I torsdags var jag inbjuden till Tekniska högskolan i Jönköping för att föreläsa för branschföreningen Hemljus, som företräder 50 av Sveriges ledande belysningsföretag. Jag efterfrågade bland annat en ny branschstandard för hur vi sorterar och kategoriserar lampor i e-handeln. Jag tycker det är anmärkningsvärt att man bara kan filtrera utbudet efter var lamporna ska placeras (golv, tak, vägg osv) eller på vilken färg eller form det yttre höljet har. Men absolut ingenting om ljusbilden? Jag tänker att det är lite som att en matbutik skulle sortera livsmedel efter ingrediensernas färg eller form – helt oberoende av smak eller uppgift i matlagningen. Var har ni kryddor? Vilken färg vill du ha på förpackningen?
Jag menar inte att lampors utseende är oviktigt, men jobbet de gör är ju minst lika relevant för den som ska köpa belysning och långt ifrån alla armaturer ger samma slags ljusbild. Föreställ dig att du bara kunde sortera matbutikens sortiment utifrån produkternas yttre attribut och sen i nästa steg fick filtrera urvalet på pris, popularitet och varumärke. Det skulle du aldrig gå med på. Men inom belysning är det faktiskt övervägande ofta det är just precis så. Inte bara i Sverige, utan i hela världen. Som kund förväntas du bara bry dig om lampornas utseende och placering, vad de kostar och vad andra kunder har gillat. Ibland måste man till och med gissa hur en lampa kommer att se ut när den är tänd (förvånande ofta porträtteras nämligen belysningen släckt i e-handeln). Det finns massor med funktionell information som helt utelämnas i sök-/filterfunktionerna idag. Till exempel:
Vilket ljus ger lampan? (Direkt, diffust eller indirekt/reflekterat?)
Vilken maximal effekt gäller för den rekommenderade ljuskällan?
Är armaturen dimbar eller inte?
Är ljuskällan utbytbar, ja eller nej?
Ger skärmen en jämn eller fläckig ljusbild?
Vad har armaturen för IP-klass?
Jag är glad för den positiva responsen från Hemljus och hoppas att mina tankar har sått ett frö till förändring. Jag tänker att vi behöver enas om en ny praxis, att informationen måste komma redan från producenterna och att vi konsumenter behöver ställa högre krav på hur e-handlare låter oss sortera alla de tusentals lampor som finns i deras sortiment idag. Övertygad om att det skulle leda till färre felköp och göra konsumtionen av belysning lite mer begriplig (och hållbar).
Jag blev inbjuden till Sveriges Radio för att prata trender och kände instinktivt nej.
Jag är inte intresserad av att vara den som säger åt andra ”vad man ska ha just nu” för att vara rätt. Det är inte den rollen jag vill ta, eller den positionen jag vill äga.
Men så lät jag frågan bero i några dagar
och tog ny sats.
Man kan faktiskt vara helt ointresserad av trender och tycka att trender är jätteintressant,
på samma gång.
För vad betyder begreppet egentligen?
Är det profetia? Är det regler? Är det rättesnören?
Eller bara ett marknadsekonomiskt hitte-på för att skapa begär hos oss konsumenter, för att vi ska bli sugna på något nytt och vilja köpa andra saker.
Både ja och nej.
Jag tänker på trender som rörelser.
Som mönster av mänskliga beteenden.
När de klustrar sig blir de tydligare, tillsammans.
Jag tänker att trender inte är separerade från oss. Vi är dem. Och därför är det en oundviklig konsekvens av samhällets utveckling. En slags spillprodukt från vår strävan efter framåtrörelse.
Trender och nya fenomen som antingen får fäste eller försvinner uppstår ju när vi utmanar status quo och ifrågasätter det invanda – för att hitta nya vägar framåt.
Det handlar ju inte enbart om saker och prylar.
På ett djupare plan är det också reaktioner på samtiden och nya sätt att lösa förändrade behov.
Bara det samhälle som är 100% konstant är fritt från trender.
Bara det samhälle som är stillastående saknar avtryck från människor som rör sig i olika riktningar.
Man kan absolut beklaga det ängsliga i att slaviskt rätta sig efter nya strömningar, men utan utforskande och förändring uppstår ju ingen förbättring.
Ganska ofta är jag mest bara glad när andra vandrar den vägen åt mig, så att jag själv slipper.
Jag är inte den experimentella typen, men tar gärna intryck och lärdom av andras erfarenheter.
Därför vill jag se på trender som vågrörelser, som man också kan betrakta på håll.
Man kan förutspå, parera, hantera och förstå – men inte tygla dem.
För en trend lever inte ett eget liv. Den uppstår av mångas andras.
