Annons

Kategori: Krönikor / Debatt

Yrkeskod 5241

Det kom ett brev från Statistiska centralbyrån som meddelade att jag enligt lag är skyldig att fylla i Yrkesregistret 2021. När jag loggade in för att leta reda på rätt yrkeskoder till oss som arbetar på Trendenser höll jag på att trilla av stolen när jag sökte efter mitt eget. Inredningsanalytiker fick förstås ingen träff på sökord. Bloggare däremot, men då sorteras jag in i samma yrkesgrupp som butiksdemonstratörer, hempartyförsäljare, mannekänger, medlemsvärvare, reklammodeller och nakenmodeller. Hmm? Tack för det SCB.



Konsumtion och självrannsakan

I boken Tingens bruk och prägel som konsthistorikern Gregor Paulsson och hans son Nils skrev 1956, liksom i fortsättningen Konsten att bo från 1960, beskrivs tre olika konsumtions- och boendestilar. Även om deras tankar har 65 år på nacken nu och dagens sociologer förmodligen har mer att säga om saken, så tycker jag att kategoriseringen tål att dammas av och diskuteras. Om inte annat för sin egna självrannsakans skull. Eller för att särskåda vilka influencers man låter sig påverkas av 2021. Vilken konsumtionsstil har eller uppmuntras du till av dem du följer idag?

Den ängsliga konsumenten – Drivs av rädslan för att avvika och vara annorlunda. Jämför sig med grannarna och vill passa in. Präglas av en vilja att höra till ett sammanhang och känna gemenskap, vilket skapar konformitet och likriktning.
Mål: To keep up with the Joneses.

Den ivriga konsumenten – Drivs av förändring och viljan att demonstrera sin sociala och intellektuella förflyttning, eller sin förbättrade ekonomi. Konsumtionen blir ett sätt att markera sin nya identitet genom att manifestera (den önskade) förflyttningen till en annan referensgrupp med hjälp av symboler och statusprodukter från olika socioekonomiska eller kulturella samhällsklasser.
Mål: To keep away from the Joneses.

Den autonoma konsumenten – har ”frigjort sig” och därmed slutat snegla på andra sociala grupper. Den autonoma konsumenten väljer självständigt efter sitt eget vetande och övervägande vad som är bäst för den enskilda individen.

Det är väl bara att måla om?

”Äsch, det är väl inte hela världen om det blir fel? Det är ju bara att måla om…” sa en hel generation inredningsintresserade föräldrar samtidigt som de köpte ekologiska bananer till sina barn, för att de ville undvika onödiga gifter i maten.

Ja. Jag raljerar, men jag tror ni förstår vart jag vill komma. Vi tänker väldigt mycket på vissa saker och väldigt lite på andra när det kommer till kemikalier i vårt kretslopp.

Visste du att det säljs 80 miljoner liter målarfärg bara i Sverige, varje år*. Men det är långt ifrån all färg som hamnar på väggar eller tak. Vi köper fel och vi köper för mycket och vi återvinner inte alltid svinnet så det saknas statistik på var all färg faktiskt tar vägen men Kemibranschen anger att så mycket som 5,6 miljoner liter inte används upp. En ungefärlig uppskattning är också att 1% av all den målarfärg som säljs (vilket motsvarar 800 000 liter färg) åker direkt ut i avloppet genom att vi sköljer penslar och rollers under rinnande vatten. Hand upp alla som gjort det misstaget någon gång. Jag måste definitivt medge att jag slarvat och tänkt att det inte spelar så stor roll, en gång eller så. Väl? Men det gör det. För bara den färg som tvättas bort skulle motsvara vad som behövs för att måla ca 8 000 villor.

Att färg hälls ut i avloppet är en miljöfara och riskerar att förstöra reningsverken. Även om färgen är miljömärkt räknas all målarfärg som farligt avfall och spillet måste lämnas in på Återvinningscentralen. De ämnen som reningsverken inte kan rena bort följer nämligen med det renade avloppsvattnet ut i vattendragen, eller samlas i slammet som sprids på åkermark.

Därför är det viktigt att vi slutar slösa.
Att det blir rätt färgkod, direkt.
Att vi inte målar om i onödan eller köper mer färg än vi verkligen behöver.
Och att vi blir bättre på att hantera avfallet – på rätt sätt.
Annars kommer ju alla, bokstavligt talat, att få äta upp det i framtiden.

