Annons

Kategori: Fridas personliga

Tulpanen som tidsmarkör?


Kanske är det svårt att förstå den oerhört exotiska känslan i en bukett långstjälkade franska tulpaner, om man inte själv har växt upp på en liten ort där man köpte snittblommor på mataffären?
Om man inte har levt ett halvt liv, utan att ens veta om att de existerade?
Om det inte dröjde tills man blev vuxen med fast inkomst innan man bekantade sig med och började unna sig konceptet ”fredagsblommor”.
Men ganska snabbt fick lära sig vilket ovett det är att köpa blommor som har skickats med flygfrakt (eller lastbil) över halva Europa. Och sedan dess knappt vågar köpa några alls.

Då kanske det inte är så konstigt att den frasiga tulpanbuketten har blivit en symbol.
Inte bara för säsongsskiftet, utan också för den resa man varit med om.
I tid och i rum.

Från att ”Tulpanens dag” möjligen var något man läste om på Konsums handtextade butiksskyltar, till en högtidsdag som nu står förtryckt i almanackan och uppmärksammas överdådigt i sociala medier – som om den vore en självklarhet. För alla.

Tack för all feedback och respons på mitt förra inlägg.
Jag förstår att inget är svart eller vitt och att det finns flera sätt att se på den situation vi alla befinner oss i. Men läget är ansträngt, för många. Just därför kändes det viktigt att framföra ett perspektiv som jag upplever underrepresenterat, i alla fall bland influencers. Känslorna av frustration och oro hos oss som är åskådare till dem som inte resonerar likadant och (för att citera en bloggläsare) ”när vissa tar sig friheter som vi andra aldrig skulle drömma om att ge oss själva”.

Det handlar inte om missunnsamhet, lika lite som det handlar om en självklar egoism hos motparten. Däremot kanske det skulle hjälpa om vi hade större respekt för varandras val. Lika lite som man ska vara kategorisk och dömande; varför skylta med sin härliga nöjesresa i sociala medier nu när det är så många som har valt att avstå av solidaritet? Nu när vi behöver hjälpas åt och hålla ut trots allt vi gärna skulle vilja och behöva?

Jag är uppenbarligen inte ensam om att brottas med de här tankarna. Jag har läst allas kommentarer och vill säga tack. Tack för att ni engagerade er och har hjälpt till att vidga vyerna i frågan.

If no one cares – everyone loses.


Min lillasyster sms:ade den här bilden till mig igår och jag drabbades av en akut hemlängtan. Den där sorten som river i bröstkorgen. Som man bara kan förstå när man har bosatt sig långt ifrån sina släktingar, sina barndomsvänner och sitt sammanhang. Där alla inte längre finns kvar och oron gnager. Vem står näst på tur? Visst ses vi väl igen?

Hur gärna hade jag inte velat vara där, istället för här? I ett grådaskigt Kungsbacka med två barn som inte har fått träffa halva sin släkt på över ett år. Därför skaver det faktiskt att se så många som inte ens har kopplingar dit – som har åkt upp ändå – för nöjes skull. När nästan alla jag känner som kommer från Norrland har stannat hemma i år och avstått. För allas skull. Och jag skäms. För att det känns. Men det gör det.

Lika stor rätt som de har att posta bilder från slalombacken för att berätta hur härligt de har det, lika väsentligt känns det att också ge en röst till hur det känns för oss andra att se på.

Why should you care when other people don’t? Because if no one cares then everyone loses.
Ralph Marston

Mina nyårslöften?


Jag vill sova mer.
Jag vill äta riktigt, riktigt god mat.
Jag vill skaffa tandställning.
Jag vill skapa nya rutiner tillsammans med mina vänner. Tills vi kan ses igen.
Jag vill ta mod till mig och lära känna några personer som jag har varit nyfiken på, länge.
Jag vill ge min familj många fina minnen.
Jag vill lära mig att spela den här låten – på piano.
Jag vill basta varmare.
Jag vill chansa större.
Jag vill leva enklare.
Jag vill testa en ny företagsidé.
Jag vill spendera mer tid i fjällen (om jag får).
Jag vill minska min skärmtid.
Jag vill känna starkare.
Och jag vill njuta mer.
Med hela kroppen.

Gott nytt 2021 till oss alla!

Hyacinterna och doftkodssystemet


Eftersom jag var så tidig på det i år har flera av mina hyacinter redan blommat över. Därför stannade vi till vid Blomsterstugan i Bua på väg från utomhusjulfirandet med mina svärföräldrar. Det är ett obemannat växthus där man kan köpa blommor från odlare i närheten – som ett slags självplock. Man får strosa fritt i gångarna, läsa på skyltarna, samla ihop det man vill ha i en korg, räkna ut totalbeloppet och swisha till ägaren. Jag träffade inte en människa där, men lärde mig desto mer om kvalitetsskillnaden på olika hyacintlökar.

