Det händer inte så ofta just nu (arbetsdagarna går liksom i ett för att vi ska hinna med så mycket som möjligt innan min planerade bebisleverans i april) men idag tog vi oss ändå tid att sitta ner på rumpan en stund och njuta av en gemensam fika på kontoret. För vet ni vad? Max har fått en till liten kusin och jag har blivit ingift moster. Hurra! Jag bjöd på Katjas smarriga mandelsemlor för att fira. Och tänk, om två månader är det min tur att leverera en ny familjemedlem. Jag längtar! Kanske inte så mycket till själva förlossningen, som till att äntligen få träffa den lilla personen som bökar runt i min mage. Stort grattis till Anna och Krille!
Den här veckan fick inte direkt någon flygande start eftersom jag var tvungen att åka in till förlossningen på grund av otäcka gravidkomplikationer. Men, efter att ha blivit grundligt besiktigad och undersökt konstaterades det att symtomen inte var så allvarliga som befarat och vi kunde andas ut. Resterade dagar kan sammanfattas med ”self pampering week” (därav dåligt med uppdateringar på bloggen) och när jag var i Stockholm för möte med Sveriges Annonsörer passade jag på att slå till på ett gäng presenter till mig själv innan jag åkte hem. Emilia Ilkes konstkalender, en snygg olivolja till köksbänken, världens bästa volymmousse för håret (för nej, något gravidglow har jag tyvärr inte sett röken av ännu), Maria Åkerbergs peeling och en ny plånbok! Nu ska jag klappa ihop datorn för familjehäng och helg. Happy Weekend!
När jag började blogga var jag mycket bättre på att belöna mig själv när jag hade gjort något stort. Då köpte jag alltid symboliska presenter för varje milstolpe jag klarade av. Min första föreläsning, mitt första framträdande i TV4 Nyhetsmorgon och utmärkelsen Aftonbladets Bloggpris 2008 finns exempelvis närvarande i små men betydelsefulla ägodelar här hemma. Och nu när jag ser de där sakerna, flera år senare, ler jag fortfarande inombords och känner stolthet för upplevensen bakom.
Begreppet prestationspresenter kanske låter fånigt, men för mig handlar det lika mycket om att bevara minnen och att skapa sammanhang. Med tiden har jag dock blivit blasé och kommit av mig i den traditonen. Därför har jag lovat mig själv bättring i år. Så efter den här veckans bedrifter i stort och smått svängde jag förbi Cosas på vägen hem till fredagsfirandet och slog till på en vattenkanna som jag önskat mig länge. Jag fick låna Mijas när hon stylade vårt kök till filmen och det blev så tomt när hon tog med sig den tillbaka. Men nu har jag en egen och den kommer alltid påminna mig om vårt roliga projekt – varje gång jag vattnar blommorna. En alldeles speciell fredagspresent från mig till mig med andra ord. Trevlig helg på er!
Jag har precis stängt ytterdörren och sagt hejdå till Mija Kinning och ett filmteam som varit hemma hos oss i veckan för att spela in de sista tagningarna för ett reklamprojekt jag gjort tillsammans med Ballingslöv. ”It’s a wrap” som det brukar heta. Men i det här fallet är det inte bara en flera månader lång videoföljetong som har avslutats idag, utan hela vår köksrenovering. Puh! Jag känner mig helt slut – men samtidigt väldigt, väldigt glad. När man genomför stora förändringar hemma är det lätt att man lämnar de små detaljerna till sen och därför aldrig blir riktigt klar, men med en filminspelning som deadline måste ju varenda liten list sitta på plats. Och det gör det nu. Jag är så himla nöjd med resultatet och längtar tills jag kan få visa er mer.
Nu ska jag värma en portion hemlagade köttbullar och rårörda lingon som svärmor kommit över med. Sedan ska jag lägga mig tidigt och bara njuta av lugnet en stund. Kontrasten från att ha ett team på 12 sorlande personer med brummande kamerafläktar och pipande blixtar tätt inpå – till den kompakta tystnad som råder nu är nästan öronbedövande, men skön. Tidigt imorgon bitti står stillbildsfotografering på schemat så det är lika bra att klappa ihop kontoret för idag. Sov gott!