Källa statistik: Kemibranschen 2011 samt AkzoNobel Corporate Communications Nordics (ACCN)

I vilken värld då?

Kommer ni ihåg vilket ramaskri det blev över DN-artikeln ”Vindsvåningar är ett sätt att leva”? För 10 år sedan uppfattades det oerhört provocerande att ha en så privilegierad inställning till hemmet och inredningen att man pratade om bostaden som identitetsprojekt. Klipp till idag, när det är vardagsmat och norm snarare än undantag. Nu bläddrar vi bara förbi sådana tidningsrubriker och instagramcaptions på daglig basis, utan att ens höja på ögonbrynen. Trots att vår kunskap om klimatförändringarna och den pågående miljöproblematiken är mer utbredd nu än någonsin. Har vi verkligen råd att betrakta våra bostäder som konst och uttrycksmedel, ur ett resursperspektiv? Vi går hårt åt företagen som producerar ohållbara möbler, men reagerar inte nämnvärt över kanalerna som skapar skeva ideal och ohållbara normer med sin estetik och retorik.

När jag läste den här trendspaningen och intervjun i senaste numret av Residence (ett av Sveriges mest kända inredningsmagasin) så kunde jag inte låta bli att fundera på hur världsfrånvänd mediebevakningen i vår bransch behöver bli innan vi börjar ifrågasätta den?

»Teatraliskt, det är vad svenskarna vill ha nu«, säger Robin. »Vad säger det om oss? Världen som en pjäs där vi alla är skådisar i vardagsrum och runt köksöar, det är ju samtida Shakespeare. Att inreda eller inte inreda, det är frågan.«

»Rum som scenbyggen var något nytt i det invanda, modernistiska Inredningssverige«

»Hans hem är hans showroom…. Hans byster är konversationspjäser som präglar ett rum med stilig, vemodig spökighet.«

Utdrag ur intervju i tidningen Residence, nr 2021.

För 10 år sedan väckte sådana här uttalanden nationell uppmärksamhet, idag är det ingen som ifrågasätter det. Alls.



Faksimil: Stadsmissionens guldäggsbelönade annons från 2011, en parafras på DN’s artikel som väckte stor uppståndelse för 10 år sedan.

Poddtips om konsumtionslån och influencers

Vill ni ha ett poddtips till helgens hyggeutmaning? Eller ett intressant ämne att diskutera hemma i helgen. Lyssna på det här avsnittet av Sveriges Radios program Plånboken. Och lyssna till slutet, där de riktigt intressanta frågorna vävs ihop. Inte minst för oss influencers. Vi behöver se vår roll i det här. Även om det är obekvämt. Jag vet att många med mig konsekvent tackar nej till välbetalda blogginlägg och annonspengar från banker och låneinstitut. Men frågan är ju större än så. En stor del av de pengar som tjänas via sociala medier bygger på att folk konsumerar, och konsumtionen har inte ökat för att alla har blivit proportionerligt mer välbetalda än tidigare generationer utan tack vare den nya ekonomiska infrastrukturen med lättade lånevillkor, avbetalningsköp och konsumtionskrediter. Och det uppskruvade konsumtionstempo som vi bidrar till att normalisera.

Ljusens osynliga effekt



Levande ljus är mysigt, men de sprider inte bara ett vackert sken. De sprider också sotpartiklar och kemikalier (Volatile Organic Compounds = VOCs) till inomhusluften. Jag har skrivit om det förr, men det tål att upprepas. Inte minst nu när det blivit så populärt med tvistade och tvinnade ljus, som ju oftast är tillverkade av paraffin (rent stearin låter sig nämligen inte snurras till den formen).

Jag tycker det är problematiskt att inredningstidningarna hyllar och sprider denna trend – utan att ifrågasätta den. Alls.

Paraffin kommer från fossil olja/råolja. När paraffinet blir varmt avger det cancerogena ämnen som bland annat toluen och bensen, som kan påverka både inomhusluften vi andas och miljön i stort. Norska Folkhälsoinstitutet gick 2015 ut med en varning där de liknade bruket av paraffinljus med passiv rökning. På grund av röken ska du också undvika att blåsa ut ljus, oavsett vad de är tillverkade av. Använd hellre ljussläckare. Och undvik att ställa ljusen i drag. Fladdrande lågor avger mer partiklar – än dem som brinner stilla.