De lökar jag köpte idag är nästan dubbelt så stora som dem jag hade sedan tidigare. Förr kunde en hyacint tydligen ha upp emot 75 klockor. Numera är de betydligt glesare och har oftast bara 25 klockor eftersom de är så hårt uppdrivna för att komma ner i pris så att de kan säljas billigt i mataffärer och lågpriskedjor.

Det finns också ett doftkodsystem för hyacinter som markerar vilka sorter som doftar mest respektive minst. Kanske fler än jag som har missat den detaljen? Kika efter markeringen på krukan och räkna symbolerna så köper du inte grisen i säcken, oavsett vilken variant du är på jakt efter.

♠ = svag 
♠♠ = medel
♠♠♠ = fyllig

Allt för att alla ska kunna vara med – nästa år.


Det märks att det ligger en anspänning i luften. Kanske är det oron som skaver, eller en irritation som puttrar och pyr hos dem som tar ansvar och gör uppoffringar medan andra tar sig friheter. Jag vet inte – men jag har fått ovanligt många frågor om hur vi kommer att fira jul i år? Det känns lite märkligt för jag brukar ju inte redovisa det i detalj i mina flöden, men jag har å andra sidan inga problem att berätta hur vi resonerar.

Jag har inte träffat min pappa på hela 2020 och jag saknar min syster och hennes barn som bor i Umeå otroligt mycket – men nej, det blir naturligtvis ingen resa upp dit eller något firande med släkten i Norrland detta år. Vi kommer inte ens att fira julaftonen med Niklas föräldrar, trots att de bor i Kungsbacka precis som oss. Vi ska ses utomhus och byta julklappar imorgon, men på julafton blir det bara vi fyra och eventuellt Niklas syster och hennes man som redan haft covid-19, men Anna är gravid så vi är beredda på att det kan ändras in i det sista.

Ja, det blir en annorlunda jul. Nej, det är ingen som tycker det är roligt. Men allt för att alla ska kunna vara med nästa år. Och många fler därtill.

Jul och barndomsminnen?


Luciavakan 2020. Klockan har passerat midnatt och jag har precis satt mig ner vid köksbordet efter att ha städat undan ett stort lussebullebak som drog ut på tiden. Det är becksvart ute och huset är nedsläckt så när som på adventsljusstakarna i våra fönster. Diskmaskinen surrar, den rostfria bänken är blankad och hela familjen sover. Alla – utom jag.

Mina tankar slår kullerbyttor inombords. Allt det jag tittar på nu, allt det som är här, kommer ju att bli mina barns barndomsminnen.

Det är omöjligt att ta in.

Min blick vandrar från ljusstakarna i våra fönster. Till julkudden i kökssoffan. Till tomtarna jag budade hem från Tradera häromveckan. Allt det tillsammans bildar ju kulissen till deras uppväxt.

Jag minns min egen barndoms julpynt som tryggt återkom år efter år. Och jag jämför det med dagens föränderliga tendenser. Vi har inga upplysta kyrkor som spelar melodier, inga julkrubbor, inga bokmärken i kristyr med motiv av änglar och Jesusfigurer, inga heliga traditioner alls… istället skrivs det oftast om julen utifrån årets trender eller årets julfärger, årets pynt, årets <insert vad som känns snyggt och rätt just nu>. Inget fel i det, men det är annorlunda mot vad många av oss som är vuxna idag själva växte upp med.

Den som är kritisk kan med rätta säga att julen har degenererats från sin egentliga betydelse. Att den fått nya värdemätare. Trend. Aktualitet. Social status. Att ha valt rätt gransort. Rätt adventsstjärna. Rätt ljusstake. Rätt mat. Rätt julklappar. Att ha tiden för en Nissedörr och dagliga hyss som barnen kan berätta om i skolan. Och i år, lägg även till ett korrekt firande. Ett sådant som FHM godkänner.

Det svindlar. Och jag undrar – vad kommer de att minnas? Med positiva känslor? Vad kommer de själva att vilja bevara från sin barndom? Och vad vill jag skicka med dem.

Hyacintvaserna


Jag lovade ju en bild på min växande samling av hyacintvaser. Här ser ni om inte hela, så en del av den. Årets tillskott står mitt i bild. Den med bubblorna längs kragen. Fyndade två för en tjuga men den andra huserar på soffbordet. Hur många hyacinter är egentligen försvarbart per kvadratmeter? Frågar åt en vän.