Jag läste ut Isabella Löwengrips nya bok igår. Två saker slog mig. Det första är att alla som någonsin har förflyttat gränserna för vad som är möjligt, har ansetts gränslösa. Om vi bortser från den befogade kritiken kring hennes statistik och livsstil, så måste man ändå ge Isabella att hon banade väg för en ny nivå av företagsamhet i branschen. Idag är det ju många influencers som jobbar på liknande sätt. Med ett eget team, egna produkter och delägande i olika bolag – utan att det höjs på några ögonbryn. Den andra tanken som dröjde sig kvar efter sträckläsningen kan sammanfattas i ett citat jag själv funderar mycket kring just nu “Life’s barely long enough to get good at one thing. So be careful what you get good at.”
Är det rimligt att en uppdatering av oktobergarderoben innebär nyköp till ett värde av 50 000 – 60 000 kr? Jag tycker mycket om Johanna och inspireras av hennes blogg, men om vi tittar på sakfrågan separat vill jag nog ändå hålla med en av hennes läsare som har räknat ihop vad de nya plaggen hon bär faktiskt kostar. Det är mycket pengar och man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: att det är snyggt och inspirerande samtidigt som det kan uppfattas dyrt och provocerande. Det fick mig också att vända hem och självkritiskt börja rannsaka mina egna flöden. Vad kostar de saker jag visar, även om jag inte nödvändigtvis köper alla nyheter eller möbler som syns på bild? Lampor för en mindre månadslön. Soffor i samma prisklass som en ny bil. Herregud. Vad bidrar jag själv till att normalisera? Det är lätt att bli fartblind i sin egen filterbubbla.
Kronprinsessan och Remake Stockholm har visat upp föredömligt återbruksmode i form av snygga jackor tillverkade av omsydda ullplädar. Snyggt statement av Victoria. Jag reagerade dock på att den här jackan är misstänkt lik den här gamla pläden, som ju är doppad i DDT (en kemikalie som Sveriges Radio diskuterar i Loppisarkeologerna). Det klassas idag som en av våra farligaste miljögifter och eftersom de är så starkt bundna till fibern att de fortfarande sitter i ska plädar som behandlats med detta inte tvättas eller slängas i hushållssoporna utan lämnas in på återvinningen. Jag kontaktade Remake Stockholm för att dubbelkolla min spaning, och de svarade att det är en annan pläd som har använts till just kronprinsessans kläder. Gott så. Men jag tänker att det kanske ändå är värt att lyfta det här med DDT och Mitin här på bloggen – om någon inspireras till att sy liknande jackor av ullplädar från andrahandsmarknaden. Kolla bara så att de inte har ”Mothproofed for Life” på etiketten.
Det kom ett brev från Statistiska centralbyrån som meddelade att jag enligt lag är skyldig att fylla i Yrkesregistret 2021. När jag loggade in för att leta reda på rätt yrkeskoder till oss som arbetar på Trendenser höll jag på att trilla av stolen när jag sökte efter mitt eget. Bloggare sorteras in i samma yrkesgrupp som butiksdemonstratörer, hempartyförsäljare, mannekänger, medlemsvärvare, reklammodeller och nakenmodeller. Hmm? Tack för det SCB.
I boken Tingens bruk och prägel som konsthistorikern Gregor Paulsson och hans son Nils skrev 1956, liksom i fortsättningen Konsten att bo från 1960, beskrivs tre olika konsumtions- och boendestilar. Även om deras tankar har 65 år på nacken nu och dagens sociologer förmodligen har mer att säga om saken, så tycker jag att kategoriseringen tål att dammas av och diskuteras. Om inte annat för sin egna självrannsakans skull. Eller för att särskåda vilka influencers man låter sig påverkas av 2021. Vilken konsumtionsstil har eller uppmuntras du till av dem du följer idag?
Den ängsliga konsumenten – Drivs av rädslan för att avvika och vara annorlunda. Jämför sig med grannarna och vill passa in. Präglas av en vilja att höra till ett sammanhang och känna gemenskap, vilket skapar konformitet och likriktning.
Mål: To keep up with the Joneses.
Den ivriga konsumenten – Drivs av förändring och viljan att demonstrera sin sociala och intellektuella förflyttning, eller sin förbättrade ekonomi. Konsumtionen blir ett sätt att markera sin nya identitet genom att manifestera (den önskade) förflyttningen till en annan referensgrupp med hjälp av symboler och statusprodukter från olika socioekonomiska eller kulturella samhällsklasser.
Mål: To keep away from the Joneses.
Den autonoma konsumenten – har ”frigjort sig” och därmed slutat snegla på andra sociala grupper. Den autonoma konsumenten väljer självständigt efter sitt eget vetande och övervägande vad som är bäst för den enskilda individen.
