Annons

Kategori: Fridas personliga

Tips för fläckborttagning på läder

När vår son spillde en Festis i nya läderfåtöljen för ett par år sedan grät jag en skvätt och försökte trösta mig med devisen ”patina är fint”. Patina är fint. Men inte när det ser ut som en kissfläck i favoritfåtöljen… Jag postade ett uppgivet inlägg på instagram stories och bad om råd. Väldigt många rekommenderade då ekologisk galltvål. Och för en vecka sedan tog jag mod till mig. Det kändes ju lite läskigt (skulle det bara bli värre?) och kunde man verkligen ta bort en gammal fläck, med en hård tvål?


Före:

Efter:


Det är inte världens bästa bilder (jag fotade med mobilkameran). Men ser ni? Vilken skillnad! Man kan ana viss nyansskillnad i lädret, men fläcken är inte synlig.

Det här är på inga sätt ett sponsrat inlägg, jag vill bara visa vilken skillnad det gjorde för oss – för att ge hopp till fler uträknade lädermöbler som kanske står och skäms i onödan. Kanske också värt att ha i bakhuvudet om du springer på ett loppis eller auktionsfynd med fläckar.

Följ instruktionerna på just den galltvål du köper, det kanske skiljer sig åt lite beroende på sort och underlag. Här kan du läsa lite mer om fördelarna med ekologisk fläckborttagning med galltvål. Lycka till!

Min dag.

Let’s unplug and play,
because it’s my birthday!


Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se

Saker jag vill göra hemma i helgen

Ibland känner jag mig helt alienerad från de härliga flöden som sveper förbi i mina sociala medier. Speciellt på helgerna. Med två väldigt pigga barn som kräver aktivering, ska skjutsas till träningar och behöver utfodras däremellan så går dagarna i ett och man hinner knappt blinka förrän det är kväll. Det bjuds inte på så många instagram moments direkt. Ni som också är där förstår, det är ju en fin fas på sitt sätt – men jag skulle så gärna vilja bli lite bättre på att ge mig själv något litet att se fram emot. Det behöver inte vara storslaget. Tvärtom. Men att ha en plan även för det lilla kanske är halva grejen för att det ska bli av. Här är fem små saker jag tänkt på att jag är sugen att göra hemma inom kort. Kanske dags att ta upp helgens hygge igen?


Spika upp några tavlor som har stått lutade bakom en dörr här hemma alldeles för länge. Det gör så oerhört stor skillnad att inreda väggarna, för hemtrevlighetskänslan. Jag blev också väldigt inspirerad av den här hängningen, där ramarna möts i ett hörn


Olja in våra träredskap. Minns inte ens när jag gjorde det senast… Sådant som gör en glad varje dag sen, för lång tid framöver.


Skriva brev. För hand. Också något jag gör alldeles för sällan, men som är så himla roligt att få. Behöver inte vara något tjusigt brevpapper med krusiduller, bara det blir gjort. Har en äldre släkting i åtanke som har det lite kämpigt och långsamt just nu.


Hitta en florist som säljer Parfymjasmin (de blommar ju nu). Jag tycker det är så fint att släppa ut dem från metallbågen såhär som Therese och Johanna brukar göra.


Och på tal om Johanna. På lördagar har vi inga aktiviteter just nu (fotbollen och innebandyn har varit inställda pga stängda hallar) så där finns kanske en lucka att unna sig en lite längre frukost. I helgen ska jag se till att ha alla ingredienser hemma så att jag kan laga Johannas fenomenala frukost. Skivade apelsiner, honung och pistagenötter. Längtar redan nu. Om du inte testat, gört!

Tulpanen som tidsmarkör?


Kanske är det svårt att förstå den oerhört exotiska känslan i en bukett långstjälkade franska tulpaner, om man inte själv har växt upp på en liten ort där man köpte snittblommor på mataffären?
Om man inte har levt ett halvt liv, utan att ens veta om att de existerade?
Om det inte dröjde tills man blev vuxen med fast inkomst innan man bekantade sig med och började unna sig konceptet ”fredagsblommor”.
Men ganska snabbt fick lära sig vilket ovett det är att köpa blommor som har skickats med flygfrakt (eller lastbil) över halva Europa. Och sedan dess knappt vågar köpa några alls.

