Annons
Har ni tänkt på att det kan finnas en risk med att låta sig inspireras av inredningsbilder från andra delar av världen – om man inte har koll på vilka regler som gäller lokalt, där man själv bor?
Det förvånar mig faktiskt att vi pratar så lite om det. Man kan ju tycka att en sådan fråga borde vara extra viktig att diskutera i en tid när inspirationsbilder rör sig gränslöst och snabbt, både online och i tryckta tidningar. Men jag har nog aldrig sett det ens nämnas i de svenska magasin och bloggar som ofta visar internationella hemma-hos-reportage. Har du?
Alla länder har ju sina lagar och byggnormer, branschregler, försäkringsföreskrifter och rekommenderade avstånd att utgå från. De baseras på den erfarenhet och de förutsättningar som gäller där föreskrifterna förespråkas, för att bl a bygglov och hemförsäkringar ska gälla. Framförallt är det kök och badrum som brukar kantas av riktlinjer som är satta för att skydda både byggnader och människors säkerhet och hälsa. Där kan praxis skilja sig åt markant mellan olika länder och världsdelar. Och just därför är det viktigt att ha kunskap om vad som gäller lokalt, om man låter sig inspireras globalt – i synnerhet när man tittar på inredning (inte styling).
Hur trist det än kan låta, i en process som många helst vill ska vara 100% luststyrd, så är jag övertygad om att det är jätteviktigt att även privatpersoner lär sig mer om logiken bakom estetiken så att vi förmår sålla och förhålla oss mer nyktert till den inredningsinspiration vi konsumerar idag. Om inte annat för att undvika misstag som kan bli dyrköpta, på flera sätt. Internationell inspiration ger visserligen fler idéer, men den kräver också mer kunskap.
Det gnisslar som fågelkvitter i gångjärnen när jag baxar upp den tunga ytterdörren på Spinneriet med min axel. Båda händerna är fulla. Kassarna bågnar av rekvisita och ett fång skira sommarblommor har lagt sig som ett flor över kanten.
Det är kvavt i studion. Inte ett moln på himlen och morgonsolen gassar redan mot tegelfasaden. Jag ställer av mig packningen och sneddar över trägolvet för att öppna de stora industrifönsterna på vid gavel. Luften som virvlar in är ännu sval. Ny dag. Nytt syre.
Jag sätter kvistarna i vatten, putsar av några fat och radar upp kameraobjektiven på bordet framför mig. Det pirrar av förväntan och kreativitet i kroppen och jag plockar upp mobilen för att ta en bild till instagram stories. Då slår det mig. För 10 år sedan var det här min dröm. Att ha en egen fotostudio i en vitmålad gammal industrilokal och att få betalt för att jobba heltid med min blogg. Det har varit min vardag så pass länge nu att jag har slutat reflektera över hur omöjligt det kändes, då. Men å andra sidan är det inte det enda jag har vant mig vid, nu.
Någon timme senare tar jag paus för att ladda in bilder i datorn. Medan hårddisken snurrar passar jag på att kolla Instagram, svara på DM’s och radera elaka kommentarer. Det blinkar ilsket. Överallt.
”Vem kan ens ha badtofflor på arbetstid?” // Var har du köpt de där skorna?” // ”Vettigt att lägga så mycket pengar på sandaler?…”// ”Är Rodebjer normala i storleken eller behöver man gå upp?” // ”Vet du om de finns någon billigare lookalike hos någon av kedjorna? // ”Hur kan du som pratar hållbarhet ha sandaler av plast?!” // ”Varför postar du bilder på kläder som inte längre finns att köpa i butik?!” // ”Svart, svart, svart… snaaark…”
Jag stänger ner med en suck. Av allt härligt jag kände så är det mina skor (?) som får uppmärksamhet. Och skit. Idag. Imorgon är det något annat. Jag orkar inte ens svara längre. Jag scrollar i branschkollegornas flöden och ser hur det kokar i kommentarsfälten även där. Verbala glidtacklingar, mammaskammande och tjyvnyp. Det har blivit normaliserat. En del av jobbet. Något vi ska klara av att hantera. Nej, det är inte rationellt men jag tar faktiskt illa vid mig även av de hårda ord som riktas mot dem. Hur hamnade jag där? Hur hamnade vi här?