”Äsch, det är väl inte hela världen om det blir fel? Det är ju bara att måla om…” sa en hel generation inredningsintresserade föräldrar samtidigt som de köpte ekologiska bananer till sina barn, för att de ville undvika onödiga gifter i maten.
Ja. Jag raljerar, men jag tror ni förstår vart jag vill komma. Vi tänker väldigt mycket på vissa saker och väldigt lite på andra när det kommer till kemikalier i vårt kretslopp.
Visste du att det säljs 80 miljoner liter målarfärg bara i Sverige, varje år*. Men det är långt ifrån all färg som hamnar på väggar eller tak. Vi köper fel och vi köper för mycket och vi återvinner inte alltid svinnet så det saknas statistik på var all färg faktiskt tar vägen men Kemibranschen anger att så mycket som 5,6 miljoner liter inte används upp. En ungefärlig uppskattning är också att 1% av all den målarfärg som säljs (vilket motsvarar 800 000 liter färg) åker direkt ut i avloppet genom att vi sköljer penslar och rollers under rinnande vatten. Hand upp alla som gjort det misstaget någon gång. Jag måste definitivt medge att jag slarvat och tänkt att det inte spelar så stor roll, en gång eller så. Väl? Men det gör det. För bara den färg som tvättas bort skulle motsvara vad som behövs för att måla ca 8 000 villor.
Att färg hälls ut i avloppet är en miljöfara och riskerar att förstöra reningsverken. Även om färgen är miljömärkt räknas all målarfärg som farligt avfall och spillet måste lämnas in på Återvinningscentralen. De ämnen som reningsverken inte kan rena bort följer nämligen med det renade avloppsvattnet ut i vattendragen, eller samlas i slammet som sprids på åkermark.
Därför är det viktigt att vi slutar slösa.
Att det blir rätt färgkod, direkt.
Att vi inte målar om i onödan eller köper mer färg än vi verkligen behöver.
Och att vi blir bättre på att hantera avfallet – på rätt sätt.
Annars kommer ju alla, bokstavligt talat, att få äta upp det i framtiden.
Källa statistik: Kemibranschen 2011 samt AkzoNobel Corporate Communications Nordics (ACCN)
Kommer ni ihåg vilket ramaskri det blev över DN-artikeln ”Vindsvåningar är ett sätt att leva”? För 10 år sedan uppfattades det oerhört provocerande att ha en så privilegierad inställning till hemmet och inredningen att man pratade om bostaden som identitetsprojekt. Klipp till idag, när det är vardagsmat och norm snarare än undantag. Nu bläddrar vi bara förbi sådana tidningsrubriker och instagramcaptions på daglig basis, utan att ens höja på ögonbrynen. Trots att vår kunskap om klimatförändringarna och den pågående miljöproblematiken är mer utbredd nu än någonsin. Har vi verkligen råd att betrakta våra bostäder som konst och uttrycksmedel, ur ett resursperspektiv? Vi går hårt åt företagen som producerar ohållbara möbler, men reagerar inte nämnvärt över kanalerna som skapar skeva ideal och ohållbara normer med sin estetik och retorik.
När jag läste den här trendspaningen och intervjun i senaste numret av Residence (ett av Sveriges mest kända inredningsmagasin) så kunde jag inte låta bli att fundera på hur världsfrånvänd mediebevakningen i vår bransch behöver bli innan vi börjar ifrågasätta den?
»Teatraliskt, det är vad svenskarna vill ha nu«, säger Robin. »Vad säger det om oss? Världen som en pjäs där vi alla är skådisar i vardagsrum och runt köksöar, det är ju samtida Shakespeare. Att inreda eller inte inreda, det är frågan.«
»Rum som scenbyggen var något nytt i det invanda, modernistiska Inredningssverige…«
»Hans hem är hans showroom…. Hans byster är konversationspjäser som präglar ett rum med stilig, vemodig spökighet.«
Utdrag ur intervju i tidningen Residence, nr 2021.
För 10 år sedan väckte sådana här uttalanden nationell uppmärksamhet, idag är det ingen som ifrågasätter det. Alls.
Faksimil: Stadsmissionens guldäggsbelönade annons från 2011, en parafras på DN’s artikel som väckte stor uppståndelse för 10 år sedan.
