Annons
Dagarna rör sig långsamt framåt. Jag ligger mest och vilar i väntan på att hostan ska ge sig och har tvingats avboka eller omboka det mesta som varit planerat i januari. Men det går inte att sjukskriva sig från riktigt allt när man är egenföretagare. 
När julpyntet var bortstädat stod vi plötsligt med tomma skyltfönster i Trendenser & Friends butik och kontor. Jag hade inte hunnit göra nya inköp och någon Formexmässa skulle det ju heller inte bli… Hjälp! Efter en sömnlös natts grubblande saxade jag ihop en stylingidé med ett ”Alla Hjärtans Dag-tema”. 
Mina kollegor Maria och Victoria nappade direkt på förslaget och åkte för att köpa material. Jag fick välja pappersfärger på distans, via sms. 
Två kapaskivor i måtten 70×100 cm skars till hjärtformade halvor och monterades ihop på mitten med tejp. På detta limmades mängder med hopnypt silkespapper. Work in progress…
Tid + tålamod = maffigt resultat.
Hjärtat hängdes upp med fjäderkrokar och jag fick bestämma höjden via Facetime. ”Lite längre ner blir nog bra…” och ”Vad tror ni kanske… om ett till?…”
Tadá! En arbetsdag och cirka hundra sms senare. Jag är så tacksam för att ha kollegor som tar mina tankar vidare och fixar så fint medan jag är hemma och kurerar mig. Nu fattas bara några skyltar med fotoutskrifter, så är vi i hamn.
Vissa delar av flytten från Trendensers förra lokal på Spinneriet i Lindome gick undan så snabbt att jag inte riktigt hängde med mentalt. Medan några saker har dragit ut onödigt långt på tiden. Som nedmonteringen av min älskade Kotten-lampa till exempel. Den satt ju 4 meter högt upp i tak, är inte helt enkel att transportera (utan skav) och var inget någon hantverkare var intresserad av att hjälpa till med. Klipp till Viktoria och Viktor. Min nya kollega och en pålitlig elektriker med starka armar som tillsammans tog tag i den där ångestpucken som legat och dragit energi i mitt bakhuvud. I nio månader. I torsdags när jag kom tillbaka till kontoret efter att ha arbetat hemifrån ett par dagar (med den senaste översättningen till Penguin Books) så hängde Kotten på plats i studion och lyste i all sin prakt… Äntligen hemma.
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se
Inlägget innehåller reklam för egen verksamhet
Den här veckan har handlat väldigt mycket om att hoppas på att saker jag inte har kontroll över ska gå i lås. Att leveranser kommer som det lovats, att hantverkare håller tider de själva bestämt, att en sak blir klar så att nästa kan påbörjas osv. Sen har jag också ägnat en stund åt att be till vädergudarna. Vi behövde nämligen en dags plusgrader för att montörerna skulle kunna sätta upp dekalen på skyltfönstret, gärna den dag när det var bokat dvs i onsdags – och se, någon hörsammade! På morgonen vaknade jag till blå himmel. Och den här vyn i rabatten. Min första egenodlade snödroppe och en önskad väderleksrapport! Sol och vårvärme.
Ett par timmar och lite fönsterputs och pill senare satt vinylen på plats. Det blev toppen! Montören visade sig dessutom vara dansk möbelsnickare, så vi hade en hel del att prata om. Jag ska berätta mer om butikskonceptet, bara jag får lite tid över att sätta mig ner på rumpan vid datorn. Nu är i alla fall registreringen av figurvarumärket för Trendenser & Friends inskickat och klart. Tanken är att vi ska premiäröppna på lördag den 1 april kl 11-15. Adressen är Storgatan 10 i Kungsbacka! Skriv upp i kalendern om du bor i närheten.
Och knappt hann klistret torka förrän kylan kom krypande igen så vi fick ge upp dekalerna på baksidan av huset. Morgonen efter vaknade jag till en frusen snödroppe, med hängande huvud, i rabatten. Tack du däruppe för den timingen! Den medvinden behövdes. 