Visst är ifrågasättande och kritik fullständigt rimligt ibland. Men inte varenda arbetsdag, väl? Var drar man gränsen? För sig själv? Är den här verkligheten, som den verkligen ser ut för influencers 2020, fortfarande min dröm? Eller är det dags att vidga vyerna. Röra sig mot nya mål och andra visioner som känns som en utopi idag. Utifrån den plats där jag står. Just nu.
De senaste dagarnas debatt har fått mig att börja fundera på hur det står till med mångfalden i inredningsbranschen. Eller snarare bristen på den. För det kan väl inte vara så att det bara finns vita formgivare, arkitekter och möbeldesigners? Eller inredningsinfluencers? Ändå är det så mycket svårare för mig att komma på kända namn som har en annan etnicitet och hudfärg än min egen… Jag behöver läsa på och bli mer medveten för att göra skillnad, där jag kan.
Kanske är det någon av er som läser detta som arbetar på en inredningstidning (som skriver om) eller på ett inredningsföretag (som anlitar) formgivare och som har mandat att skapa förändring i er sfär. Ett tips (som var nytt även för mig) är att kolla in Design Indabas Designer Directory. Man kan också följa @designindaba på instagram.
”A database of African and international creatives and companies making waves in the design world. Our focus is African and global creativity, through the lens of the work and ideas of leading and emerging thinkers and doers, opinion formers, trendsetters and industry experts.”
Jag sitter vid skrivbordet i mitt arbetsrum.
Med penna, papper, dator
och håret i hästsvans.
Redo för en ny arbetsdag.
Men kaffet har kallnat.
Tårarna lurar i ögonvrån.
Och inget vettigt blir gjort.
För två år sedan tog jag tåget upp till Umeå,
för att fira min mamma på mors dag.
Och så dog hon.
Den dagen?
Som om hon hade bestämt sig för det.
När alla ändå var samlade.
Jag tänker på allt jag inte hann säga.
På allt jag borde ha sagt.
På sådant jag aldrig satte ord på.
Förrän det var för sent.
Och jag tänker att om det finns något ”morsdagstips”
jag vill bjuda på i min blogg,
så är det inte ännu ett affiliatekollage.
Inte fler presenttips och önskelistor.
Utan en uppmaning.
Säg allt det. Som betyder något.
För att du ännu kan.
Nej.
Jag är inte tyken.
Jag skriver inte om inredningskunskap för att sätta någon på pottkanten.
Jag visar inte exempel för att verka duktig eller för att peka finger.
Jag riktar mig inte specifikt till dig eller den du eventuellt tänker på.
Någon kanske känner sig träffad ibland, så är det säkert. Men jag har inte skrivit en hel bok och jag tog inte mod till mig och gjorde en svidande kritisk utställning på Sveriges största inredningsmässa (där jag ifrågasatte normerna i vår bransch) för att det handlar om en enda person.
Varken om dig.
Eller om mig.
Utan om oss.
En hel generation som har skolats i ett feltänk kring inredning.
Som lägger enorma pengar på att konsumera och justera.
Som så gärna vill och som verkligen försöker.
Men som så sällan får lov att känna sig nöjda ändå.
Men vänta nu.
Det finns väl inga rätt och fel i inredning?
Jo, det gör det.
Inte när det kommer till smak förstås. Känslor, dekorationer och pynt.
Absolut inte.
Men när det kommer till inredning. Som ska användas. Som ska lösa en uppgift och fungera. Då gör det faktiskt det.
Absolut.
Jag säger inte emot att känslan i ett hem är jätteviktig. Den är ett definitivt måste för att vi ska må bra och trivas. Men när vi använder oss av det ordet som ett verbalt artilleri för att rättfärdiga sådant som skaver, håller oss tillbaka, skapar problem och fäller krokben i vardagen. Eller för att fortsätta ta in giftiga saker i vårt hem som kan skada oss och våra nära. Mot vårt bättre vetande.
Då är vi fel ute.
Då behövs det någon som vågar hålla upp en spegel och säga ”titta här”.
