Annons
Minns ni mormors Novemberkaktus som jag hittade, bortglömd bakom en gardin, när jag och min syster höll på att rensa ut mina föräldrars hus för två år sedan? När jag fann den var det bara några grenar som gick att ta vara på. Resten var uttorkade, bortom räddning. Så här såg den ut efter cirka ett år. Men det är uppenbarligen en livskraftig sort. Nu är det november igen och min ärvda kaktus har inte bara fyrdubblat sin storlek, den blommar jättefint. Helt enligt schemat. Och det gör mig så himla glad. Att ta hand om krukväxter som man har ärvt eller fått av personer man tycker mycket om är verkligen något helt annat än köpa nya.
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se
När jag började blogga om inredning för 15 år sedan så var det inte för att jag längtade efter att stå i rampljuset. Tvärtom. Jag var ganska blyg och drogs till bloggandet för att det gav mig möjlighet att djupdyka i ämnet inredning – relativt anonymt – skyddad bakom min datorskärm.
Idag är det få som förstår det perspektivet.
Numera tar annonsörer och samarbetspartners för givet att man vill stå framför kameran som influencer. Inte bakom den. Men så känner inte jag. Och det gör att jag ofta möts av höjda ögonbryn och förvånade miner när jag tackar nej till välbetalda uppdrag för att kampanjerna lägger för mycket fokus på mig och inte på ämnet jag skriver om.
Men nu när min bok har sålts till så många länder finns det inte mycket att be för i den frågan. Jag kan inte frikoppla mig själv där. Det är bara att spänna fast sig och åka med. Inte för att jag är mer sugen på att synas nu, utan för att jag vet att det är ett måste och en förutsättning för att jag ska kunna nå ut till så många fler för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga – som jag inte upplever att någon adresserar i inredningsbranschen just nu.
Jag tar helg efter en surrealistisk vecka. Jag har gjort intervjuer och internationell PR. Min bok (och mitt hem) kommer bl a att synas i The Times, The Guardian och The Observer. Jag har spelat in engelska reklamfilmer, pluggat in manus för livesändningar worldwide och gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle våga. När jag tittar mig själv i spegeln kan jag inte låta bli att high fivea Frida 7 år. Hon som knappt vågade räcka upp handen i skolan och som rodnade när hon väl fick ordet. Om det är något jag vill säga till henne så är det; Du kan visst. Bara du bestämmer dig för det. Och var inte så himla hård mot dig själv. Done is better than perfect.
Torsdag morgon 08.19. Det duggregnar i Kungsbacka och jag sneddar över skolgården med två stora kassar i varje hand. Regnkläder till den store. Regnkläder till den lille. Gympapåse. Mellanmål till fruktstund. Ombyten. ”Oscaaaaar, vänta på mamma!!” Treåringen cyklar före mig och är så snabb på pedalerna att jag måste småspringa för att hålla hans tempo. Jag är osminkad, skjortan som sticker fram under min jacka är inte struken och jag har håret i en slarvig tofs mitt på huvudet. Jag hejar på några föräldrar och tänker att dem som ser mig nu inte har någon aning om vart jag är på väg.
Jag har sovit oroligt inatt. Eller egentligen, i tre veckor, om jag ska vara ärlig. En segdragen avtalsförhandling med förlaget i USA kommer förhoppningsvis nå ett slut i eftermiddag så att vi kan signera och gå vidare. Hemma i hallen står mina egna påsar packade. Sju klädbyten och frukt till mellanmål. Om 30 minuter ska jag sitta i sminket med mina manuskort i handen och öva på de sista formuleringarna till en filminspelning. Idag ska jag ta nya författarporträtt och filma rörliga videoklipp. Klockan 14.30 GTM livesänds sedan mitt ”Author Talk” med Penguin Books i UK där jag ska presentera mig själv och min bok för ett team på 25 personer som ska jobba med lanseringen i Storbritannien senare i höst. Jag har 30 minuter på mig att förklara varför jag tycker att inredningsbranschen är på väg åt fel håll och sälja in en lösning. På engelska.
Att påstå något annat än att jag är skitnervös vore en lögn. Jag har kaninpuls och märker att mina händer darrar när jag låser upp grinden till förskolan. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför kan jag inte bara vara lite coolare och lugnare. Jag är så trött på att jag måste bli så uppstressad av att utmana mig. När jag har vinkat av det sista barnet plingar det till av ett sms i mobilen. Två korta rader och en viktig påminnelse som träffar där den ska, det får bli mitt mantra idag.
”Alla är rädda.
Men de som är modiga gör det ändå.”