Foto: Frida Ramstedt / Hanna Bogren Trendenser.se
Jag hade planerat att jag skulle berätta lite mer om det nya konceptet den här veckan. Men jag får inte. Är tvungen att vänta tills min advokatbyrå har fått klartecken på figurvarumärkesregistreringen. Vi skulle också ha haft en dekal på skyltfönstret vid det här laget, men så kom det plötsligt en massa snö och vinylen tål tydligen inte att monteras i minusgrader. Så vi får vackert avvakta tills det töat. Sen hade jag räknat med att kassadisken skulle vara klar i fredags (så att elektrikern och målaren kunde ta vid nästa vecka) men så blev hantverkaren plötsligt upptagen på annat håll så det har bara varit att öva på tålamodet och sätta hoppet till att vi hinner med en veckas jobb… på måndag. Lite frustrerande, ska erkännas, men man kan inte räkna med något annat när man gör en sån här sak. Inget blir väl någonsin som man tänkt sig och ”att hantera att inte kunna planera” ingår i arbetsbeskrivningen som egenföretagare.
Däremot har vi fått mycket annat gjort. Jag och praktikanten Hanna har bland annat skissat och måttat podier och beställt fem stycken som vi också fått monterade och levererade. Vi har även haft hjälp att sätta upp gardinstänger, tagit emot en leverans av kassasystem, varit på besök hos hantverkare och sist men absolut inte minst – så har jag anställt en butikschef.
Det var verkligen inget lätt beslut. Det var så många kompetenta och duktiga personer som sökte tjänsten, alla med varierande styrkor och tidigare erfarenheter. Jag har vänt och vridit på olika alternativ och landat i Sandra som börjar på måndag. Hon har 20 års erfarenhet från retail och har jobbat som både regionchef, butikschef och butiksanställd för flera banbrytande varumärken inom mode. En bransch jag tror att inredning har mycket att lära av. Ser fram emot att presentera henne närmare när hon blivit varm i kläderna.
Jag är ungefär lika dålig på att ta hjälp, som jag är på att fickparkera. Flytten till Trendensers nya lokal har tvingat mig att träna på båda de sakerna. Egentligen bor vi så nära att jag skulle kunna cykla till jobbet, men nu innan allt har kommit på plats behöver jag oftast köra ner för att kunna transportera med mig möbler, paket och leveranser. Varje morgon svettas jag så det pärlar sig på överläppen när jag försöker ratta in bilen i de snålt tilltagna parkeringsfickorna, utan att skrapa någon annan på vägen. Häromdagen var det så tight att jag fick jag klättra ut genom passagerarsätet för att komma ur bilen. Ovärdigt, men bra mental träning för att övervinna parkeringsrädslan. Samma sak är det med alla uppgifter som behöver utföras nu. Jag inser ju mina begränsningar och förstår att jag omöjligen kommer klara det här ensam, så det är inte mycket att fundera på när någon sträcker ut en hand och erbjuder sin hjälp.
Efter mina frustrerade inlägg över lagersitusationen hörde en snäll läsare av sig och föreslog att hon kunde komma ner ett par dagar för att skapa ett genomtänkt lagersystem, från scratch. Vilken räddande ängel! Ska berätta mer om allt Helena har fixat åt mig i ett eget inlägg, men kan krasst konstatera att det var en himla tur att jag inte tvekade på svaret där. Nu är det tysk ordnung i varenda låda! 
Jag har också tagit emot en student, som ska praktisera på Trendenser till och med den 21 maj. Jag brukar ju vara lite restriktiv med sånt, eftersom det kräver att man verkligen har tid att ge bra förutsättningar för en lärorik praktikperiod med givande uppgifter. Men det var något med Hannas ansökan som stack ut, så jag svarade ja när hon hörde av sig för ett par månader sedan. Och vilken trisslottsvinst det visade sig vara, inte bara utifrån att hon är en härlig person utan också givet läget (som jag ju inte visste om då). Hanna studerar arkitekturvisualisering och har varit en toppenresurs från dag ett. Just nu skissar vi på butiksinredning och displayboxar tillsammans och även jag får chans att lära mig en hel del nytt. 
Det kommer ju leveranser mest hela tiden nu, men den här veckan blev jag extra glad över att få mer belysning på plats. Vi har också haft en elektriker här som åtgärdat knasiga kablar och satt in nya spotlights + en stor taklampa inne på kontoret och monterat upp de här bordslamporna som arbetsbelysning vid skrivborden. Skärmarna är av benporslin och ger ett mjukt och fint sken. Längtar faktiskt till måndag, då jag får tända upp igen!