Vad håller vi på med? Varför gör vi ens på det här viset?
Finns det inte en annan väg framåt där vi både kan ha det fint och funktionellt samtidigt? Har vi inte kommit längre 2020 än att det ens ska behöva presenteras som ett motsatsförhållande?
Jag stod och vattnade krukväxterna när hon ringde.
En helt vanlig vardagseftermiddag, som snart skulle bli ihågkommen för alltid.
Novemberdimman låg tät på andra sidan fönsterrutan.
Plötsligt var det mina tårar som skymde sikten istället.
Är den obotlig?
Min lillasyster var höggravid med deras andra barn.
De hade precis fått beskedet att hennes man hade en elakartad tumör på levern.
Två decimeter stor. Med metastaser.
Hon jobbade själv som AT-läkare på Onkologen.
Hur tröstar man den som vet precis hur allt kommer att sluta?
Det gick alldeles för fort.
Och det var outhärdligt att stå bredvid.
Hennes tomma blick på begravningen.
Hans mammas bottenlösa förtvivlan.
Deras dotters sista sång, framför porträttet på kistan.
Det är fem år sedan i år.
Jag hör torkarbladen på hennes bil gnissla mot rutan, trots att hon befinner sig drygt 100 mil ifrån mig. Vi pratar i mobilen på väg hem från jobbet. Hon i Umeå. Jag i Göteborg. Idag har hon fått vara den som lämnat ett metastasbesked till en ung patient och det har rivit upp jobbiga minnen.
Nu regnar det även hos mig. Men trots imman som lagt sig på rutan ser jag med ens allt lite skarpare. De små sakerna, som jag borde vara mer tacksam över glittrar till och blir klara i konturerna. Samtidigt som oron och rädslan för det där som kanske pågår i det tysta, lagt sig som ett lock på allt. Så jag frågar henne högt, innan jag hinner hejda mig:
Är du också rädd för att dö?
Svaret kommer direkt.
Nej.
Jag är mer rädd för att aldrig ha levt.
Det är fredag eftermiddag och myrornas krig i huvudet. Jag har suttit böjd över datorn hela dagen. 110% fokus. Jag har inte ätit lunch, struntat i att gå på toaletten och inte tagit några pauser. Mot mitt bättre vetande ska tilläggas. För jag är den sista som tycker att stress är status. Tvärtom. Det är snarare ett tecken på dålig planering. Men om jag bara kapar lite här och lite där nu – då kanske jag hinner. Då kanske jag kan släcka en brand till och få lite helgkänsla?
Trots att jag har sprungit i tanken hela dagen så kommer jag inte i mål. Men inte för att jag har varit långsam. Tvärtom. Utan på grund av att målsnöret hela tiden flyttas fram. Mailen i min inbox bara fylls på. Med nya ärenden. Andras ärenden. En evigt sinande ström, som aldrig vill ta slut.
Frustrationen river i mig. Jag brukar ju klara av att prioritera bättre men idag går allt fel. Jag har varit på bokturné i Norge onsdag till torsdag och ligger hopplöst efter. Inte för att jag har för höga förväntningar på mig själv utan för att andra uppenbarligen har det. Det är så lätt att lägga all börda på den som känner sig stressad, men ofta är det ju väldigt många medskyldiga. Vi är noga med att förhålla oss till vår egen stress, men hur är det med vårt ansvar för andras?
Klockan tickar mot förskolehämtning. Jag har betat av hundratals olästa mail och har ändå lika många kvar att öppna. Ämnesraderna blinkar ilsket. Hallå, såg du min fråga? A friendly reminder. Toppen om jag kan få svar innan helgen! Kollegorna på cc: Kan du hälsa att jag behöver besked?
Jag vet. Det är inte roligt att läsa om andras gnäll. Men om vi aldrig pratar om hur vi behandlar varandra, hur ska vi någonsin kunna förändra tempot vi lever i? Jag tänker att lösningen på ett kollektivt ”problem” inte enbart kan bo i oss själva. I vårt egna ansvar. I hur vi förhåller oss. För det sveper ju över alla sammanhang vi ingår i. I samhällets koncensus. Min psykolog säger att jag måste bli bättre på att sätta gränser, men spelar det någon roll om ingen respekterar dem?