3 bra – 3 dåliga



När jag klev ut från bilen vid parkeringen på Spinneriet imorse knastrade det under skosulorna och jag möttes av denna vackra syn. Frostigt sockriga grenar och gräs i glittrande ljus. Isande kallt förvisso, men en fröjd för ögat. Jag rensar huvudet inför helgen och ger er tre bra och tre dåliga – från min arbetsvecka som gått. Vi börjar med de trista:

3 x Dåligt
– Jag hyrde ut min studio förra veckan för en stor foto- och filminspelning till en känd klädkedja. Öppnade studion idag och möttes av en sorgsen syn. Min fina soffa har blivit fullständigt demolerad. Båda armstöden är knäckta nu pga vårdslöst hanterande. Jag vet ju att det går att laga, men jag bli ändå ledsen. För möbelns skull. En olycka kan förstås hända, men slarv och meningslöst slitage har jag absolut noll tålamod för. Det skär i mig när folk inte har respekt för andras saker.

– Har tackat nej till ett erbjudande om att bli ambassadör för skönhetsingrepp. Alltså det var inte spam, utan en rent affärsmässig förfrågan. Jag känner att jag får vakta mina ord här, jag dömer absolut inte den som funderar på att justera något på sig själv, men fasen vad kränkande det kändes att få den frågan från någon annan. Jag hade inte velat överhöra tankegångarna när de spånade på passande influencers till den kampanjen…

– ”Black Friday spammandet”. Är det bara jag som fått mängder av reklam-sms i år? Kan jag ha köpt någonting någonstans där jag omedvetet har godkänt att man säljer mitt telefonnummer vidare, eller är det här någon ny grej? Har känt mig anfallen av erbjudanden från alla håll idag.

3 x Bra
Dagens næringsliv har förlängt mitt kontrakt med Boligskolen i deras helgbilaga! Det gör mig så oerhört stolt och glad. Men handlar inte om jobbuppdraget, även om det givetvis är en fjäder i hatten och viktig med inkomster i dessa knasiga tider. Snarare om möjligheten att få breda ut sig i Norges största affärstidning – på ett uppslag i veckan- för att diskutera inredningskunskap. Det är helt ovärderligt.

– Rättigheterna till min bok har sålts till ytterligare ett land. Next stop: Ukraina! Samma sak här som punkten ovan. För varje nytt land, innebär ju en ny marknad som nås av budskapet om vikten av logiken bakom estetiken.

– UK och US har beställt omtryck av boken. Redan! Jag behöver inte upprepa mig. Ni förstår varför jag kommer fira ikväll.

Min bästa tid är snart.


November är alltid en hektisk månad för influencers. Kanske än mer i år än någonsin tidigare eftersom alla jobb i våras ställdes in eller flyttades fram till hösten. Om ni tycker att det är tjatigt mycket reklam överallt hos dem ni följer just nu – försök ha lite överseende med anledningen till varför. Alla gör så gott de kan för att överleva detta märkliga år. Även annonsörerna.

För mig var förra veckan något slags rekord i antal filmproduktioner, livesändningar och fotograferingar – parallellt med allt annat jag gör. Men det är lite lättare att hantera sådana jobbpucklar när man vet vad man har bakom sig… Och framför sig! December är min bästa tid. Finns ingen månad på året då jag trivs så bra i mitt eget hem, som just då.

Igår kväll när barnen hade lagt sig kunde jag inte hålla mig längre. Jag smög ut på förrådet och hämtade in några av alla kartonger med julpynt. Sen hängde jag upp julstjärnor och tände adventsljusstakar i alla fönster, monterade upp elslingan i det lilla trädet utanför vårt radhus och satte hyacintlökar i vaser. Än har jag mycket kvar innan jag kan takta ner inför julledigheten, men jag ska banne mig inte snåla med myset fram tills dess. Tvärtom!

PS. Skatt eller skräp? Ni som har läst bloggen sedan start, känner ni igen muggen? Är det inte märkligt att de mest opretentiösa detaljerna i ens hem ofta har störst affektionsvärde. Den här reklam-muggen (med perfekt storlek för chai-te) har jag haft i 15 år. Prick på dagen sedan jag startade min blogg i ett litet studentrum i Kanada 2005. Ni förstår ju vad den bär på för minnen för mig och varför den är en skatt i mina ögon även om den förmodligen är skräp för någon annan. Har du någon sådan detalj i ditt hem? Berätta!

1 101