Om ni undrar varför det har varit ovanligt tyst här på bloggen de senaste dagarna så beror det på teknikstrul. En rysk SPAM-robot har pepprat mina gamla arkivinlägg med reklamkommentarer vilket skapat en massa onödigt arbete bakom kulisserna. Men jag hoppas det ska vara i sin ordning snart och ber om ursäkt för den oplanerade radioskuggan.
Efter min intervju med Nirvan fick jag många frågor om appen jag brukar använda för meditation och mindfullness. Jag hoppas att jag har lyckats svara alla som hört av sig via mail, men kanske är det lika bra att länka även här i bloggen för säkerhets skull – det kan ju vara fler som har haft problem att hitta David som jag tipsade om. Obs! Detta är helt obetalt och inte något samarbete, bara för att förtydliga. Jag använder Insight Timer som jag tycker jag funkar jättebra. För mig. Och om jag ska välja en favorit av lärarna där så är Davidji den jag har lyssnat absolut flest gånger på. Appen kostar inget och det finns 55 000 olika teman att välja bland. Värt att pröva om du är nyfiken.
Egentligen är jag lite obekväm med att använda ordet meditera. Det är ju laddat med så många fördomar och förväntningar och jag vet inte om mina korta tankepauser ens kvalar in där. Jag sitter inte alltid i skräddarställning på Yoga-mattan heller, utan kan lika gärna lyssna på en guidad meditation i ett slamrigt fikarum precis innan en föreläsning eller liggandes raklång i studiosoffan när jag behöver starta om och hämta hem. Jag förstår om du är skeptisk, det var jag också till en början – men jag utmanar dig att testa. Minst tio gånger. Innan du avfärdar det. 
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se
Jag balanserar min kaffemugg på en trave böcker medan jag går med små myrsteg uppför den branta trappan på Kungsbacka bibliotek. Fokuserad. Målmedveten. Inget småpratande eller artighetshälsande nu. Jag har nämligen siktet inställt på övervåningens allra bästa fönsterplats. Som är ledig! Hoppas, hoppas att ingen annan hinner före. Jag skyndar fram till skrivbordet med utsikt mot de stora trädkronorna och hänger av mig koftan på stolsryggen. Sen packar jag upp överstrykningspennor och anteckningsblock och breder ut den för dagen valda litteraturen på bordet framför mig innan jag slår mig mig ner och tar ett djupt andetag. Aaah. Så jädra lycklig. Tänk att jag får göra det här? Att det är mitt jobb!
Förra gången när jag satt på exakt den här platsen hade jag ingen aning om hur min kommande bok skulle tas emot. Skulle läsarna förstå konceptet med en inredningsbok utan bilder? Skulle inredarna och stylisterna bli arga för att jag försökte förklara lite mer förenklat hur de tänker i sitt yrke? Skulle jag ens få ihop alla de hundratals källor och mått och spretiga siffror som låg framför mig – med förståndet i behåll? Och vad skulle branschen säga om resultatet? Nu har jag en annan tillit och trygghet i ryggen. För jag har ett ännu starkare varför som jag bara måste få ner på pränt.
Tanken är att jag ska skriva två böcker nu, på kort tid. Den första med väldigt tight deadline, kanske blir den klar redan innan julhandeln – om jag fixar hålltiderna. Det är (ännu) ett annorlunda och oprövat sätt att inspirera kring inredning i privata hem, som jag tycker saknas helt i vår bransch. Den andra boken blir en mer logisk uppföljare till den första, med ett fördjupat fokus kring viktiga frågor som inte fick plats och som kräver lite annorlunda research – inom andra ämnesområden. Men jag ser så otroligt mycket fram emot att få nörda ner mig i det eftersom jag spånar på något som jag hoppas ska förändra hur vi köper möbler och inredning – i framtiden. Om säg 1-2 år.
Inga små ambitioner, jag vet. Det låter. Men det här kan bara inte lämnas ogjort och det gör att jag känner mig mer motiverad nu än jag någonsin var när jag skrev bokjäveln. Och ni vet hur mycket som krävdes av mig för att rodda ihop den.
Wish me luck!
Det här blogginlägget har suttit långt inne, men nu är min semester definitivt över och jag är back in business igen. Efter en riktigt skön ledighet. Egentligen började jag jobba redan för två veckor sedan, men de första arbetsdagarna behövde jag ge min odelade uppmärksamhet till den brittiska översättningen av min bok och till min kvartalsredovisning för Q2. Därav inget livstecken här, eller på instagram. Förrän idag.