Godmorgon och välkommen till min nya blogg! Inatt har det nämligen hänt grejor i Trendensers layout. På begäran av er läsare har bilderna (äntligen) blivit större, bloggflödet mer centrerat, rubrikerna tydligare och texterna lite luftigare. Innehållet är samma som tidigare, förstås. Och alla gamla inlägg finns kvar i arkivet. På det viset är det mesta fortfarande sig ganska likt. Men det här är också bara ett första steg i en större revidering som kommer att sjösättas i etapper under 2017.
Kanske tar det tid att vänja sig ändå? Jag tycker själv det känns lite ovant att titta på bloggen sedan den fått nya kläder. Trots det är jag övertygad om att vi kommer glömma det som varit lika snabbt som vi förträngde bloggnamnet Husmusen. Ehrm. För det är väl ändå preskriberat nu? He he.
Vissa saker vill man helt enkelt inte minnas. Andra får man anstränga sig för att komma ihåg. För min del har det varit viktigt att försöka hitta tillbaka till det som drev mig från allra första början. Innan bloggande blev ett jobb och innan det ängsliga, tillrättalagda och lite hittepåiga tog över i sociala medier. Vad det blir av den saken får vi se, men jag har saknat en plats att sträcka på benen och ta ut stegen verbalt. Därför hoppas jag att det nya brödtypsnittet med serifer ska vara mer lättläst eftersom det kommer att bli lite längre texter på sina ställen.
Har du synpunkter eller kritik på det nya utseendet? Jag tar tacksamt emot feedback. Lägg ett mail eller skriv en kommentar, så lovar jag att läsa och svara så snart jag kan.
PS. Till er som rapporterat problem med inzoomning och liten text på mobiler och läsplattor, vi jobbar på en lösning – det är inte meningen att bloggen alltid ska se ut som ni upplever den (dvs bugga och vara svår att läsa). Det finns dock väldigt många olika webbläsare / mobiltelefoner / operativsystem / versioner och sajten fungerar inte perfekt på dem alla ännu. Så håll bara ut. Hjälp är på väg!
I vanliga fall bidrar budfirmorna mest med huvudvärk och strul i mitt liv, men denna otursförväntade fredag (den trettonde) kastade jag mig om halsen på DHL-chauffören när han plingade på ytterdörren och överraskade mig med en rekordsnabb leverans. Nästa vecka vankas det ju reklamfilminspelning i vårt kök och jag specialbeställde en tallrikshylla i vitsåpad ek från England, med liiite för tight tidsmarginal för att klassas som hälsosamt för hjärtat. Och det fanns ingen plan B… Jag har nämligen våndats något så vansinnigt över vad vi ska hänga på vår tomma köksvägg. Tavlor och prints kändes alldeles för hårt och stramt, en anslagstavla lite för rörigt och öppna hyllor har vi redan i en annan del av rummet. Men så fick jag en uppenbarelse när jag pratade med mamma över telefon en sen kväll. En tallrikshylla i samma träslag som Y-stolarna för att bryta allt det vita – som man kan styla och förändra efter humör – det skulle passa perfekt! Och ni vet hur det är när man får en fix idé. Det går inte att släppa den eller ge vika för något annat. Till slut spårade jag upp en fin modell via en bild från Pinterest och det var verkligen på håret att den skulle hinna fram i tid. Så dök paketet oväntat upp med flera dagars marginal idag. Bara sådär. Så, en riktigt happy Frida(y) den 13:e blev det. Trevlig helg!
Välkomna hem till oss. Såhär ser det ut i vardagsrummet just nu. Kaos och uppbrutna golv. Vi hade ju först tänkt slipa och behandla den gulnade högblanka trestavsparketten som låg i huset när vi flyttade in, men eftersom kvalitén var så dålig och golvet var limmat (= sprack under vissa perioder av året) så blev det ingen långsiktigt hållbar lösning. Därför bestämde vi oss till slut för att riva ut det gamla för att lägga in ett nytt svanenmärkt trägolv istället. Fördelen med det är ju att man får en mer levande yta med naturliga skiftningar och kvisthål. Men nackdelen är precis densamma, dvs att alla bitar ser lite olika ut och att det finns en viss risk att man får ”störande” prickar på fel ställen. Eftersom jag förmodligen är norra Europas jobbigaste kund och inte vill komma hem till några oåterkalleliga överraskningar har jag kamperat på mitt hemmakontor idag medan hantverkarna jobbat på nedervåningen. Jag ska inte säga att jag har varit ett sådant 100%-igt kontrollfreak att jag godkänt golvet stav för stav, men jag har ändå hindrat några kvisthål från att hamna precis i siktlinjerna framför entrén och kaminen, inemellan telefonintervjuer och uppstartsplanering på distans. Tack snälla Ingemar och Göran för ert tålamod!
