Sommarens bucket list är den roligaste to-do-listan av dem alla att knåpa ihop. Här är en kompott av sådant jag sysslar med under semestern 2018.
Husvisningar.Om köpet sker i år eller om fem får rätt objekt avgöra men i sommar scoutar vi sommarhusområden, har anmält oss på visningar och lusläser besiktningsprotokoll. Österlen, Varberg eller Onsala? Hav, åker eller insjö. En plätt på jorden att förvalta. Jag blir pirrig av tanken, oavsett.
Badbingo. Vi cyklar nästan alltid till samma strand med barnen men i år har vi (på Niklas initiativ) instiftat ett badbingo. Målsättningen är att testa minst 10 nya badplatser i vårt närområde innan sommaren är slut. Hela familjen är engagerad, alla måste i för att det ska räknas. Så himla kul! Kan varmt rekommenderas till andra kustbor.
Nostalgibakning. Mammas begravning var tung, men den påminde mig också om något starkt. Sammanhang och sammanhållning. När kistan sänktes ner och det kändes som att hjärtat skulle gå itu slöt flera av mammorna från grannhusen i mitt barndomskvarter upp vid mig och min systers sida. Under semestern nostalgibakar jag mig igenom sommarlovskakorna jag minns. En mix av deras och mammas bästa.
Räckhållslyx. Klimathotet och sommarhettan gör mig ännu mer självkritisk. Vad sjutton är det vår generations konsumtion och ego-flygande gör med jorden? Och vad är det för slags livsstil vi influencers ”inspirerar” till? Jag är inte bättre än någon annan och kämpar för att skärpa mig på flera plan. Inte minst på uppskatta allt det fina vi redan har, hemma i Sverige. I sådant som är exotiskt för andra. Räckhållslyx? Känslan av nytvättade sängkläder som fått torka på ett klädstreck i ren luft. Smaken av en solvarm jordgubbe eller doften av ett sommarregn mot varm asfalt. Jag hoppas förmå mig själv att se och njuta av det stora i de små stunderna. Varje dag.
Offlinetid. Nej, jag är inte den flitigaste influencern i sommar. Många omständigheter i mitt liv har gjort att jag prioriterar annorlunda i år. Och att jag får lov att göra det, tack vare schyssta annonsörer och samarbetspartners. Jag hoppas att ni också unnar mig ett par veckors vilsamt tempo. Snart är allt som vanligt igen. Fast bättre.
Såhär års köper jag inga snittblommor, det känns ju onödigt när vaserna är fyllda av egna luktärter och trädgårdsblommor. Däremot hade jag svårt att motstå mer Blomstertobak när jag sprang över några välbehållna plantor på sommar-rea. Lagom till fredagen den 13:e kom dock ett strängt SMS med samhällsinformation från Kungsbacka kommun. Nu råder bevattningsförbud i vårt område. Hjälp! Jag har ju lite att vattna i år. Allt från blommor till nysatta äppelträd och vinbärsbuskar. Hur gör ni för att trädgårdsväxterna ska överleva detta? Att samla regn i tunna funkar ju inte när det råder total torka. En granne tipsade om att man kan samla upp duschvattnet (innan man tvålat sig) i hinkar och använda till bevattning och att man ska lägga täckbark över rötterna på buskar och träd för att de ska hålla fukten längre. Har ni fler idéer för att snålvattna?
Trots noll förkunskaper hade jag stora planer för sommarens blomsterodlingar. Ni kanske minns det här inlägget? Jag gick ut hårt och hängde på låset redan den 17 januari när Floret Flowers släppte årets fröpåsar och Dahlia-knölar. Varför jag envisades med att beställa från USA övergår mitt förstånd, inte minst nu när jag vet hur många bra leverantörer det finns i Sverige. Jag förblindades nog av bilderna på Pinterest. Tyvärr hade jag missat den för sammanhanget inte helt oviktiga detaljen att det tydligen är förbjudet att skeppa vissa växter över Atlanten (pga EU-regler). Så efter ett par månader kom ett mail om att Floret Flowers hade tvingats makulera halva min order. Tillbaka på ruta ett alltså. Med ont om tid dessutom. För nu började ju knölarna i Sverige att ta slut, speciellt i den färg jag absolut ville ha.
