Annons

Kategori: Fridas personliga

Tid att se



Ingen ser en blomma – egentligen, den är så liten.
Vi har inte tid.
Och att se tar tid.
Georgia O’Keeffe 


Prestationsångesten brusar i min kropp. Som en Treo man precis har släppt ner i ett vattenglas.
Till en början simmade den mest runt lite förstrött på ytan, men nu har den sjunkit ner till botten och börjat bubbla ordentligt. Sådär så att allt blivit grumligt och disigt.

Jag skriver på uppföljaren till ”Handbok i inredning” och det är prick en vecka kvar tills jag ska lämna texten till språkgranskaren. Maj pågår utanför mitt fönster och två länder har redan köpt rättigheterna, innan jag ens blivit klar med det svenska manuset. Förlaget är förväntansfulla och min agent ligger på. Det vore konstigt om det inte kändes.

Min kollega Michaela tar med mig på en promenad runt huset för att få lite luft. Jag får syn på en ensam vitsippa i gräset och tänker på Georgia O’Keeffe när jag böjer mig ner för att ta ett kort. Tid att se. Det är ju exakt det jag vill uppmuntra läsaren till, med allt jag skriver om i boken. Men också det jag behöver ge mig själv, för att hantera processen. Det stora i det lilla. Och det lilla i det stora.

Processen

En ny svensk kokbok(sförfattare) jag är nyfiken på är Processen och Sedir. Förutom att recepten och bilderna får det att vattnas i munnen är jag imponerad av hans sätt att ta sig an den ganska konservativa bokbranschen. Både layoutmässigt och konceptuellt. Inför boklanseringen ordnade han även med en 48 timmars tillfällig Popup-restaurang i Stockholm, som snabbt blev fullbokad. Så väl utfört och snyggt att man inte kan låta bli att ge honom en verbal high five.










Foton: @sedir

Vykort från Vemdalen

Den här veckan har gått lite på halvfart eftersom jag varit på skidsemester i Vemdalsskalet med min familj och släkt under veckoslutet. Snö, sol, slalom och sinnessjukt stela benmuskler denna söndag. Fick bara med mig en enda vettig bild från boendet taget med mobilkameran, men vi hyrde ett superfint hus som jag verkligen kan rekommendera. Byggt i sibiriskt timmer med promenadavstånd till och utsikt över backarna. Så glad för att min svåger och svägerska peppade oss att komma med på detta. Nu är jag laddad inför veckan och våren som kommer.


Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se

Min vecka i fem bilder


Det doftar vår i luften och ljudet av frasande grus ute på parkeringen når hela vägen upp till tredje våningen där jag sitter och jobbar. Det låter till och med vår. Jag skriver intensivt på den kommande boken just nu och är helt uppslukad av en stundande textlämning. Istället för att ha en megastor deadline i slutet har vi delat upp ”elefanten i små tuggor” så att jag har en inlämning varannan vecka fram till maj. Kanske låter som en mardröm för någon, men mig passar det perfekt. Det ger möjlighet att vara superfokuserad i intervaller och göra annat däremellan.


Isabelle McAllister var i Kungsbacka och föreläste på biblioteket i måndags. Vi tog en långpromenad istället för en fika och pratade oavbrutet, i två timmar. Jag vinkade hejdå full av energi, tankar och tips. Bland annat berättade Isabelle om Kristine Harper, en modeprofessor från Danmark som skrivit en bok om något jag funderar mycket på just nu, Aesthetic Sustainability. Det är lätt att välja material som tål tidens tand, men hur identifierar man (ny) formgivning som tål ögats slitage?


Det har firats födelsedag(ar). Både jag och min man fyller år samma vecka, därav två tårtor. Förstår inte hur andra influensers lyckas ta så tjusiga bilder på sina dukade bord. I den här familjen finns det aldrig någon marginal för finlir och fotande innan fikat är i full igång.


Jag har också jobbat på med ett inredningsförslag till ett hus som ska stå färdigt på Gotland i mitten av maj och håller tummarna för att jag också ska få möjlighet att åka dit och göra ”the finishing touch”. Jag har ju aldrig varit där, i vuxen ålder.


Igår (lördag) ringde svärmor och sa ”Om du inte gör något viktigt, kom nu!”. Hon stod på en husloppis efter ett dödsbo på deras gata och vad skådade mitt norra öga när jag kom fram om inte en Wärff-lykta (som jag har på min loppislista efter att ha låtit syrran ta dem vi hade i huset vid bodelningen efter mamma). Dessutom fick jag en kanna på köpet, signerad Signe Persson Melin för totalt 150 kr. Två lyckliga fynd som ska få leva vidare i vårt hushåll.