När ytterdörren slog igen bakom flyttkillarna efter att de hade burit in 27 flyttkartonger i Trendensers nya lokal plus två stora soffor, sex skrivbord, 20 konferensstolar, sju års bokföring och en ansenlig mängd materialprover… Ja, ni fattar. Mycket. Saker. Så sjönk jag ihop till en liten hög på lagergolvet. Var skulle jag ens börja? Trots allt pirr och all förväntan som ligger i luften just nu så finns det också en känsla av vemod och att jag tagit mig an en övermäktig uppgift. Min närmsta kollega valde lite oväntat att säga upp sig, precis i samband med uppstarten av allt det här nya. Jag tyckte så mycket om henne och såg det inte alls komma och måste erkänna att det har tagit mig hårt. Jag har inte haft särskilt många pojkvänner eller mycket hjärtesorg i mitt liv, men har nog fått ta igen det i yrkesmässiga relationer. Jag är inte bra på avsked och avslut, speciellt inte från människor jag gillar. Jag brottas mycket med Varför? och Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Och värst av allt, tankarna som cirklar kring: Är jag helt fel ute? Det bubblar upp då och då. Det där. Självtvivlet. Samtidigt finns det ju ingen annan väg ut nu än att ro båten i land. Att ge upp är absolut inte ett alternativ. Då kommer jag ju aldrig att få veta hur det kommer gå. 
”Det blir fyrahundrasextio kronor”. Den stora bunten av kvistar och tulpaner som jag precis hade köpt fladdrade i vinden när jag skyndade tillbaka till kontoret för att sätta allt i vatten. Ett par timmar och några hopvikta flyttkartonger senare var jag redan på lite bättre humör. Jag diskade rent en stor glasvas och ställde ut blommorna på bordet i det enda rum som blivit någorlunda klart. Ivrig att göra fint, så att det tråkiga sorterandet skulle bli lite mera njutbart. För trots att allt inte blivit riktigt så som jag först hade tänkt, så vill jag ändå tro att det är vägskäl och milstolpar som dessa jag kommer att minnas när jag tänker tillbaka på mitt arbetsliv på ålderns höst. Så varför inte ta vara på tiden – medan den väl är? Det finns förstås massor kvar att göra, men om jag blundar för det som tornar upp sig där inne på lagret för en stund, så kan jag ändå vila i min inre målbild. Där råder inga tvivel. Jag vet ju exakt vad jag vill ska hända här inne framöver och det är upp till mig att se till att det blir verklighet.
Veckan innan möbelmässan fick jag äntligen nycklarna till Trendensers nya lokal. Jag hade väntat så ivrigt på tillträdesdagen (i flera månader) att jag virvlade runt lika ystert som snöflingorna som singlade ner från himlen när det väl var dags. Pirrig och lycklig över att äntligen få komma igång. Eftersom jag ganska direkt skulle åka iväg för att föreläsa och spela in TV4 i Stockholm så hade jag bara några dagar på mig att fatta beslut om färgkoder till alla rum och beställa hem golv och målarfärg och material till hantverkarna för att de skulle kunna jobba på medan jag var bortrest. Det krävde ett par sömnlösa nätter och ganska många vändor till den lokala färgfackhandeln innan jag hade bestämt mig. Sen var jag även tvungen att ta tag i några icke-estetiska men icke desto mindre viktiga saker som att tillgänglighetsanpassa lokalen och fixa en handikappramp, säkra brandskyddet med lagenliga nödutrymningskyltar och brandsläckare (som inte passerat bäst före datum) och annat väsentligt. Nu börjar även de bitarna vara på plats och medan jag varit bortrest har målarna rollat både tak, väggar och golv. Imorgon läggs trägolv inne på kontoret och sen är jag redo att ta emot flyttlasset med allt som magasinerats från Spinneriet. Ser fram emot att visa lite före och efterbilder sen. Men såhär ser lokalen ut, från utsidan! Storgatan 10, mitt i centrala Kungsbacka.
Sista veckan på Spinneriet. Åtta år ska packas ner i flyttkartonger och sorteras till försäljning.
En uppgift som känns lika delar oöverstiglig och övermäktig som självklar. Det här var rätt beslut.
