Kategori: Lookalikes

Jag vet inte om man kan sägas ha patent på den enklaste formen av fat i sten, så därför skriver jag för ovanlighetens skull ordet ”original” inom sitationstecken i det här inlägget. Ni kanske har sett HAY’s populära marmorbricka i sten som kostar 1395 kr för det kvadratiska och 1995 kr för det rektangulära. Nu finns ett budgetalternativ på GRANIT som kostar 379 kr för det kvadratiska och 399 kr för ett avlångt. Misstänker att det ena inte är gjort av carrerra men visst är de lika som bär, inte sant? 

Ni får ursäkta den dåliga bildkvalitén på det här inlägget, men det fanns inga bättre packshots att tillgå på glasljusstakarna som faller under denna ripoff. Ni kanske minns Ludvig Löfgrens serie Still Life som rönte stor uppmärksamhet när den lanserades av Kosta Boda för ett par år sedan. Kolla in den denna dubbelgångare till ljuslykta från Chilli. Är de här inte lika som bär, ja – då vet jag inte vad.

 

Förra året lanserade Skultuna en serie oregenbundna mässingsknoppar signerade Claesson Koivisto Rune under namnet Face. Knopparna finns med lite olika diameter, upp till 6 cm stora. De har blivit otroligt populära, så jag blev tyvärr inte alls förvånad när jag kollade in ILVA’s nyheter och noterade…. trumvirvel. En serie liknande knoppar fast utan den solida, helgjutna finishen. Tilll en skrutt av orginalpriset… 

Det här är inte ett vanligt ”Lika som bär-inlägg”, utan snarare en uppföljning på den diskussion som uppstått i kommentarsfältet efter mitt senaste inlägg på det temat. Lyktan Bankeryd gick nämligen in och försvarade sig efter min ”anklagan” om att de skulle ha härmat en befintlig designlampa. De menar att originalet är en lika stor kopia, de har båda gjort ett par justeringar på en mall som fabriken erbjuder, och att det är just så det funkar i branschen numer. Då undrar jag som konsument, vart går egentligen gränsen för att ett företag ska få säga att de har designat en produkt? Hur mycket måste man ha kommit på själv för att få sätta sitt varumärke på en grej? Har vi kunder ansvaret som ju ändå köper lookalikes eller är det utbudet som skapar efterfrågan? Efter en titt i Lyktan Bankeryds och andra belysningsföretags sortiment har vi hittat många fler exempel på detta och om det är såhär fabrikerna jobbar (och designavdelningarna på företagen accepterar att det går till) så undrar jag vart vi är på väg? Mot ett samplingssamhälle? Danska bloggen Bungalow5 förkastar fenomenet och svenska bloggen Husligheter väljer att citat ta diskussionerna ”med en nypa salt”. Hur ser du som kund på utvecklingen? Jag är nyfiken! 

Lyktan Bankeryd är ett svenskt belysningsföretag som fått ohämmat mycket credd för sin senaste kollektion av glaslampor, som ligger helt i linje med rådande efterfrågan. Välförtjänt. Men. Varför är det ingen i etablissemanget som vågar ifrågasätta somliga lampors slående likheter med redan befintlig design i samma genre. Som här till exempel. Är den ”nya” lampan Hollie inte väldigt lik Ballroom så säg? De andra grejorna i deras sortiment må vara toppen, men sånt här får inte tummen upp av mig. 

Det här blir ett långt inlägg, i alla fall ur ett visuellt perspektiv. Det krävdes nämligen en rejäl vertikal för att kunna visa likheterna mellan dessa två mattor. Originalet är Design House Stockholms omåttligt populära ullmatta Björk, formgiven av en personlig favorit rara Lena Bergström. Hon inspirerades av vår gemensamma födelseort Umeå (Björkarnas stad) och mattans avslut i läder ska minna om näver. Och kopian då? Jo, jag kallar den faktiskt så. EM Möblers nyhet Corsica. Typ identisk? Dessutom med snarlika yttermått. Nej, EM är bra på mycket men det här är inte okej om ni frågar mig. 

Man behöver inte gå på Formex för att förfäras över de skamlösa kopiornas storhetstid i branschen. En titt i möbelkedjornas kataloger duger gott som bränsle till den irritationen. Man undrar ju lite om det överhuvudtaget finns någon stolthet hos en formgivare som väljer att rita och ta fram något så uppenbart inspirerat som detta. Mios nya lampa Nina, en rak ripoff på Tom Dixons storsäljare Beat Tall. Fast med kopparfärgad insida. Inte okej, om du frågar mig. Visst är de här lika som bär?

I svallvågorna efter Formex har kritiken från press och bloggare mest kommit att handla om bristen på ”trendgrad” i entréutställningen och nyhetsvärde hos utställarna. Och visst, det var trist och tröttsamt för alla som förväntade sig mer än det deskriptiva och upprepande. Men branschen kommer knappast dö ut för det, som någon påstod. Däremot undrar jag varför INGEN i etablissemanget (hallå influencers och branschtidningar, vakna!) vågar ifrågasätta och kritisera rundgången och det lavinartade kopierandet eller ”frikostiga inspirerandet” som eskalerat de senaste åren. Den här gången var det ju rekordmånga företag som presenterade ripoffs på designklassiker, eller på varandras tidigare kollektioner eller på (värst av allt) unga formgivares idéer. DET är ett fenomen som gör mig betydligt mer upprörd än att den övergripande konceptualiseringen sköt snett och att det var tunnsått med herrejössesnyheter. Jag noterade över 50 lookalikes innan jag blev så för-i-bannad att jag tappade räkningen. Med det sagt så har jag uppslag för resten av årets ”lika som bär” inlägg. Först ut? House Doctors variant på Nagels klassiska ljusstake. 

När jag skulle göra det här kollaget fick jag dubbelkolla mig själv både en och två gånger. Är inte dessa två väggklockor galet lika? ”Originalet” från House Doctor ser ni till vänster, och ”höstnyheten” från Ellos nere till höger. Om den ena är en medveten kopia på den andra ska jag låta vara osagt (inköpta från samma fabrik kanske?) men House Doctor lanserade sin version för ett par år sedan (hittar den även i guld nu – men den svarta finns kvar i Moltaz Designs sortiment). Stilen, storleken och typsnittet är för sjutton identiska. Dock inte priset? Men jag skulle nog vilja spetsa till det ytterligare och påstå att de båda låtit sig inspireras av äldre orginal 1) Henning Koppels urtavla + visare, samt 2) typsnittet från Arne Jacobsens kultklassiker för Rosendahl. Kolla in siffrorna 2, 6, 9 och 12!  Visst är de här lika som bär inte sant. 

Filten som syns i förra inlägget är barnpläden Banjara från svenska RioRio (som Max fick i present när han föddes för drygt ett år sedan). Designduon Maria Broberg och Sofia Bengtson startade sitt företag 2012 och vann Formex utmärkelse ”Peoples Choice Award” för sina vävda plädar nu i våras, med ett massivt pressuppbåd som följd. Deras produkter har synts överallt i inredningsidningarna sista tiden – trots att Riorio är ett relativt nystartat företag. Just därför blev jag förvånad (och lite grinig) när jag upptäckte den här nya filten i Indiskas sortiment. Nej, de två är inte helt identiska men nog sjutton är konceptet med det vävda lapptäcket i olika grafiska mönster väldigt likt. Eller?