Jag satte mitt hopp till den del av beställningen som skulle komma trots allt och noterade hur andra började förkultivera sina Dahlior, medan mina inte ens hade dykt upp. Väntade, väntade och väntade. Och till slut låg avin i brevlådan. Försändelsen från USA hade tagit en omväg via Kungshamn (jag bor i Kunsgbacka) och behövde nu tullas ut för hundratals extra kronor. Jag löste skamset ut paketet och pep av revanschlust när jag läste texten ”Dahlia x 3” på följesedeln. Kanske hade det bara blivit ett missförstånd ändå?
Jodå. Så skulle man nog kunna kalla det. När jag rev upp kartongen visade det sig att jag beställt p r i n t s på dahlior i färgen Cafe Au Lait. Alltså inte knölar. Utan pappersutskrifter. Fotokopior. Att rama in?! Och de hade ju såklart kommit fram, EU-reglerna till trots. Jag vek mig dubbel av skratt medan jag petade ner luktärterna som låg i samma försändelse med extra stor omsorg. Något var ju tvunget att klara sig ur denna penibla fröflopp. Och som de tagit sig! Förmodligen har jag de dyraste luktärterna i norra Europa när man slår ut styckepriset, men det får gå. Plantorna bjuder ju både på buketter och gapskratt till alla som frågar hur jag lyckats få gröna fingrar i år…
Jag har alltid en loppisletarlista i mobilen där jag skriver ner sådant jag är på jakt efter, som ett slags minnesstöd att ta till när jag hamnar i ett fyndläge men plötsligt inte ser skogen för alla träd. Här hittar du min loppislista från ifjol och detta har jag ställt in radarn på i sommar.
Kökshanddukar Gamla tiders rejäla kökshanddukar är de ju allra bästa. Har man tur så hittar man ett dussin broderade med ens egna initialer.
Uppläggningsfat
Jag blandar sällan porslin och koppar men udda uppläggningsfat håller jag alltid utkik efter. Dessutom är de ju fina att ha framme i tallrikshyllan eller som fruktfat på köksbänken mellan användningarna. (Anna Lisa Thomson Uppsala Ekeby)
Skördekorg
Jag skulle vilja hitta en stabil skördekorg. Tänker att det vore fint att ha när vi plockar in äpplen från vårt äppelträd i höst.
Barndomsminnen
Jag brukar försöka hålla mig från att bli sentimental på loppis men i år ska jag unna mig att plocka och pilla efter barndomsminnen och köpa några symboliska saker som väcker minnen. Tricket är att ställa in samlingar och småplock bakom glas i ett vitrinskåp så får man genast ett lugnare intryck.
Tårtspade
Förra året letade jag smörknivar som en tok. I år har jag snöat in mig på att hitta den perfekta tårtspaden. Det är ju ett bestick som gärna får vara extra vackert tänker jag.
Livet prövar mig just nu. Så skulle man väl kunna sammanfatta det. Vissa dagar går det bra, andra dagar går det inte alls och däremellan måste det gå i alla fall. Denna måndag har varit av det sistnämnda slaget.
Idag har jag betat av allt ifrån läkarbesök till möten med min externa revisor på KPMG för att diskutera årsredovisning och bokföringsdetaljer. Värt att firas tyckte jag och slog till på några sommarpresenter innan jag åkte hem.
1) Är det tantvarning om man matchar kuddfodralen i soffan med lavendelbuskarna utanför vardagsrumsfönstret? Isåfall är jag guilty as charged. Efter att ha fingrat på dessa sedan vår bröllopsresa 2011 slog jag äntligen till. Caravanes linnekuddar från Norrgavel. Blir ännu finare efter några års nötning, ett par tvättar och lite solblekning.
2) På tal om lavendel så tänkte jag försöka mig på att torka egna kvistar i år. Vill fylla upp mormors broderade doftpåsar med nytt innehåll. Någon som har testat och kan ge tips?