Vilken skärva kommer att bli berättelsen om ditt liv?



Jag är på väg ner till stan för att köpa lunch och stannar till vid en parkbänk i skogsallén för att
skaka ut en liten sten som har hamnat i min högersko. När jag står där och vinglar på ett ben slås jag plötsligt av hur något så smått kan göra så stort väsen av sig? Hur ett mikroskopiskt gruskorn till och med kan skava hål i huden och göra foten obrukbar, om det får hållas allt för länge.

Det är min födelsedag och som alltid vid dessa årsdagar är mitt huvud fullt av existentiella tankar. Jag lyssnar på en repris av OBS i P1 som handlar om livet och vad vi kommer minnas av varandra när det är över. I avsnittet ”Vilken skärva kommer att bli berättelsen om ditt liv?” pratar de om hur vår generation, som trots att vi dokumenterar och curerar så flitigt, sannolikt kommer att lämna efter oss något helt annat än de hårt beskurna minnen vi själva låter arkivera i instagrams kvadratiska herbarium. I de små rutorna finns gott om plats för storslagna händelser, men sällan utrymme för det lilla. För egenheterna som särskiljer oss från varandra. Som ofta blir det bestående känslomässiga minnet av en människa. Oavsett om vi vill det, eller inte.

Jag tittar på gruskornet igen och kastar det ilsket mot marken. Kanske för att det så tydligt påminner mig om något jag är mindre stolt över? Jag vill se mig själv som rak. Men är samtidigt oförmögen att adressera det riktigt obekväma, medan tid är. Jag håller ofta god min och står ut. För att jag vill vara den schyssta och snälla. Tills jag inte längre klarar det. Inte en endaste sekund till. Och då förmodligen upplevs precis tvärtom.

Det är min fyrtiotredje födelsedag och hög tid att bryta ett mönster. Om inte annat för att den vassa skärva som nyss glimmat till i ett ögonblick av insikt inte ska skada någon, eller fortsätta skada mig, längs den väg jag har kvar att vandra.

Spam-robotar, teknikstrul och hopp om våren

Ledsen för en rekord-dålig bloggperiod. Jag har haft stora problem med tekniken eftersom någon rysk spam-robot tycks ha ställt in siktet på Trendenser och skickat hundratals kommentarer i timmen om viagra och dejtingsajter. Igår fick vi äntligen ordning på det (tack Carin!) så nu kan jag skriva på utan störningar igen. Här är några glimtar från andra saker som sysselsatt mig under veckan som gått.



När jag kom till studion häromdagen hade de knoppiga kvistarna slagit ut i blom. Små, små lysande glädjeämnen värda att stanna upp och se. Den uppmärksamme noterar också två nya soffor i studion. Gjorde genast skillnad för akustiken och känslan i lokalen. Visar mer när allt är på plats.


I veckan hade jag besök av Lesley Pennington (som startade succékonceptet Bemz). Vi jobbar på ett gemensamt välgörenhetsprojekt som ska lanseras inom kort och hon tog tåget från Stockholm till Lindome för att jobba på vårt gemensamma moodboard och fila på en pitch-presentation. Så glad för att få jobba med drivna, duktiga och erfarna kvinnor med hjärtat på rätta stället.


På tal om kompetenta kvinnor är jag också så väldigt glad för att jag tog beslutet att anställa en erfaren produktionsledare till Trendenser. Michaela har redan avlastat mitt arbetsliv ca 100%. Ska berätta mer om hur jag tänker kring företagets framtid och uppbyggnad av teamet i ett eget inlägg.


Beställde hem ett kit för att prova på linoleumtryck för ett tag sedan och i onsdags kväll lekte jag med verktygen och karvade ut mönster. Så. Himla. Roligt! Rekommenderar alla att testa.


Jakten på tomt/fritdshus/sommarställe fortsätter. I veckan fick vi nys om ett nytt objekt som är på väg ut till salu. Därför ska vi packa in barnen i bilen och göra en lördagsutflykt dit. Pirret! Känner som sagt hopp om livet, våren och som minst – en solig helg!

Fem foton från det senaste

Här kommer ett klassiskt bloggsvep med fem foton från den senaste tiden och en kort rapport om vad jag har haft för mig på dagarna, förutom att blogga!