Då kanske det inte är så konstigt att den frasiga tulpanbuketten har blivit en symbol.
Inte bara för säsongsskiftet, utan också för den resa man varit med om.
I tid och i rum.

Från att ”Tulpanens dag” möjligen var något man läste om på Konsums handtextade butiksskyltar, till en högtidsdag som nu står förtryckt i almanackan och uppmärksammas överdådigt i sociala medier – som om den vore en självklarhet. För alla.

Tack för all feedback och respons på mitt förra inlägg.
Jag förstår att inget är svart eller vitt och att det finns flera sätt att se på den situation vi alla befinner oss i. Men läget är ansträngt, för många. Just därför kändes det viktigt att framföra ett perspektiv som jag upplever underrepresenterat, i alla fall bland influencers. Känslorna av frustration och oro hos oss som är åskådare till dem som inte resonerar likadant och (för att citera en bloggläsare) ”när vissa tar sig friheter som vi andra aldrig skulle drömma om att ge oss själva”.

Det handlar inte om missunnsamhet, lika lite som det handlar om en självklar egoism hos motparten. Däremot kanske det skulle hjälpa om vi hade större respekt för varandras val. Lika lite som man ska vara kategorisk och dömande; varför skylta med sin härliga nöjesresa i sociala medier nu när det är så många som har valt att avstå av solidaritet? Nu när vi behöver hjälpas åt och hålla ut trots allt vi gärna skulle vilja och behöva?

Jag är uppenbarligen inte ensam om att brottas med de här tankarna. Jag har läst allas kommentarer och vill säga tack. Tack för att ni engagerade er och har hjälpt till att vidga vyerna i frågan.

If no one cares – everyone loses.


Min lillasyster sms:ade den här bilden till mig igår och jag drabbades av en akut hemlängtan. Den där sorten som river i bröstkorgen. Som man bara kan förstå när man har bosatt sig långt ifrån sina släktingar, sina barndomsvänner och sitt sammanhang. Där alla inte längre finns kvar och oron gnager. Vem står näst på tur? Visst ses vi väl igen?

Hur gärna hade jag inte velat vara där, istället för här? I ett grådaskigt Kungsbacka med två barn som inte har fått träffa halva sin släkt på över ett år. Därför skaver det faktiskt att se så många som inte ens har kopplingar dit – som har åkt upp ändå – för nöjes skull. När nästan alla jag känner som kommer från Norrland har stannat hemma i år och avstått. För allas skull. Och jag skäms. För att det känns. Men det gör det.

Lika stor rätt som de har att posta bilder från slalombacken för att berätta hur härligt de har det, lika väsentligt känns det att också ge en röst till hur det känns för oss andra att se på.

Why should you care when other people don’t? Because if no one cares then everyone loses.
Ralph Marston

Mina nyårslöften?


Jag vill sova mer.
Jag vill äta riktigt, riktigt god mat.
Jag vill skaffa tandställning.
Jag vill skapa nya rutiner tillsammans med mina vänner. Tills vi kan ses igen.
Jag vill ta mod till mig och lära känna några personer som jag har varit nyfiken på, länge.
Jag vill ge min familj många fina minnen.
Jag vill lära mig att spela den här låten – på piano.
Jag vill basta varmare.
Jag vill chansa större.
Jag vill leva enklare.
Jag vill testa en ny företagsidé.
Jag vill spendera mer tid i fjällen (om jag får).
Jag vill minska min skärmtid.
Jag vill känna starkare.
Och jag vill njuta mer.
Med hela kroppen.

Gott nytt 2021 till oss alla!

Hyacinterna och doftkodssystemet


Eftersom jag var så tidig på det i år har flera av mina hyacinter redan blommat över. Därför stannade vi till vid Blomsterstugan i Bua på väg från utomhusjulfirandet med mina svärföräldrar. Det är ett obemannat växthus där man kan köpa blommor från odlare i närheten – som ett slags självplock. Man får strosa fritt i gångarna, läsa på skyltarna, samla ihop det man vill ha i en korg, räkna ut totalbeloppet och swisha till ägaren. Jag träffade inte en människa där, men lärde mig desto mer om kvalitetsskillnaden på olika hyacintlökar.