3) Sist men inte minst lyckades jag äntligen få tag på Andrev Waldens bok ”Ditt lilla mörker i ljuset” som jag sökt efter i 4-5 butiker innan jag fann ett exemplar på en undanskymd hylla hos Akademibokhandeln i Nordstan. Sommarlovsläsningen är räddad och hans inledande rader fick mig att skratta högt på pendeltåget. Nu är bara frågan hur jag ska klara av att hushålla med texterna. Vill ju läsa allt på en gång pga jättebra. Har du tips på liknande böcker och författare som får en att skratta när man behöver det som mest? Dela gärna i kommentarsfältet!
Det är något visst med högtider. Trots att det händer mycket däremellan tornar storhelgerna ofta upp sig på tidsaxeln och blir till tydliga milstolpar i livet. Jul, påsk, midsommar. Jag minns min och Niklas första gemensamma. Vår första som nyblivna föräldrar. Vår första som tvåbarnsföräldrar. Och nu möter jag ännu en, fast med blicken mot himlen. Det är lätt att bli vemodig av det men jag ska försöka låta bli. Det hade mamma velat. Önskar dig en härlig helg – oavsett hur du kommer att minnas den.
Solen gassar mot husväggen och gör sovrummet outhärdligt varmt om eftermiddagarna. Ändå är det alltid här jag hamnar när jag behöver vara ifred nuförtiden. ”Mamma måste vila” är tydligen enklare att acceptera än ”Mamma måste gå på toaletten”. Inget bankande på dörren, inga otåliga små barnafingrar som drar i handtaget.
Jag ligger raklång över dubbelsängen med gardinerna fördragna och lyssnar på det knarrande ljudet från en bordsfläkt i plast som någon ställt in medan jag varit borta. Jag reste till Umeå för att fira Mors dag och kom tillbaka utan min mamma i livet. Inte var jag förberedd på det.
Är man någonsin redo att förlora en förälder?
Oavsett när är det väl alltid för snart.
Jag blundar och ger efter för svindeln som kommer med de vidsträckta tankarna. Livets början och livets slut. Det symboliska i att stå brevid och se när hon som födde mig till världen, som var med när jag tog mitt första andetag, själv drog sitt allra sista.
Ändå går det inte att förstå. Trots att jag var där och höll henne i famnen. Det är så smärtsamt, definitivt och obegripligt. ”Mamma finns du inte mer? Var är du då nu?”
Minnesbilderna från våra sista timmar tillsammans är både skarpa och suddiga. Jag har ältat dem hundratals gånger. De lurar ständigt på mig bakom ögonlocken. Jag reser mig hastigt upp och slätar ut vecken på överkastet. Jag orkar bara med de bottenlösa grubblerierna under korta stunder i taget. Däremellan måste vardagen fortgå. Barnen ropar från nedervåningen. Någon är törstig och det är bråttom. Deras behov bär mig genom sorgen. De påminner mig om den villkorslösa kärlekens kretslopp. Sådant som verkligen är viktigt i stunder när allt annat känns meningslöst.
Du gav mig livet och nu lever du vidare genom oss.
Jag har alltid haft femårsplaner. Långsiktiga drömmar. Tydliga, konkreta och mätbara mål. Det började långt innan jag startade bloggen. Först handlade det om att komma in på Civilekonomprogrammet. Sen om att få skriva uppsatsen på IKEA. Därefter att få jobba i reklambranschen och såsmåningom att få en fast anställning på Forsman & Bodenfors. Sen drömde jag om att kunna blogga på heltid. Starta eget företag. Ha kontor i centrala Göteborg. Nå fyra miljoner i årsomsättning. Kunna anställa en assistent. Ha ett eget säljteam. Att hitta en häftig industrilokal där jag kunde ha en fotostudio.
Allt det har jag en gång skrivit ned på papper, tvivlandes på om det vore möjligt.
Och såsmåningom lyckats med.
Man ska inte prata om sina mål i Sverige, eller ropa högt när man har nått dem. Det anses ofint. Men för mig har det varit viktigt att sätta ord på mina visioner. Om så bara för mig själv. Att konkretisera mina drömmar har hjälpt mig hålla tankarna i schack när jag känt mig omotiverad och hjälpt mig tro på min egen förmåga de dagar andra inte gjort det.