Jag har haft ett färgglatt frukostmöte på Deli Essence Café i Kungsbacka. Ett restaurangtips om du har vägarna förbi. Mötet handlade om ett stort fastighetsprojekt som jag kommer arbeta med under 2022 och 2023. Bygglovshandlingarna är inte klara, men så fort de är det kommer jag att visa mer. Jag ska göra tillval och inredningsförslag till 80 bostadsrätter. Så det finns lite att bita i om man säger så.


Har också fortsatt med uppdraget att fota bilder åt fastighetsägaren på Spinneriet. Hjälper dem med content till @spinnerietlindome på löpande basis och tycker det är så roligt att få jobba mer med kameran och att tänka ut nya bildvinklar från en plats som varit min dagliga bas i snart 8 år. Här står min assistent Charlotta med ett fång färgsprakande Vallmo från Grönbergs interiör i famnen.


I veckan packade jag också upp ett prassligt paket med dessa vackra akvareller som jag beställt av illustratören Pernilla Frimodig till ett gemensamt bokprojekt vi ska göra ihop. Blev bättre än jag hade hoppats på. Hon är helt fantastisk med penseln!


Och på tal om böcker skriver jag ju även på den stora uppföljaren till Handbok i inredning och styling som ska komma ut i oktober 2022. I onsdags hade jag besök av VD’n och förlagschefen och försäljningschefen från Polaris Fakta för att spika vårens alla deadlines. Nu är det ”rumpan på stolen” som gäller, som Läckberg brukar säga.


Igår lördagsjobbade jag hemma hos en bloggläsare. Då och då efterlyser vi hem i Trendensers Facebookgrupp för olika kunduppdrag som ska utföras och nu var utmaningen att använda skruv, plugg och verktyg från Bauhaus – så vi hjälpte Marie och Anders i Lerum att montera en stor tavelvägg i deras vardagsrum och att skruva upp hyllor vid deras matplats. Tack snälla för att vi fick låna ert fina hus för en dag!

Nu ska jag njuta av en ledig söndag i solen. Hoppas att du också får en fin sådan.

Sv. Schjölin och blottarfyndet



Mamma, mamma! Det sitter en naken tant vid teven?!”
4-åringens ögon är uppspärrade och hans korviga lilla pekfinger viftar i luften mot mitt senaste loppisfynd som jag ställt i vardagsrummet kvällen innan. Som om jag inte hade sett det själv, förrän nu. Och han har ju en poäng. Även om det tar ett tag innan den tanken rundar mitt morgontrötta huvud. För mig är det ju en fin skulptur i terracotta av Svend Schjölin som påminner om mormors stora figurin som stod i vardagsrummet hemma i Övik. För honom är det bara en naken dam som visar tuttarna. Och tvättar håret? Eller har hon ont i magen? Det första var det ingen tvekan om. Det senare är ännu lite oklart.

Första arbetsdagen, covid-test och ändrade planer.

Idag skulle ha varit den första arbetsdagen i studion efter ett tre veckor långt jullov tillsammans med familjen. Men. I söndags innan vi skulle på kalkonmiddag hemma hos min svägerska testade både jag och min man positivt för Covid-19. Vi hade varit krassliga varsin dag med milda symtom tidigare under veckan och ville dubbelkolla oss. Vilket var tur i oturen. Vi stirrade med stora ögon på de två test-strecken och sedan på varandra. För nu väntar ju (minst) sju dagar i husarrest. 😑 

Den kommande veckan lär bjuda på lite andra utmaningar än det jag hade sett framför mig; nämligen att få kavla upp ärmarna och skriva klart nästa stora bok som legat i tankemarinad under hösten. Oh well. Det kommer nog tid för det längre fram tänker jag. Alla mässor jag varit bokad på i vår är ju av förklarliga skäl inställda och de nya restriktionerna gör att vi får lägga om en del andra planer. Så flexibilitet och tålamod får väl bli årets ledord. Till att börja med.


Foto: Frida Ramstedt (gammal arkivbild, skriver detta i pyjamas…)

En julklapp till mig själv

Jag glömde strömkabeln till min bärbara dator uppe i Umeå när vi reste hem efter jullovet, så mitt blogguppehåll blev lite längre än planerat. Har laddat en gång hos grannen sedan vi kom tillbaka, men har varit tvungen att hushålla med batteriet. Idag låg äntligen ett omsorgsfullt packat litet paket i brevlådan från min syster. Så nu är jag igång igen. Börjar med att visa ett halsband som jag köpte till mig själv i julklapp. Mamma kallade mig alltid för Snäckan. Och snäckan sägs ju också vara en symbol för att aldrig glömma att lyssna på sig själv. Fint.


Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se

1 103