Mailkulturen är en sådan sak. Jag har för länge sedan tagit bort pushnotiser i mobilen men blir dagligen påmind om att det inte är socialt accepterat. Bokstavligt talat. Speciellt om jag inte har svarat inom skälig tid. För väldigt många verkar jobbet kräva ständig passning. Dygnet runt. Då ställer man ju inte bara till det för sig själv utan också för andra när man inte dansar i samma takt. Men när är det egentligen rimligt att förvänta sig svar? Jag är uppriktigt nyfiken på vad ni tycker. Inom 24 timmar? 48? Sent på kvällen? På helgerna? När det passar ens egen agenda utan respekt för hur det landar hos motparten? Det borde vara lika socialt inacceptabelt att maila någon mitt i natten, som det är att ringa upp. Allra helst människor man aldrig har pratat med förr.
Kan vi inte bara gemensamt bestämma oss? Att en arbetsdag är 8 timmar. Att helg är helg. Att söndag är en vilodag och kvällarna är heliga.
Hand upp för det?
Nästa år firar jag 15 år som bloggare. Om Trendenser hade varit mitt barn skulle hen snart börja på gymnasiet. Det är en svindlande tanke.
Men det är också ett trösterikt perspektiv. För när man lånar blicken av en förälder så ser man också mer förlåtande på sin blogghistorik. Det är klart att det här har varit en utforskande och prövande period. Och att det fortfarande kan kännas trevande och osäkert i vissa sammanhang. Något annat hade jag ju inte tänkt om min tonåring.
Det sätter också min allt mer påtagliga självrannsakan och mina framtidsfunderingar i en mer naturlig dager. Det som en gång sprang ur den vingliga verkligheten har ju med tiden förvandlats till ett eget yrke. Att vara en influencer. Något man aktivt väljer och förhåller sig till. Det som började amatörmässigt och intuitivt förväntas nu vara proffsigt, uppstyrt och strategiskt. Idag är inte influencern ”the girl next door”. Idag har man hjälp med hår och make up, stylister, fotografer, assistenter, nätverk, agenter och förutsättningar som är så långt ifrån den egna målgruppens att det inte längre handlar om att läsarna ska kunna relatera eller inspireras. Snarare om att posera och agera inför dem. Som ett slags skådespeleri mot publik.
Och för den ekonomiska existensens skull så handlar det också mycket om ens samarbetsvilja med potentiella ”annonsörer”. Men att kalla det annonser är egentligen ett tankefel. Eller en begreppsförvirring. För väldigt få vill köpa just annonser numer, de flesta vill köpa ens röst. Så man måste acceptera sin roll, som påverkare. Hjälpa företagen att kapitalisera på följarna. Förvalta sin konsumentmakt. Men det var väl aldrig anledningen till att någon startade en blogg. Inte från början. Hur länge kan det som skapades av lust leva vidare på de lukrativa drivkrafternas villkor?
Tonen i våra flöden har också förskjutits. Från att vara inkluderande till exkluderande. Från ”häng med” till ”du skulle ha vart med”. Från vanlig vardag till en titt in i slutna sällskap som följs åt på events, resor och pressluncher. Motorn är inte längre inspirationen utan snarare transitionen. Att följa profilernas utveckling och förvandling. Deras livsdrama och interaktioner. Hur ska det gå? Vad händer sen? Vad blir nästa steg?
Och vem är jag i allt detta. ”Du måste bli mer personlig. Ingen vill följa en robot”. Jag köper det. Men vill jag vara en inspiratör, en posör eller en estradör? Det är lätt att se intäktsmöjligheterna och glömma kostnaderna. Vad ger man bort som man aldrig kan få åter? Är min roll verkligen att underhålla eller är det att göra något helt annat. Den frågan har aldrig känts så relevant som nu. Eller så väsentlig i resonemanget och i sammanhanget.
Jag fick en relevant läsarfråga om hur jag förhåller mig till Trendensers Inredningsgrupp på Facebook, som jag tänkte besvara här. Så att alla kan se och hänga med.