Lunchrasten spenderades sedan på en brädgård där jag valde ut lister, trösklar och kvartsstavar med millimieteromsorg. Fattar ju att alla förmodligen suckar bakom min rygg, men för mig sitter finishen i detaljerna och alla träbitar ser ju olika ut så jag vill inte lämna några val åt slumpen. Ett beslut har jag dock kvar, och det handlar om hur vi ska göra med gnistskyddet runt kaminen där kalkstenen kommer att möta ekgolvet? Ni som följer mig på Instagram och i LoR-appen har redan fått frågan. Ska vi satsa på en opraktisk men ack så snygg mjukfog i samma färg som stenen (till vänster nedan) med risk för framtida bekymmer om golvet rör sig och fogen sjunker/torrspricker eller ska vi göra övergången ”by the book” med rörelsemarginal och en tunn eklist som täcker glipan (se exempel till höger nedan)? Vad rekommenderar du? Har du erfarenhet av något av alternativen. I’m all ears.
Jag ser att många bloggare sammanfattar sitt 2016 i de nio mest gillade instagrambilderna. Jag lät min mobil saxa ihop mina mest minnesvärda videoklipp istället. Och vilket år det har varit! Vinsten av ”Årets inredningsblogg” på Elle Decoration Award kryddades med utmärkelsen ”Sveriges mäktigaste Mamas” av tidningen Mama. Toppa det med roliga filminspelningar, ett 30-tal föreläsningar, lanseringen av Trendenser & Friends och arrangerandet av två stora bloggevents på Spinneriet med över 50 gäster på sittande middagar. Jag har också fått vara med och rita miljömärkta bostäder för Patriam i Stockholm och miljöprofilerade lägenheter åt PEAB i Malmö, men också renoverat mitt eget kök. Och vet ni vad? Under 2017 kommer ni att få följa det köksbygget som en följetong i rörligt format tillsammans med Mija Kinning. Det och mycket mer ser jag fram emot under 2017. Den bästa presenten av dem alla vilar ju än så länge i min mage, men innan det är dags för bebis kommer ett fyrverkeri av projekt som är lanseringsklara inom kort – efter ett år av hårt arbete. Hurra! Tills dess, ett stort TACK för 2016. Så många stunder av lyckopirr, både i stort och smått!
Jag och Niklas har en fin tradition sedan ett par år tillbaka. Nämligen att skriva ”nyårsbrev” till oss själva. En idé jag har lånat från en kompis familj, och som jag gärna tipsar vidare om till andra. Det är nämligen så himla kul att få sprätta upp de där kuverten ett år senare och läsa de tankar och funderingar som man bar på för 12 månader sedan. Både i stort och smått. Men jag tycker inte att breven ska förväxlas med traditionella nyårslöften och pompösa prestationslistor, utan få vara lite mer reflekterande och visionerande önskningar till det egna jaget – med fokus på livet i stort och vad man hoppas på eller tror kommer ha hänt – ett år från nu. Sedan klistrar man igen det och både gömmer och glömmer det till nästa nyårsafton. I vanliga fall brukar vi öppna kuverten den 31/12 men eftersom vi hade gäster i år sparade vi lite på det – så ikväll ska jag få läsa igenom mitt brev och författa ett nytt. Om du gör samma sak har du något väldigt roligt att se fram emot om prick ett år!
Jag sladdar in i sista stund, och ja – bokstavligen snubblar över mållinjen på min målsättning att skriva ett blogginlägg om dagen under 2016. Och jag gör det för att önska er en fin start på 2017. Själv är jag så trött just nu att det var nära att det inte blev något inlägg alls idag. Puh. Jag måste vara snällare mot min gravida kropp nästa år. Men, nyårslöften, ambitioner och förändringar som är på gång lämnar vi till januari. Kom tillbaka så får ni se! Nu tänker jag njuta av årets sista kväll tillsammans med goda vänner, grannar och barn hemma på kvarteret. Gott nytt 2017. Må det bli ditt bästa av år!
