Annons

Kategori: Krönikor / Debatt

Perspektivförskjutning

Jag stod och vattnade krukväxterna när hon ringde.
En helt vanlig eftermiddag, som snart skulle bli ihågkommen för alltid.
Novemberdimman låg tät på andra sidan fönsterrutan.
Plötsligt var det mina tårar som skymde sikten istället.

Är den obotlig?

Min lillasyster var gravid med deras andra barn.
De hade precis fått besked om att hennes man hade en elakartad tumör på levern.
Två decimeter stor. Med metastaser.
Hon jobbade som AT-läkare på Onkologen.
Hur tröstar man den som redan har förstått?

Det gick alldeles för fort.
Och det var outhärdligt att stå bredvid.
Hennes blick på begravningen.
Hans föräldrars bottenlösa förtvivlan.
Dotterns sista sång, framför porträttet på kistan.
Det är fem år sedan i år. 

Jag hör torkarbladen på hennes bil gnissla mot rutan, trots att hon befinner sig drygt 100 mil ifrån mig. Vi pratar i mobilen på väg hem från jobbet. Hon i Umeå. Jag i Göteborg. Idag har hon lämnat ett metastasbesked till en ung patient och det har rivit upp jobbiga minnen. I vårt samtal blir min blick återigen klar. Mitt varför om möjligt ännu tydligare. Samtidigt som oron oundvikligen kryper sig på. Som den gör lite för ofta nuförtiden. Så jag frågar henne, innan jag hinner hejda tanken:  

Är du också rädd för att dö?

Svaret kommer direkt.

Nej.
Jag är mer rädd för att aldrig ha levt.

15 år och lika många miljoner senare

I give you one last chance Madame. Where is your Visa and Study permit?

Kön till passkontrollen på Torontos flygplats ringlade sig lång bakom min rygg. De skarpa lysrören i taket blinkade i otakt. Gränspolisen spände ögonen i mig och trummade demonstrativt med fingrarna i bordskivan. Jag svettades genom blusen. Visum? Studietillstånd?… Hur hade jag kunnat missa det?

Min utbytestermin i Kanada fick ingen flygande start. Självföraktet brusade i bröstet. Jag blev visserligen insläppt i landet till slut efter mycket gråt och tandagnisslan, men det var med ett tillfälligt visum i passet vilket gjorde att jag inte vågade lämna universitetsområdet på ett halvår eftersom jag inte hade mina papper i ordning. Ändå ser jag tillbaka på just det misstaget som ett av mina största lyckokast i livet. Det blev ju startskottet på en riktigt långtråkig höst där jag var låst till campus och hade all tid i världen att starta och utveckla en inredningsblogg. Tänk om inte. Tänk vad som aldrig hade kunnat hända… Visst. Jag hade säkert kunnat komma på idén ändå. Men hade jag haft samma tid och energi att agera på den? Samma revanschlust? Alltså om jag hade rest runt med mina klasskompisar på helger och lov så som det först var planerat?

Entreprenörer och kreatörer pratar gärna om sina positiva drivkrafter och aktiva beslut som bakgrund till deras framgång. Målbilder, visualiseringar och självdisciplin. Det är lätt att falla in i jargongen. Och ja, jag berättar också mycket hellre om viljan att få skriva min uppsats på IKEA i Kina och målet att bli ”inredningens motsvarighet till modebranschens Ebba Von Sydow” som den främsta orsaken till att jag startade min inredningsblogg för 15 år sedan. Att ha sporrande visioner är jätteviktigt. Jag är den första att skriva under på det. Men det finns fler sidor av varje story. Det är också viktigt att komma ihåg. Kanske skulle vi möta våra felsteg och misstag i livet lite annorlunda i stunden om vi bara vågade bjuda in dem lite oftare i vår historieskrivning? Att inte få som man vill kan ju faktiskt vara ens största lycka. En tabbe kan vara ren tur. Och frustration är ofta ett väldigt effektivt bränsle för nya idéer.

Värt att påminna sig om ibland – inte minst om man står mitt uppe i något som just nu känns prövande

#trendenser2020

Måndag hela veckan?



Det är fredag eftermiddag och myrornas krig i huvudet. Jag har suttit böjd över datorn hela dagen. 110% fokus. Jag har inte ätit lunch, struntat i att gå på toaletten och inte tagit några pauser. Mot mitt bättre vetande ska tilläggas. För jag är den sista som tycker att stress är status. Tvärtom. Det är snarare ett tecken på dålig planering. Men om jag bara kapar lite här och lite där nu – då kanske jag hinner. Då kanske jag kan släcka en brand till och få lite helgkänsla?