Vill ni ha ett poddtips till helgens hyggeutmaning? Eller ett intressant ämne att diskutera hemma i helgen. Lyssna på det här avsnittet av Sveriges Radios program Plånboken. Och lyssna till slutet, där de riktigt intressanta frågorna vävs ihop. Inte minst för oss influencers. Vi behöver se vår roll i det här. Även om det är obekvämt. Jag vet att många med mig konsekvent tackar nej till välbetalda blogginlägg och annonspengar från banker och låneinstitut. Men frågan är ju större än så. En stor del av de pengar som tjänas via sociala medier bygger på att folk konsumerar, och konsumtionen har inte ökat för att alla har blivit proportionerligt mer välbetalda än tidigare generationer utan tack vare den nya ekonomiska infrastrukturen med lättade lånevillkor, avbetalningsköp och konsumtionskrediter. Liksom den galet uppskruvade och uppblåsta bostadsmarknaden. Lägg därtill den höga levnadsstandard och det konsumtionstempo som vi bidragit till att normalisera via sociala medier de senaste 10-15 åren.
Levande ljus är mysigt, men de sprider inte bara ett vackert sken. De sprider också sotpartiklar och kemikalier (Volatile Organic Compounds = VOCs) till inomhusluften. Jag har skrivit om det förr, men det tål att upprepas. Inte minst nu när det blivit så populärt med tvistade och tvinnade ljus, som ju oftast är tillverkade av paraffin (rent stearin låter sig nämligen inte snurras till den formen).
Jag tycker det är problematiskt att inredningstidningarna hyllar och sprider denna trend – utan att ifrågasätta den. Alls.
Paraffin kommer från fossil olja/råolja. När paraffinet blir varmt avger det cancerogena ämnen som bland annat toluen och bensen, som kan påverka både inomhusluften vi andas och miljön i stort. Norska Folkhälsoinstitutet gick 2015 ut med en varning där de liknade bruket av paraffinljus med passiv rökning. På grund av röken ska du också undvika att blåsa ut ljus, oavsett vad de är tillverkade av. Använd hellre ljussläckare. Och undvik att ställa ljusen i drag. Fladdrande lågor avger mer partiklar – än dem som brinner stilla.
Många vill också ha genomfärgade ljus, för att det anses finare. Men vi tänker inte alltid på vad de där färgerna tillverkas av och att de innehåller metaller. När den färgade ljusmassan värms upp och förbränns hamnar även dessa ämnen i inomhusluften. Genomfärgade ljus innehåller fler tillsatta ämnen än dem som är vita, eller enbart är ytdoppade. Alltså avger de mer ”avgaser” till inomhusluften.
Samma typ av frågor bör vi ställa om våra doftljus. Vad är de tillverkade av och vad har man tillsatt för att de ska dofta så gott som de gör? Alla kemikalier behöver inte vara dåliga per see, men det är viktigt att läsa på och läsa innehållsförteckningen – så att du vet vad du köper. Och vad du exponerar dig för.
”Varför bloggar du inte med mer inspirationsbilder?”
”Kul med illustrationer, men kan du inte visa exempel från riktiga bostäder istället?”
”Du har ju minst inredningsbilder av alla influencers i dina flöden, hur kan du ens med att kalla dig för inredningsbloggare? ”
Jag får ofta kommentarer om att jag borde visa fler foton i mina kanaler. Jag kan förstå det önskemålet, jag älskar ju själv att scrolla genom långa härliga kurerade bildflöden och känna pirret av inspirationsrus ibland. Men vad man som läsare kanske inte tänker på det är att vi bloggare inte får ta bilder från internet och andra fotografer hur som helst.
Det har blivit lite av ett laglöst land i sociala medier eftersom många gör det ändå, men jag vill inte ta den risken. Jag bloggar ju inte via något förlag, så fakturorna för upphovsrättsintrång riktas direkt till mig. Och ja, jag har fått flera sådana och jag känner andra som också fått betala i efterhand.
Ju större ens blogg blir, desto hårdare blir tonen hos de fotografer (och stylister) som känner sig kränkta. Vilket jag också har all respekt för. Lika lite som jag skulle acceptera att ett företag använde mitt arbete – utan att jag fick någon lön för det – eller att någon gick in i en butik och lånade saker från hyllorna för att sälja dem i sin egen affär – lika orimligt är det ju att jag tar andras foton för att skapa innehåll till mina kanaler utan tillåtelse eller ersättning. Det är ju ändå en affärsverksamhet jag bedriver, eftersom jag lever av trafiken på min blogg.
Mäklarna och deras fotografer är oftast bjussiga och låter oss bloggare dela foton från bostadsannonser, eftersom det ju finns en uppsida för dem med det. Rimligt. Men kollage med okända bilder från Pinterest varken vill eller vågar jag publicera av goda anledningar. Det är olagligt.
Jag vill bara förtydliga det, så att ni förstår anledningen till varför det ser ut som det gör hos mig. Sen tar jag ändå åt mig av kritiken och ska göra vad jag kan för att förbättra mig, på andra sätt. Promise.