De lökar jag köpte idag är nästan dubbelt så stora som dem jag hade sedan tidigare. Förr kunde en hyacint tydligen ha upp emot 75 klockor. Numera är de betydligt glesare och har oftast bara 25 klockor eftersom de är så hårt uppdrivna för att komma ner i pris så att de kan säljas billigt i mataffärer och lågpriskedjor.

Det finns också ett doftkodsystem för hyacinter som markerar vilka sorter som doftar mest respektive minst. Kanske fler än jag som har missat den detaljen? Kika efter markeringen på krukan och räkna symbolerna så köper du inte grisen i säcken, oavsett vilken variant du är på jakt efter.

♠ = svag 
♠♠ = medel
♠♠♠ = fyllig

Allt för att alla ska kunna vara med – nästa år.


Det märks att det ligger en anspänning i luften. Kanske är det oron som skaver, eller en irritation som puttrar och pyr hos dem som tar ansvar och gör uppoffringar medan andra tar sig friheter. Jag vet inte – men jag har fått ovanligt många frågor om hur vi kommer att fira jul i år? Det känns lite märkligt för jag brukar ju inte redovisa det i detalj i mina flöden, men jag har å andra sidan inga problem att berätta hur vi resonerar.

Jag har inte träffat min pappa på hela 2020 och jag saknar min syster och hennes barn som bor i Umeå otroligt mycket – men nej, det blir naturligtvis ingen resa upp dit eller något firande med släkten i Norrland detta år. Vi kommer inte ens att fira julaftonen med Niklas föräldrar, trots att de bor i Kungsbacka precis som oss. Vi ska ses utomhus och byta julklappar imorgon, men på julafton blir det bara vi fyra och eventuellt Niklas syster och hennes man som redan haft covid-19, men Anna är gravid så vi är beredda på att det kan ändras in i det sista.

Ja, det blir en annorlunda jul. Nej, det är ingen som tycker det är roligt. Men allt för att alla ska kunna vara med nästa år. Och många fler därtill.

Jul och barndomsminnen?


Luciavakan 2020. Klockan har passerat midnatt och jag har precis satt mig ner vid köksbordet efter att ha städat undan ett stort lussebullebak som drog ut på tiden. Det är becksvart ute och huset är nedsläckt så när som på adventsljusstakarna i våra fönster. Diskmaskinen surrar, den rostfria bänken är blankad och hela familjen sover. Alla – utom jag.

Mina tankar slår kullerbyttor inombords. Allt det jag tittar på nu, allt det som är här, kommer ju att bli mina barns barndomsminnen.

Det är omöjligt att ta in.

Min blick vandrar från ljusstakarna i våra fönster. Till julkudden i kökssoffan. Till tomtarna jag budade hem från Tradera häromveckan. Allt det tillsammans bildar ju kulissen till deras uppväxt.

Jag minns min egen barndoms julpynt som tryggt återkom år efter år. Och jag jämför det med dagens föränderliga tendenser. Vi har inga upplysta kyrkor som spelar melodier, inga julkrubbor, inga bokmärken i kristyr med motiv av änglar och Jesusfigurer, inga heliga traditioner alls… istället skrivs det oftast om julen utifrån årets trender eller årets julfärger, årets pynt, årets <insert vad som känns snyggt och rätt just nu>. Inget fel i det, men det är annorlunda mot vad många av oss som är vuxna idag själva växte upp med.

Den som är kritisk kan med rätta säga att julen har degenererats från sin egentliga betydelse. Att den fått nya värdemätare. Trend. Aktualitet. Social status. Att ha valt rätt gransort. Rätt adventsstjärna. Rätt ljusstake. Rätt mat. Rätt julklappar. Att ha tiden för en Nissedörr och dagliga hyss som barnen kan berätta om i skolan. Och i år, lägg även till ett korrekt firande. Ett sådant som FHM godkänner.

Det svindlar. Och jag undrar – vad kommer de att minnas? Med positiva känslor? Vad kommer de själva att vilja bevara från sin barndom? Och vad vill jag skicka med dem.

1 101