Trots att jag har sprungit i tanken hela dagen så kommer jag inte i mål. Men inte för att jag har varit långsam. Tvärtom. Utan på grund av att målsnöret hela tiden flyttas fram. Mailen i min inbox bara fylls på. Med nya ärenden. Andras ärenden. En evigt sinande ström, som aldrig vill ta slut.

Frustrationen river i mig. Jag brukar ju klara av att prioritera bättre men idag går allt fel. Jag har varit på bokturné i Norge onsdag till torsdag och ligger hopplöst efter. Inte för att jag har för höga förväntningar på mig själv utan för att andra uppenbarligen har det. Det är så lätt att lägga all börda på den som känner sig stressad, men ofta är det ju väldigt många medskyldiga. Vi är noga med att förhålla oss till vår egen stress, men hur är det med vårt ansvar för andras?

Klockan tickar mot förskolehämtning. Jag har betat av hundratals olästa mail och har ändå lika många kvar att öppna. Ämnesraderna blinkar ilsket. Hallå, såg du min fråga? A friendly reminder. Toppen om jag kan få svar innan helgen! Kollegorna på cc: Kan du hälsa att jag behöver besked?

Jag vet. Det är inte roligt att läsa om andras gnäll. Men om vi aldrig pratar om hur vi behandlar varandra, hur ska vi någonsin kunna förändra tempot vi lever i? Jag tänker att lösningen på ett kollektivt ”problem” inte enbart kan bo i oss själva. I vårt egna ansvar. I hur vi förhåller oss. För det sveper ju över alla sammanhang vi ingår i. I samhällets koncensus. Min psykolog säger att jag måste bli bättre på att sätta gränser, men spelar det någon roll om ingen respekterar dem?

Mailkulturen är en sådan sak. Jag har för länge sedan tagit bort pushnotiser i mobilen men blir dagligen påmind om att det inte är socialt accepterat. Bokstavligt talat. Speciellt om jag inte har svarat inom skälig tid. För väldigt många verkar jobbet kräva ständig passning. Dygnet runt. Då ställer man ju inte bara till det för sig själv utan också för andra när man inte dansar i samma takt. Men när är det egentligen rimligt att förvänta sig svar? Jag är uppriktigt nyfiken på vad ni tycker. Inom 24 timmar? 48? Sent på kvällen? På helgerna? När det passar ens egen agenda utan respekt för hur det landar hos motparten? Det borde vara lika socialt inacceptabelt att maila någon mitt i natten, som det är att ringa upp. Allra helst människor man aldrig har pratat med förr.

Kan vi inte bara gemensamt bestämma oss? Att en arbetsdag är 8 timmar. Att helg är helg. Att söndag är en vilodag och kvällarna är heliga.

Hand upp för det?

Influencern 2020 – en inspiratör, posör eller estradör?

Nästa år firar jag 15 år som bloggare. Om Trendenser hade varit mitt barn skulle hen snart börja på gymnasiet. Det är en svindlande tanke.

Men det är också ett trösterikt perspektiv. För när man lånar blicken av en förälder så ser man också mer förlåtande på sin blogghistorik. Det är klart att det här har varit en utforskande och prövande period. Och att det fortfarande kan kännas trevande och osäkert i vissa sammanhang. Något annat hade jag ju inte tänkt om min tonåring.

Det sätter också min allt mer påtagliga självrannsakan och mina framtidsfunderingar i en mer naturlig dager. Det som en gång sprang ur den vingliga verkligheten har ju med tiden förvandlats till ett eget yrke. Att vara en influencer. Något man aktivt väljer och förhåller sig till. Det som började amatörmässigt och intuitivt förväntas nu vara proffsigt, uppstyrt och strategiskt. Idag är inte influencern ”the girl next door”. Idag har man hjälp med hår och make up, stylister, fotografer, assistenter, nätverk, agenter och förutsättningar som är så långt ifrån den egna målgruppens att det inte längre handlar om att läsarna ska kunna relatera eller inspireras. Snarare om att posera och agera inför dem. Som ett slags skådespeleri mot publik.

Och för den ekonomiska existensens skull så handlar det också mycket om ens samarbetsvilja med potentiella ”annonsörer”. Men att kalla det annonser är egentligen ett tankefel. Eller en begreppsförvirring. För väldigt få vill köpa just annonser numer, de flesta vill köpa ens röst. Så man måste acceptera sin roll, som påverkare. Hjälpa företagen att kapitalisera på följarna. Förvalta sin konsumentmakt. Men det var väl aldrig anledningen till att någon startade en blogg. Inte från början. Hur länge kan det som skapades av lust leva vidare på de lukrativa drivkrafternas villkor?