Nu borde jag visa lite semesterfoton och berätta mer om vad vi gjort, men vår äldsta har fyllt sju och är tillräckligt gammal för att både kunna läsa och säga ifrån. Han vill inte vara med på min blogg och det måste jag förstås börja förhålla mig till. Jag har ju ändå inte varit särskilt öppen med vårt familjeliv, men känner att det ligger något vilsamt (och givetvis självklart) i att respektera hans tankar. Det lägger ännu mindre press på mig att försöka dokumentera och inspirera (eller imponera) på andra med sådant vi gör privat. Och det innebär i förlängningen att jag också kan börja ha semester, på semestern. Gott så.
Hursomhelst känner jag mig rejält utvilad nu och redo att ta mig an höstens utmaning. Kan jag bidra till att förändra inredningsbranschen? Vi får se!
Hur många sommarlov får vi tillsammans? Tanken svindlar när jag tittar på mina barn och räknar. Kan jag ha fem kvar med den äldsta? Kanske tio med den yngsta? Innan de trubbiga tonårshormonerna tar vid och kompisarna blir mer intressanta än mammas och pappas sällskap…
Jag har alltid haft bloggen igång under semestern, men i år prioriterar jag annorlunda. Jag vill kunna koppla bort jobbet. Helt. Utan minsta tvekan om jag tog tillvara på mina lediga veckor eller inte. Jag vill ge mina somrar till dem. Till oss. Medan jag har chansen.
Det står ju var och en fritt att göra det som passar en själv bäst, men kanske är jag inte ensam om att vilja ta en paus? Visst ligger det då något vilsamt i vetskapen att man inte kommer att missa en massa ifall man tar ett break från sina flöden under semestern? Därför tycker jag vi säger så. Här. Vi pausar en stund nu, så ses vi igen sen, i mitten på augusti.
Då väntar också ett omtag på Trendensers kanaler. Det är dags för utveckling och omvärdering av branschen. Men nej, oroa dig inte. Jag ska inte sluta blogga. Tvärtom. Jag kommer att skriva mer om inredning än jag någonsin har gjort. På ett sätt som ingen annan gör.
Vi ses då!
En vattenspegel. Ett fågelbad. Ett planteringskärl. Signe Persson Melins Sigill av 100% återvunnen aluminium. En sommarpresent från mig till mig och en sak att minnas från 2020. Året när trädgårdsintresset slog rot och nya tankar blommade inombords efter en vår av coachning, personlig utveckling och idéarbete. Fint så. Jag ser fram emot både semestern och hösten.
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se
Innehåller reklam för egen verksamhet och Sinisukk förlag
När jag kom hem från jobbet idag stod det ett paket på köksbordet med utländska poststämplar. Jag såg det direkt när jag klev in genom dörren och behövde inte ens öppna innan jag visste. En bokleverans från Estland, med deras utgåva av min ”Handbok i inredning och styling” aka. Tunne end koduselt – Kodu kujundamise ja sisustamise käsiraamat.
Jag förstår att det börjar kännas lite tjatigt med alla översättningar. Men det gör mig så otroligt glad varje gång boken släpps i ett nytt land, så jag kan inte låta bli. Ett nytt språk betyder ju att all den tid och energi jag lade ner på att försöka strukturera upp, förstå och förklara många av de inredningsknep som yrkesfolket använder – nu kan göra skillnad för ännu fler.
Jag blir också påmind om alla skeptiska blickar och tveksamma miner. På alla sömnlösa nätter och på min prestationsångest. Mot bakgrund av det är varje nytt omslag en miniseger i sig. Och kanske kan det peppa någon annan, som bär på en egen dröm, att orka stå på sig trots motstånd.
Happy Frida(y) på er!
Tre saker som gör mig glad idag?
1) Min lilla Wasabi-palettblads-planta har växt så det knakar. Jag har redan kunnat ta tre sticklingar, på min egen stickling. Jag som inte ens har gröna fingrar? Något har hänt.
2) ”Låt mig verka medan dagen brinner”. Carl Milles motto och en fras som slår an en sträng hos många nu. Jag tvekade inte en sekund när man erbjöds denna i utbyte mot ett litet ekonomiskt bidrag till Millesgårdens museum. Läs mer här.
3) Fredagschoklad från Göteborgsbaserade Storm & Bille som jag köpte med mig hem efter dagens lunch (och ett tankeväckande möte med en dietist). Jag har bokat ett test för att ta reda på vilka tungmetaller jag har i kroppen. Tänker överlag väldigt mycket på sådant just nu, vad vi utsätter oss för. På olika sätt. Och jag har en erfarenhet jag borde berätta mer om, när tiden är mogen. Någon skrev i en kommentar att jag har förändrats de senaste åren. Ja, visst är det så. Det finns anledningar till det, som inte enbart har med det här att göra. Jag måste bara bli modig nog först.