”Jag tycker att du lyfter så många bra poänger i din blogg och jag ser ett tydligt ställningstagande för hållbarhet, kvalitet och mindre hets i dina flöden. Därför undrar jag hur du förhåller dig till den diskussion/inspiration/funktion som pågår i Trendensers grupp på Facebook? Jag klandrar på inget sätt dig för dess innehåll, men det är ju ändå din plattform och jag tycker att mycket av det som diskuteras av andra (dina inlägg och repliker, åtminstone de jag sett, är i linje med dina blogginlägg) främst handlar om köpa nytt, byta ut, hitta billigare och så spinner det runt, runt utan att något förändras. (….) Ja, jag stör mig på hur plattformen används. Vet inte exakt vad jag hade förväntat mig av den, men det känns inte bra. Som sagt, förstår att du inte kan stå för allt som skrivs där, men jag vill gärna veta hur du förhåller dig till frågan.”
Micaela
Jag använder sällan Facebook privat, därför var det en aha-upplevelse för mig i våras när mina kollegor visade att det finns flera svenska inredningsgrupper på Facebook som har uppåt 100 000 – 200 000 medlemmar. Där det dagligen diskuteras nya inredningsköp, vansinnesrenoveringar och slit-och-släng. År 2019. Det var ungefär som när jag blev varse om Wish. Jag blev helt ställd. Och i det läget har man två val tänker jag.
Nej. Jag står absolut inte bakom de inlägg som handlar om att riva ut och göra om utan eftertanke.
Nej. Jag tror inte att någon vill göra felköp eller snedrenoveringar. Däremot tror jag att det är lätt hänt när etablerade inredningsmedier aldrig tar sig an vanliga problem och utmaningar.
Nej. Jag vill inte vara med och bidra till överkonsumtion. Tvärtom. Jag tänker att den här typen av Facebookgrupper har kommit till för att man faktiskt vill göra bättre och mer genomtänkta val och att det finns en möjlighet för alla medlemmar att inspirera till det – för varje ny fråga som postas.
Ja. Vi lever i en tid där ”att vara inredningsintresserad” har blivit synonymt med ”att gilla saker”. Men det problemet är lika stort i etablissemanget som hos vanliga människor. Det tar sig bara olika uttryck och vi är snabbare på att ursäkta pryltokighet, ombytlighet och vansinnesrenoveringar när de görs av någon som anses ha ”god smak”. Men det är lika kortsiktigt ångestdämpande och onödigt oavsett om det äger rum i en stuckaturdröm anno 1882 eller ett mexitegelhus från 1982….
Ja. Det kommer ta tid att få form på gruppen och diskussionerna i den. Vi är redan på god väg jämfört med liknande grupper, men jag tror att alla måste ha tålamod. Man skapar inte nya normer, beteenden och tankemönster genom att fortsätta göra som man alltid har gjort. Eller genom att enbart prata med dem som tycker likadant.
När jag var liten fanns inte internet. Jag fick själv bestämma när, om och vad jag ville visa upp av min person på nätet. Idag finns en genomsnittlig brittisk femåring redan på 1500 bilder online. Det är en svindlande tanke.
Hur blir det att växa upp och vara tonåring, sökande och arbetssökande i framtiden? När så mycket från ens liv kommer att finnas tillgängligt – för alla. Vilket ansvar har jag i mitt föräldraskap? I mitt Parenting eller Sharenting? Hur präglas mina barn så sakteliga av sin online-närvaro redan nu. I varje beslut om vad som delas och hur vi andra väljer att beskriva dem. Både i text och bild. Kommer de ens få en chans att utforska och mejsla fram sin egen kärna eller kommer alla dessa för evigt dokumenterade tolkningar av deras egenskaper forma deras självbild?
Och var finns den fredade zonen där de kan pröva tankar och utvecklas ostört idag? När det privata rummet inte längre är skyddat. Var finns platsen där barnen kan stänga dörren om sig och vila i djupet av sig själva, utan åskådarinflytande och dömande? Nu när även hemmet har blivit offentligt och en skådeplats för föräldrarnas image enligt devisen ”Home: A place to stay – or to display?”. 
Foto: Alicej.se