Tonen i våra flöden har också förskjutits. Från att vara inkluderande till exkluderande. Från ”häng med” till ”du skulle ha vart med”. Från vanlig vardag till en titt in i slutna sällskap som följs åt på events, resor och pressluncher. Motorn är inte längre inspirationen utan snarare transitionen. Att följa profilernas utveckling och förvandling. Deras livsdrama och interaktioner. Hur ska det gå? Vad händer sen? Vad blir nästa steg?

Och vem är jag i allt detta. ”Du måste bli mer personlig. Ingen vill följa en robot”. Jag köper det. Men vill jag vara en inspiratör, en posör eller en estradör? Det är lätt att se intäktsmöjligheterna och glömma kostnaderna. Vad ger man bort som man aldrig kan få åter? Är min roll verkligen att underhålla eller är det att göra något helt annat. Den frågan har aldrig känts så relevant som nu. Eller så väsentlig i resonemanget och i sammanhanget.

Så tänker jag om Trendensers Facebookgrupp

Jag fick en relevant läsarfråga om hur jag förhåller mig till Trendensers Inredningsgrupp på Facebook, som jag tänkte besvara här. Så att alla kan se och hänga med.

Jag tycker att du lyfter så många bra poänger i din blogg och jag ser ett tydligt ställningstagande för hållbarhet, kvalitet och mindre hets i dina flöden. Därför undrar jag hur du förhåller dig till den diskussion/inspiration/funktion som pågår i Trendensers grupp på Facebook? Jag klandrar på inget sätt dig för dess innehåll, men det är ju ändå din plattform och jag tycker att mycket av det som diskuteras av andra (dina inlägg och repliker, åtminstone de jag sett, är i linje med dina blogginlägg) främst handlar om köpa nytt, byta ut, hitta billigare och så spinner det runt, runt utan att något förändras. (….) Ja, jag stör mig på hur plattformen används. Vet inte exakt vad jag hade förväntat mig av den, men det känns inte bra. Som sagt, förstår att du inte kan stå för allt som skrivs där, men jag vill gärna veta hur du förhåller dig till frågan.
Micaela

Jag använder sällan Facebook privat, därför var det en aha-upplevelse för mig i våras när mina kollegor visade att det finns flera svenska inredningsgrupper på Facebook som har uppåt 100 000 – 200 000 medlemmar. Där det dagligen diskuteras nya inredningsköp, vansinnesrenoveringar och slit-och-släng. År 2019. Det var ungefär som när jag blev varse om Wish. Jag blev helt ställd. Och i det läget har man två val tänker jag.

  • Antingen gör man det enkelt för sig och ignorerar verkligheten. Precis så som jag upplever att dagens inredningsmagasin och många influencers gör när de fortsätter visa kurerad inspiration som tilltalar en liten klick människor. Med ett konstant flöde av bostadsutopier och fantasier som väldigt få kan känna igen sig i. Samtidigt som man alienerar ”folket” förfasas man över dem bakom stängda dörrar och suckar för att de ”inte har koll”.
  • Eller så gör man det jobbigare alternativet. Ger sig in i ett nytt sammanhang, på en helt annan plattform – och försöker bidra till förändring. Där. Genom att lyssna av och anstränga sig för att förstå vad som efterfrågas och sedan delar med sig av sin kunskap och erfarenhet genom konkreta råd och tips – utifrån vad som faktiskt behövs i verklighetens hus och bostäder. Inte enbart utifrån hur man själv vill uppfattas.

Nej. Jag står absolut inte bakom de inlägg som handlar om att riva ut och göra om utan eftertanke.

Nej. Jag tror inte att någon vill göra felköp eller snedrenoveringar. Däremot tror jag att det är lätt hänt när etablerade inredningsmedier aldrig tar sig an vanliga problem och utmaningar.

Nej. Jag vill inte vara med och bidra till överkonsumtion. Tvärtom. Jag tänker att den här typen av Facebookgrupper har kommit till för att man faktiskt vill göra bättre och mer genomtänkta val och att det finns en möjlighet för alla medlemmar att inspirera till det – för varje ny fråga som postas.

Ja. Vi lever i en tid där ”att vara inredningsintresserad” har blivit synonymt med ”att gilla saker”. Men det problemet är lika stort i etablissemanget som hos vanliga människor. Det tar sig bara olika uttryck och vi är snabbare på att ursäkta pryltokighet, ombytlighet och vansinnesrenoveringar när de görs av någon som anses ha ”god smak”. Men det är lika kortsiktigt ångestdämpande och onödigt oavsett om det äger rum i en stuckaturdröm anno 1882 eller ett mexitegelhus från 1982….