Många vill också ha genomfärgade ljus, för att det anses finare. Men vi tänker inte alltid på vad de där färgerna tillverkas av och att de innehåller metaller. När den färgade ljusmassan värms upp och förbränns hamnar även dessa ämnen i inomhusluften. Genomfärgade ljus innehåller fler tillsatta ämnen än dem som är vita, eller enbart är ytdoppade. Alltså avger de mer ”avgaser” till inomhusluften.

Samma typ av frågor bör vi ställa om våra doftljus. Vad är de tillverkade av och vad har man tillsatt för att de ska dofta så gott som de gör? Alla kemikalier behöver inte vara dåliga per see, men det är viktigt att läsa på och läsa innehållsförteckningen – så att du vet vad du köper. Och vad du exponerar dig för.

Nej. Jag vågar inte.

”Varför bloggar du inte med mer inspirationsbilder?”
Kul med illustrationer, men kan du inte visa exempel från riktiga bostäder istället?”
Du har ju minst inredningsbilder av alla influencers i dina flöden, hur kan du ens med att kalla dig för inredningsbloggare? ”

Jag får ofta kommentarer om att jag borde visa fler foton i mina kanaler. Jag kan förstå det önskemålet, jag älskar ju själv att scrolla genom långa härliga kurerade bildflöden och känna pirret av inspirationsrus ibland. Men vad man som läsare kanske inte tänker på det är att vi bloggare inte får ta bilder från internet och andra fotografer hur som helst.

Det har blivit lite av ett laglöst land i sociala medier eftersom många gör det ändå, men jag vill inte ta den risken. Jag bloggar ju inte via något förlag, så fakturorna för upphovsrättsintrång riktas direkt till mig. Och ja, jag har fått flera sådana och jag känner andra som också fått betala i efterhand.

Ju större ens blogg blir, desto hårdare blir tonen hos de fotografer (och stylister) som känner sig kränkta. Vilket jag också har all respekt för. Lika lite som jag skulle acceptera att ett företag använde mitt arbete – utan att jag fick någon lön för det – eller att någon gick in i en butik och lånade saker från hyllorna för att sälja dem i sin egen affär – lika orimligt är det ju att jag tar andras foton för att skapa innehåll till mina kanaler utan tillåtelse eller ersättning. Det är ju ändå en affärsverksamhet jag bedriver, eftersom jag lever av trafiken på min blogg.

Mäklarna och deras fotografer är oftast bjussiga och låter oss bloggare dela foton från bostadsannonser, eftersom det ju finns en uppsida för dem med det. Rimligt. Men kollage med okända bilder från Pinterest varken vill eller vågar jag publicera av goda anledningar. Det är olagligt.

Jag vill bara förtydliga det, så att ni förstår anledningen till varför det ser ut som det gör hos mig. Sen tar jag ändå åt mig av kritiken och ska göra vad jag kan för att förbättra mig, på andra sätt. Promise.

Internationell inspiration kräver lokal kunskap.

Har ni tänkt på att det kan finnas en risk med att låta sig inspireras av inredningsbilder från andra delar av världen – om man inte har koll på vilka regler som gäller lokalt, där man själv bor?

Det förvånar mig faktiskt att vi pratar så lite om det. Man kan ju tycka att en sådan fråga borde vara extra viktig att diskutera i en tid när inspirationsbilder rör sig gränslöst och snabbt, både online och i tryckta tidningar. Men jag har nog aldrig sett det ens nämnas i de svenska magasin och bloggar som ofta visar internationella hemma-hos-reportage. Har du?

Alla länder har ju sina lagar och byggnormer, branschregler, försäkringsföreskrifter och rekommenderade avstånd att utgå från. De baseras på den erfarenhet och de förutsättningar som gäller där föreskrifterna förespråkas, för att bl a bygglov och hemförsäkringar ska gälla. Framförallt är det kök och badrum som brukar kantas av riktlinjer som är satta för att skydda både byggnader och människors säkerhet och hälsa. Där kan praxis skilja sig åt markant mellan olika länder och världsdelar. Och just därför är det viktigt att ha kunskap om vad som gäller lokalt, om man låter sig inspireras globalt – i synnerhet när man tittar på inredning (inte styling).

