Annons
Solen gassar mot husväggen och gör sovrummet outhärdligt varmt om eftermiddagarna. Ändå är det alltid här jag hamnar när jag behöver vara ifred nuförtiden. ”Mamma måste vila” är tydligen enklare att acceptera än ”Mamma måste gå på toaletten”. Inget bankande på dörren, inga otåliga små barnafingrar som drar i handtaget.
Jag blundar och ger efter för svindeln som kommer med de vidsträckta tankarna. Livets början och livets slut. Det symboliska i att stå brevid och se när hon som födde mig till världen, som var med när jag tog mitt första andetag, själv drog sitt allra sista.
Jag har alltid haft femårsplaner. Långsiktiga drömmar. Tydliga, konkreta och mätbara mål. Det började långt innan jag startade bloggen. Först handlade det om att komma in på Civilekonomprogrammet. Sen om att få skriva uppsatsen på IKEA. Därefter att få jobba i reklambranschen och såsmåningom att få en fast anställning på Forsman & Bodenfors. Sen drömde jag om att kunna blogga på heltid. Starta eget företag. Ha kontor i centrala Göteborg. Nå fyra miljoner i årsomsättning. Kunna anställa en assistent. Ha ett eget säljteam. Att hitta en häftig industrilokal där jag kunde ha en fotostudio.
Allt det har jag en gång skrivit ned på papper, tvivlandes på om det vore möjligt.
Och såsmåningom lyckats med.
Man ska inte prata om sina mål i Sverige, eller ropa högt när man har nått dem. Det anses ofint. Men för mig har det varit viktigt att sätta ord på mina visioner. Om så bara för mig själv. Att konkretisera mina drömmar har hjälpt mig hålla tankarna i schack när jag känt mig omotiverad och hjälpt mig tro på min egen förmåga de dagar andra inte gjort det.
Nu vet jag vad jag kan, men inte längre vad jag vill. För första gången i mitt vuxna liv har jag ingen aning om vad jag har lust att göra yrkesmässigt av mina kommande fem år. Men sådant får man inte heller säga högt. Absolut inte när man har ett fungerande företag. Det är ju att betrakta som strategiskt självmål. Men jag gör det ändå. Kanske hjälper det mig. Kanske är det en tröst för någon annan.
Jag kommer naturligtvis inte att sluta blogga. Men jag kanske inte heller kommer att fortsätta på samma vis, i all evighet. Det är inte så att jag har tråkigt eller lider av mitt jobb. Men jag har inte längre någon tydlig kompasssriktning. Det är ingenting man måste ha (eller som jag kräver av andra) men däremot vet jag att jag inte mår bra av att bara mata på i blindo. Jag mår bäst om jag har mål och mening i det jag tar mig för.
Någon skrev en kommentar igår om att bloggen blivit tråkig.
Kanske är det just här felet finns.
Att jag är vilse i mina visioner och går lite på autopilot just nu.
Jag kanske borde våga vara mer transparent i det och dela mina tankegångar.
Trots att jag inte har några tydliga, fint paketerade svar eller lösningar att bjuda på.
Men tro mig när jag säger att det är läskigt, för så fort man öppnar sig och visar sig svag när man har såhär många följare måste man vara beredd på en smäll från sidlinjen. Och orka stå pall för den. Medan livet pågår.
Ibland känns det som att man inte har något existensberättigande som influencer eller entreprenör 2018 om man inte vill uppåt framåt. Bygga större bolag. Göra mer och fler av allt. Konsumera, inspirera, expandera.
Jag skulle såklart också kunna gå den vägen.
Men istället tvivlar jag. Och grubblar.
På klimatfrågan. På den digitala eskapismen.
På vad vi verkligen kommer att minnas av våra liv.
På vad jag själv vill minnas. Och vad jag vill bli ihågkommen för.
Kanske är den enda lösningen ut ur det här att vara modig och säga som det är.
Jag vet inte just nu.
Just idag, just nu, vet jag inte riktigt vad jag vill med framtiden.
Vart hade du styrt stegen om du fick gå en mil i mina skor?
Det sägs att dofter är det man minns bäst. För mig kan det räcka med förnimmelsen av en parfym jag en gång haft för att detaljerade minnesbilder ska fladdra förbi bakom ögonlocken. Ibland kommer det till mig, ibland frammanar jag effekten med flit, för att få perspektiv. När jag behöver lugna mig själv köper jag ofta långskaftade liljor. Just av den anledningen. Liljor må anses omoderna i floristkretsar idag men för mig är det en expressbiljett till perioden när jag var i slutet av civilekonomutbildningen och våndades över hur det skulle bli med framtiden. Vad skulle jag jobba med? Var skulle jag bo? Vad skulle det bli av mig?
När jag känner doften av dem idag påminns jag om allt roligt jag fått vara med om sedan dess och att det mesta brukar ordna sig till slut. Det gör mig glad och lugn inombords. I veckan arbetar jag med årets hittills största och mest utmanande jobbprojekt i Trendenser AB tillsammans med en fransk reklambyrå, en finsk mediabyrå, en svensk agentur och ett filmteam jag fått handplocka själv. Så himla roligt, men också utmanande. Vad passar väl bättre då än ett fång av ”fridens liljor” i fotostudion på Spinneriet?
Klockan 03.36 inatt satte jag punkt, klickade på ”send” och mailade iväg mitt slutredigerade manus till bokförlaget i Malmö. Sista ronden med texten är avklarad. Nu väntar en vända med feedback innan allt ska gå vidare till språkgranskning.
Totalt 290 137 tecken inklusive blanksteg och väldigt mycket känslor. Den senaste veckan har varit en kamp mellan mig och tangentbordet. Men kanske framförallt mellan mig och mina egna tankar. Ena dagen helt övertygad om att allt jag skrivit är skräp och att kritikerna kommer såga mig vid fotknölarna. Nästa dag, inte lika brydd om sånt. Däremot vädigt nyfiken på om min galna idé kanske kommer att kunna hjälpa någon. Tänk om jag kan få dig att trivas lite bättre i ditt hem? Det räcker ju. Vilken grej det vore.
Men jag är långtifrån klar. Nu återstår ytterligare några månaders arbete. Med bokomslaget och inlagan och allt däremellan. Just idag har vi bollat omslagsfärger. Det enda jag vet är att jag inte vill att den ska vara vit. Eller beige. Det finns ju redan så många fina sådana. Men jag är nyfiken på hur du tänker där när du köper böcker? Spelar färgen på boken någon roll? På vilket sätt isåfall?
Så himla dumt att jag missade den frågan i enkäten. Har fått in så många bra svar och uppskattar vartenda ett. Men orkar ni hjälpa mig med en sista grej och komma med lite feedback om färgvalet så vore jag supertacksam.
Hursomhaver. Nu behöver jag ett break. Efter den här veckans totala jobburladdning måste jag dra ur kontakten och ladda om för att hålla ihop. Jag ber om ursäkt för tidernas sämsta bloggvecka, men hoppas ni kommer känna er kompenserade – vad det lider.
Trevlig helg så länge.
.