Ja. Det kommer ta tid att få form på gruppen och diskussionerna i den. Vi är redan på god väg jämfört med liknande grupper, men jag tror att alla måste ha tålamod. Man skapar inte nya normer, beteenden och tankemönster genom att fortsätta göra som man alltid har gjort. Eller genom att enbart prata med dem som tycker likadant.

Sharenting

När jag var liten fanns inte internet. Jag fick själv bestämma när, om och vad jag ville visa upp av min person på nätet. Idag finns en genomsnittlig brittisk femåring redan på 1500 bilder online. Det är en svindlande tanke.

Hur blir det att växa upp och vara tonåring, sökande och arbetssökande i framtiden? När så mycket från ens liv kommer att finnas tillgängligt – för alla. Vilket ansvar har jag i mitt föräldraskap? I mitt Parenting eller Sharenting? Hur präglas mina barn så sakteliga av sin online-närvaro redan nu. I varje beslut om vad som delas och hur vi andra väljer att beskriva dem. Både i text och bild. Kommer de ens få en chans att utforska och mejsla fram sin egen kärna eller kommer alla dessa för evigt dokumenterade tolkningar av deras egenskaper forma deras självbild?

Och var finns den fredade zonen där de kan pröva tankar och utvecklas ostört idag? När det privata rummet inte längre är skyddat. Var finns platsen där barnen kan stänga dörren om sig och vila i djupet av sig själva, utan åskådarinflytande och dömande? Nu när även hemmet har blivit offentligt och en skådeplats för föräldrarnas image enligt devisen ”Home: A place to stay – or to display?”.


Foto: Alicej.se

Tankens souvenirer

Idag tar vi emot mycket inspiration utifrån och in. 
Men vad händer om vi vänder på begreppen? 
Om vi blundar och blickar inåt istället.

Tänk dig tillbaka till ett rum eller en miljö där du har trivts och känt dig trygg.

En plats du förknippar med lugn och harmoni.

Det kan vara ett minne från din barndom, eller ett hem du har besökt i vuxen ålder.

Tänk dig att du står framför ytterdörren.
Lägg handen på handtaget. Känn hur det kändes mot din handflata.
Kliv in över tröskeln och dra in den unika doft som du förknippar med just den här platsen. Försök sätta ord på den. Beskriv den för dig själv.

Gå sedan vidare till det rum du vill besöka.
Kan du minnas ljuden? Hur det lät när man gick över golven?
Hur det kändes mot fötterna?

Stanna upp i tanken och se dig ordentligt omkring. 
Ta in alla detaljer.
Tillåt dig att pausa blicken om det är något som fångar din uppmärksamhet.  

Stryk med handen över möblerna.
Hur kändes de?
Hur såg de ut?
Vilka material minns du?

Kommer du ihåg färgerna i rummet?
Hur ljuset spelade över väggarna?
Hur det lät och hur det kändes när man satte sig i möblerna?
Kan du se de små sakerna som hade stor betydelse för dig?
Det valda och det slumpartade. Det tydliga och det outtalade.

Vad mer kan du lägga märke till,
som bidrog till att skapa det där sköna varma lugnet i din kropp?

Stanna en stund i de positiva minnen och känslor som just den här miljön väcker hos dig.
Fundera sedan på vad du kan ta med dig tillbaka, till ditt eget hem, när du går därifrån.

Inredning som luktar Barbie?

När jag är med mina barn slår det mig ofta hur mycket de använder sina sinnen jämfört med mig. De vänder, vrider, känner, luktar och utforskar sin omgivning med primala instinkter. När slipar vi vuxna bort det beteendet? Och vad ersätter vi det med. Erfarenhet. Intelligens. Indolens?
 
Försök få min tvååring att äta något som luktar konstigt. Helt omöjligt. Försök få min femåring att ignorera en obehaglig odör. Går icke. ”Mamma mamma vad ÄR det som stinker?” Men försök få mig som vuxen att packa upp en ny matta, madrass eller färgad textil som luktar påtagligt starkt. Inga problem. Man vet ju att vissa typer av möbler ofta doftar fränt ett tag. Att nymålade rum behöver vädras ut, i dagar. Att bäddtextilier ska tvättas innan användning. Och visst har jag väl reagerat. Men aldrig någonsin agerat på det. Bara tyst accepterat. 
 