Nu vet jag vad jag kan, men inte längre vad jag vill. För första gången i mitt vuxna liv har jag ingen aning om vad jag har lust att göra yrkesmässigt av mina kommande fem år. Men sådant får man inte heller säga högt. Absolut inte när man har ett fungerande företag. Det är ju att betrakta som strategiskt självmål. Men jag gör det ändå. Kanske hjälper det mig. Kanske är det en tröst för någon annan.
Jag kommer naturligtvis inte att sluta blogga. Men jag kanske inte heller kommer att fortsätta på samma vis, i all evighet. Det är inte så att jag har tråkigt eller lider av mitt jobb. Men jag har inte längre någon tydlig kompasssriktning. Det är ingenting man måste ha (eller som jag kräver av andra) men däremot vet jag att jag inte mår bra av att bara mata på i blindo. Jag mår bäst om jag har mål och mening i det jag tar mig för.
Någon skrev en kommentar igår om att bloggen blivit tråkig.
Kanske är det just här felet finns.
Att jag är vilse i mina visioner och går lite på autopilot just nu.
Jag kanske borde våga vara mer transparent i det och dela mina tankegångar.
Trots att jag inte har några tydliga, fint paketerade svar eller lösningar att bjuda på.
Men tro mig när jag säger att det är läskigt, för så fort man öppnar sig och visar sig svag när man har såhär många följare måste man vara beredd på en smäll från sidlinjen. Och orka stå pall för den. Medan livet pågår.
Ibland känns det som att man inte har något existensberättigande som influencer eller entreprenör 2018 om man inte vill uppåt framåt. Bygga större bolag. Göra mer och fler av allt. Konsumera, inspirera, expandera.
Jag skulle såklart också kunna gå den vägen.
Men istället tvivlar jag. Och grubblar.
På klimatfrågan. På den digitala eskapismen.
På vad vi verkligen kommer att minnas av våra liv.
På vad jag själv vill minnas. Och vad jag vill bli ihågkommen för.
Kanske är den enda lösningen ut ur det här att vara modig och säga som det är.
Jag vet inte just nu.
Just idag, just nu, vet jag inte riktigt vad jag vill med framtiden.
Vart hade du styrt stegen om du fick gå en mil i mina skor?
Jag är inte på någon bra plats mentalt just nu. Min mamma är sjuk, det har trasslat till sig i ett jobbprojekt och är råstressat i ett annat. Jag är dessutom ensam med båda barnen den här veckan eftersom maken är på konferens i Stockholm, det står fyra ouppackade resväskor tvätt i hallen som jag försöker beta mig igenom samtidigt som jag måste bringa ordning i huset igen efter att ha haft hantverkare på plats som målat om väggar och tak på nedervåningen. Ni fattar. Svettpärlor på överläppen och ett mindre nervsammanbrott nära förestående Vad göra? Press pause. Jag tog talesättet bokstavligt och grävde där jag stod. Gav mig själv ett förmiddagsbreak och planterade mina luktärter i jord, petade ner ett gäng kryddväxter i pallkragen och satte lavendel i utekrukorna. Inte ett dugg rationellt eller logiskt – men precis vad jag behövde nu. Lyckan i det lilla alltså.
Jag har jobbat med ett fantastiskt roligt och hållbarhetsinriktat reklamprojekt i veckan som ni kommer att få se resultatet av här på bloggen inom ett par veckor. Närmare bestämt en videoföljetong med nya avsnitt varje torsdag i 6 veckor framåt – f.r.o.m. den 3 maj. Är helt slut i huvudet och kroppen efter en intensiv inspelningsvecka men också väldigt tacksam för alla inspirerande och duktiga människor jag har fått möjlighet att träffa, lära känna och lära mig nya saker av ? Övertygad om att något bra kommer att komma ur det. For A Better Day. Låt oss hålla tummarna för det. Nu tar jag fredag med kvällssol och Avicii i högtalarna. Trevlig helg!