Hur trist det än kan låta, i en process som många helst vill ska vara 100% luststyrd, så är jag övertygad om att det är jätteviktigt att även privatpersoner lär sig mer om logiken bakom estetiken så att vi förmår sålla och förhålla oss mer nyktert till den inredningsinspiration vi konsumerar idag. Om inte annat för att undvika misstag som kan bli dyrköpta, på flera sätt. Internationell inspiration ger visserligen fler idéer, men den kräver också mer kunskap.

Från dröm till verklighet


Det gnisslar som fågelkvitter i gångjärnen när jag baxar upp den tunga ytterdörren på Spinneriet med min axel. Båda händerna är fulla. Kassarna bågnar av rekvisita och ett fång skira sommarblommor har lagt sig som ett flor över kanten.
Det är kvavt i studion. Inte ett moln på himlen och morgonsolen gassar redan mot tegelfasaden. Jag ställer av mig packningen och sneddar över trägolvet för att öppna de stora industrifönsterna på vid gavel. Luften som virvlar in är ännu sval. Ny dag. Nytt syre.

Jag sätter kvistarna i vatten, putsar av några fat och radar upp kameraobjektiven på bordet framför mig. Det pirrar av förväntan och kreativitet i kroppen och jag plockar upp mobilen för att ta en bild till instagram stories. Då slår det mig. För 10 år sedan var det här min dröm. Att ha en egen fotostudio i en vitmålad gammal industrilokal och att få betalt för att jobba heltid med min blogg. Det har varit min vardag så pass länge nu att jag har slutat reflektera över hur omöjligt det kändes, då. Men å andra sidan är det inte det enda jag har vant mig vid, nu.

Någon timme senare tar jag paus för att ladda in bilder i datorn. Medan hårddisken snurrar passar jag på att kolla Instagram, svara på DM’s och radera elaka kommentarer. Det blinkar ilsket. Överallt.
”Vem kan ens ha badtofflor på arbetstid?” // Var har du köpt de där skorna?” // ”Vettigt att lägga så mycket pengar på sandaler?…”// ”Är Rodebjer normala i storleken eller behöver man gå upp?” // ”Vet du om de finns någon billigare lookalike hos någon av kedjorna? // ”Hur kan du som pratar hållbarhet ha sandaler av plast?!” // ”Varför postar du bilder på kläder som inte längre finns att köpa i butik?!” // ”Svart, svart, svart… snaaark…”

Jag stänger ner med en suck. Av allt härligt jag kände så är det mina skor (?) som får uppmärksamhet. Och skit. Idag. Imorgon är det något annat. Jag orkar inte ens svara längre. Jag scrollar i branschkollegornas flöden och ser hur det kokar i kommentarsfälten även där. Verbala glidtacklingar, mammaskammande och tjyvnyp. Det har blivit normaliserat. En del av jobbet. Något vi ska klara av att hantera. Nej, det är inte rationellt men jag tar faktiskt illa vid mig även av de hårda ord som riktas mot dem. Hur hamnade jag där? Hur hamnade vi här? 

Visst är ifrågasättande och kritik fullständigt rimligt ibland. Men inte varenda arbetsdag, väl? Var drar man gränsen? För sig själv? Är den här verkligheten, som den verkligen ser ut för influencers 2020, fortfarande min dröm? Eller är det dags att vidga vyerna. Röra sig mot nya mål och andra visioner som känns som en utopi idag. Utifrån den plats där jag står. Just nu.

Mångfalden i inredningsbranschen?

De senaste dagarnas debatt har fått mig att börja fundera på hur det står till med mångfalden i inredningsbranschen. Eller snarare bristen på den. För det kan väl inte vara så att det bara finns vita formgivare, arkitekter och möbeldesigners? Eller inredningsinfluencers? Ändå är det så mycket svårare för mig att komma på kända namn som har en annan etnicitet och hudfärg än min egen… Jag behöver läsa på och bli mer medveten för att göra skillnad, där jag kan.

Kanske är det någon av er som läser detta som arbetar på en inredningstidning (som skriver om) eller på ett inredningsföretag (som anlitar) formgivare och som har mandat att skapa förändring i er sfär. Ett tips (som var nytt även för mig) är att kolla in Design Indabas Designer Directory. Man kan också följa @designindaba på instagram.

”A database of African and international creatives and companies making waves in the design world. Our focus is African and global creativity, through the lens of the work and ideas of leading and emerging thinkers and doers, opinion formers, trendsetters and industry experts.”

1 4