Jag kan till och med gå runt i butiksmiljöer som luktar bensin och gammal Barbie utan att jag säger någonting högt om saken. Men är det egentligen rimligt? Vi uppmanas ju att använda näsan för att bedöma mat som passerat sitt ”bäst före datum” innan vi slänger den. Vi ombeds undvika parfym för att ta hänsyn till allergiker. Men vi litar inte på näsan när det kommer till sådant som ska in i våra egna hem. Trots att den är till för att indikera när något avviker från det normala.

Vad kostar fri frakt och fria returer? För miljön.

Fri frakt och fria returer är två av de viktigaste säljargumenten för e-handeln. Vad har det fått för konsekvenser för vårt köpbeteende? Vi handlar mer än vi behåller och kan skicka tillbaka det som inte passar, utan att behöva tänka efter. Men vad kostar egentligen de ”fria returerna”? För miljön och klimatet. Flygskam blev årets nyord i Svenska akademins ordlista 2018. Passivt resande kanske kvalar in 2019? 
 
Låt mig ge ett exempel.
 
Du köper en tröja eller en prydnadskudde på nätet, men vet inte vilken storlek/färg som passar dig bäst. Därför beställer du två så att du kan prova hemma i lugn och ro. Du skickar sedan tillbaka den du inte ville ha. Vad händer då? En logistisk piruett. Varan åker ju inte tillbaka direkt till lagerhyllan utan måste först ses över och kontrolleras, kanske ångas eller strykas, vikas och packas om i en ny förpackning och få nya etiketter innan den kan bli tillgänglig i webbshopen igen. Sker den hanteringen i Sverige? Inte alltid. Visste du att några av de största logistikföretagen som jobbar med 3PL (tredjepartslogistik) finns i Estland, Lettland och Polen? 
 
Din lilla tröja eller prydnadskudde/bäddset//handduk/pläd etc får i värsta fall åka på en ganska lång resa å dina vägnar. Från webbshopens lager i Sverige, hem till dig, sedan tar den en sväng över till Baltikum innan den kommer tillbaka till lagret och kan säljas ännu en gång… med stor sannolikhet till någon som köper och agerar på samma sätt som dig. Alltså kanske den tar ytterligare några varv i världen innan den hittar sin slutgiltiga ägare. Hänger du med? E-handeln inom textil (mode och heminredning) består till stor del av trendkänsliga säsongsprodukter med kort livslängd. En returnerad vara måste snabbt tillbaka och vara säljbar igen. Det skapar ett hetsigt e-korrhjul utan dess like. 
 
Transporten må stå för en liten del av de totala utsläppen (ca 3%) när man beräknar hela livscykeln av en ny produkt. Men hur mycket ”passivt resande” och slöseri med resurser skapar vårt nya köpbeteende? Är det någon som ens räknar in returpiruetterna? 
 

En utslagsfråga till nästa köp

Alla nya soffor, sittpuffar, mattor och trendiga säsongsartiklar som vi scrollar förbi i bloggflöden och tidningsreportage. Vart tar de vägen när vi tröttnat? Oavsett hur länge sakerna håller så kommer de ju inte att försvinna när vi är färdiga med dem. Någon kastar sitt på tippen, en annan säljer vidare, en tredje lämnar in på loppis. Oberoende av vad vi väljer så kommer allt såsmåningom att brytas ner och bli en del av jordens kretslopp. Av oss. Av det vi äter, dricker, andas och lämnar vidare till våra barn. Jag har fått många önskemål om en materialvalsguide. Vad är egentligen bra och vad är dåligt för miljön? Det finns så mycket att säga om den saken men en väldigt simpel utslagsfråga man kan ställa sig när man står och väger något i handen inför ett köp är; 
 
Skulle jag kunna släppa ner det här i en svensk insjö? 
 

Och sen lämna det där, i säg 20 till 30 år? Vad skulle hända? En möbel av naturmaterial bryts snabbt ner och återgår till ekosystemet. Konstgjorda material som plast och syntet däremot släpper ifrån sig konstiga partiklar, skapar obalans och påverkar omgivningen medan det vittrar sönder. Vill du verkligen ha det i vattnet du dricker, i maten du äter, i kroppen du lever i? Naturligtvis är det en tillspetsad fråga, men med den i bakhuvudet blir det enkelt att börja se på sakerna vi omger oss med, med helt nya ögon. På vems bekostnad snålar eller prålar vi oss? Vad är egentligen lyx och vad är bara löjligt? Vad är klimatvidrigt och vad är möjligt? 

1 2