1 februari 2023 får vi nycklarna till den nya lokalen och fram tills dess magasineras möblerna på ett lager. I december är det ändå alltid lugnt på jobbfronten och i januari är det fokus på mässor och resor. Vi sparar drygt 50 000 kr i hyra och har grovjobbet gjort så att vi kan starta på ny kula nästa år. Många frågar om den nya adressen, men jag får inget säga förrän de som lämnar den har gett klartecken. Snön som kom i måndags lade sig som ett förlåtande flor över allt stök.
Kardemummabullar och kaffe i valfri kulör för att hålla ångan uppe.
Många sena kvällar, trött blick och smutsiga byxor. Men en flytt låter sig sällan göras på annat vis.
Stort tack till alla som ställer upp och hjälper till på olika sätt. 
November brukar vara mörk och hopplös, men i år är det som om studion vill brösta sig och visa sitt allra finaste jag som fond till nedmonteringen. Långa solstrålar och glitterspel från det munblåsta fönsterglaset. Den här bilden plingade till i ett sms från en kollega i min gamla arbetsgrupp från Forsman Bodenfors. Hon var den sista att hyra fotostudion av mig, till sin nystartade reklambyrå. 
Det har rensats och röjts. Bit för bit har sålts och burits ut och resten har packats i lådor för att skänkas till den lokala loppisen. Sist vi gav bort pressprover räckte pengarna för att bjuda bygdens pensionärer på en bussresa till Lars Lerins akvarellutställning. 
Utöver flyttbestyren har jag varit med i en poddintervju och pratat om varför fotbollsexperten Erik Niva är min största inspirationskälla, inte en känd inredare. Jag förstår att det låter konstigt, men jag tänker att det är helt självklart. Om man bara rör sig i slutna cirklar blir det rundgång.
Det är lördag eftermiddag och jag sitter vid skrivbordet på övervåningen när jag får syn på en budbil som saktar in utanför vårt hus. Jag släpper allt och kastar mig ner för trappen. Snabba fötter och hög puls. Äntligen ska jag få hålla i den nya boken! Den kom nämligen till Förlagssystem redan i torsdags och Polaris Fakta har lovat att jag ska få ett blädderex direkt från tryckeriet så att jag får se hur allt blev, innan pallarna når butikerna på måndag. Jag har vankat av och an i väntan på försändelsen i flera dagar och nu är det dags! I samma sekund som jag slår upp ytterdörren på vid gavel lyfter budkillen ut ett paket från sin bil, tittar ner på fraktsedeln och viker av… mot grannen.
Besvikelsen?
Total.
Nu är det sen kväll och det utlovade budet lyser fortfarande med sin frånvaro. Sannolikheten att det kommer i helgen är nog rätt liten, därför har jag ställt in mig på att jag får gå till Akademibokhandeln när de öppnar på måndag morgon och köpa ett exemplar. Tålamod är inte min bästa gren, men den här hösten har varit ett träningsläger på den fronten. Inget har gått smort.
Nåja. Det finns värre saker att bekymra sig över här i världen. Boken är i alla fall tryckt och klar nu. Och har anlänt till i Sverige. Här kommer en mer positiv lägesuppdatering från den senaste tiden:
Hur är du som kollega? Jag vet att jag kan vara inspirerande, men också egensinnig och envis. Besvärande bångstyrig och fruktansvärt bestämd. Till och med hopplöst jävla jobbig att jobba med.
Jag har fattat det.
Trots mitt tunnelseende när jag är i mitt uppe i ett målmedvetet tillstånd kan jag betrakta mig själv utifrån och se hur störig jag måste vara ibland. Om inte annat får jag ju ofta höra det, på omvägar. Det mesta som sägs i cirklar når ju fram till slut.
Men då tänker jag såhär; man kan inte bara få det som är bra från en person, utan att också få egenheterna på köpet.
Så är det med alla.
Oavsett hur vi är funtade.
Allt det som är dåligt, är också bra ibland.
Det som är en svaghet, är också en styrka emellanåt.
Ingen annan är du, och det är din superkraft. Ingen annan är jag och det är min.
Samma saker som leder till ett oväntat resultat, som uppskattas i efterhand, är ofta besvärliga precis i stunden.
Igår skickades min kommande bok äntligen till prepress hos tryckeriet. Efter väldigt många om och men. Förlaget håller andan och jag utropar ett försiktig hurra. Om vi har tur finns den i butik i början på november och detta klassiska citat är en tanketröst tar jag helg med.
Foto: AliceJ.se
