Den här veckan har jag och Bodil varit på ”hemlig ort” och gjort ett fantastiskt roligt jobb, i en fantastisk fotostudio (som bara i sig fungerat som anabola steroider för mina drömmar om en egen sådan). Resultatet och bilderna kommer att dyka upp på nätet i början på nästa år. I vanlig ordning är det jättesvårt att bara säga A och inte B. Men, jag måste hålla mig. Vad jag kan visa är delar av studion, så länge. Vill ni se fler sneak peeks kan ni titta på mitt Instagram-konto!
”Hm, vi skulle behöva en kaklad vägg på den här köksbilden…” Inga problem, det finns ett gäng att välja mellan. ”Vilken färg på fogen och vilken kakelbredd vill ni ha?” Plötsligt uppenbarade sig ett helt kartotek av väggar. Och det var samma visa med fönster, golv, golvlister, innerdörrar, ytterdörrar. You name it. Man kunde bygga ihop vilket rum som helst med hjälp av rekvisitabankens legobitar.
Lägg därtill ett välutrustat strykrum, ett annat fyllt med hyllmeter efter hyllmeter med textilier, ännu ett annat rum fullproppat med färgkoordinerad inredningsrekvisita, ett tredje fyllt med färgpytsar och så en alldeles egen snickare på det. Tänk att få jobba med sådana resurser, alltid. Vilken dröm.
Behöver jag ens säga att det kändes som att ha hamnat i de kreativas motsvarighet till sjunde himlen. Åh vad jag ska jobba hårt för att ha råd att skaffa en liknande lokal, med liknande möjligheter (om än med något mindre kvadrat) till Trendenser. Någon gång i framtiden. Vilken mental morot!
När jag började blogga var jag mycket bättre på att belöna mig själv med små presenter när jag gjorde något extra modigt eller bra. Som en slags klapp på axeln i fysiskt format. Efter mitt första TV-framträdande köpte jag exempelvis en tändsticksaskhållare i tenn som ett litet minne, och efter mitt första riktigt stora föredrag (inför över 400 åhörare) köpte jag en ljusstake som jag önskat mig länge. Men, det senaste halvåret har jag varit jättedålig på att stanna upp och reflektera över mina prestationer. Trots att jag gjort massor med nya TV-jobb och föreläsningar, liksom en bok och ett spännande webbprojekt som snart lanseras. Som alla krävt både många och långa promenader utanför min egen comfort zone. Så, när jag besökte Tennet igår jag till på den här kudden som legat på önskelistan en längre tid. Och texten? Ja, den talar ju för sig själv. Det är själva mottot bakom mina prestationspresenter.
Jag vet att det är tidigt (ja, väldigt tidigt till och med) men idag hade vi glögg- och pepparkaksbakpremiär här hemma. Med ett smattrande novemberregn mot rutan och två röda förkylningsnäsor i soffan kändes ett kryddoftande pepparkaksbak och lite varm glögg som balsam för själen. Ikväll ska jag skriva klart min nästa krönika för GP Hemma, kolla in Solsidan och kurera mig. Ha en skön söndag så länge!
Den här lördagen har gått i garderobsrensandets tecken. Jag har vänt ut och in på sovrummet, begravt mig själv bland travar av skor och avlagda kläder, sorterat mig svettig och delat upp det oanvändbara i tre S-högar: Skänka, slänga, sälja. Nu börjar det äntligen bli ordning i leden igen och jag ska kasta mig i soffan med en skål fruktsallad. Behöver du lite garderobsröjarinspiration för att komma igång med ett eget rens kan jag verkligen rekommendera The Coveteurs Pinterestflöde. Mmm.
Än lyser flitens lampa på mitt kontor. Som egenföretagare hänger man ju inte riktigt med på det här med halvdagar och röda dagar på samma sätt som dem som har lite mer uppstyrda arbetsrutiner (och chefer). Men nu så. Nu ska jag strax klappa ihop datorn, blåsa ut ljusen och ta helg. Det är nämligen någon därinne som gör sig påmind om jag sitter stilla lite för länge. Och som växer, så det knakar. Jag kan inte ens stänga jackan längre. Ett faktum som ska firas med helgshopping tillsammans med min kompis som är på besök från Stockholm. Kolla förresten in bilden nedan. Jag har blivit med bokstavsmugg i veckan! Jag fick den i ett fint pressutskick från Lipton igår. Stort tack. F som i Frida(y), right?
Idag var höjdhopperskan Emma Green Tregaro förbi och hälsade på mig på kontoret i Victoriapassagen, här i Göteborg. Jag fick dels en välbehövlig fikapaus från dagens fotojobbande, dels en superfin tavla! Emma hade nämligen med sig den här. En handtecknad poster som hon gjort åt mig. Jag fick syn på tavlan via Instagram i somras och det visade sig att Emma både är en hejare på att texta snyggt och dessutom kreativt lagd, så hon knåpade ihop en likadan till mig. Tack snälla!
Jag vet inte om det är hormonerna och graviditeten men jag har drabbats av ett svårartat ”boa och fixa syndrom” här hemma. Det har tagit sig lite olika uttryck. Och allt som oftast till grannarnas förtret. Häromdagen började jag spika upp tavlor för brinnande livet, tills jag insåg att klockan var efter 22. Förlåt! Igår fick jag ett infall och gjorde ett rejält ryck i renoveringsprojektet av min ärvda Jetsonfåtölj (efter att ha sett den där bilden på Hemnet) och kastade mig huvudstupa ner i källarförrådet där jag började baxade upp fåtöljen för egen maskin, tills jag insåg att det kanske inte är en jättebra idé att bära tungt med stor mage. Då förbarmade sig en räddande granne över det frustande preggot i trapphuset och vips, nu står den i vardagsrummet. Efter ett par samtal till möbelrenoveraren (med det lustiga namnet) PTV har jag förstått att det kommer kosta en mindre förmögenhet att byta sits. Dessutom vill jag ju inte ha en flong ny, utan helst en med patinerat brunt läder (för att matcha resten av fåtöljen) så nu letar jag på Bukowskis och Lauritz efter en syskonfåtölj med trasigt underrede. To be continued…
När jag surfade runt på Hemnet tidigare imorse sprang jag på den här fina lägenheten som är till salu på Gästrikegatan i Stockholm. Jag fastnade inte bara för tavelväggen i vardagsrummet utan också för den bruna Jetson-fåtöljen i skinn, som skymtar i hörnet. Bilden påminde mig om att det är hög tid att ta tag i min egen ärvda dito som ser exakt likadan ut, men som behöver få en ny sits – sen är den fullt funktionsduglig. Innan jul ska den vara lagad. I promise you Jetson. Tips, någon?
Vilken härlig helg det har varit! Vädergudarna bjöd på krispigt klar höstluft och mina vänner på bröllopsyra och smittsamt lyckopirr. Fredagen ägnades åt dukningsförberedelser (kom hem långt efter midnatt pga ett bilbatterihaveri), lördagen gick i kärlekens tecken med både dop och vigsel och på söndagen helgade jag vilodagen. Deluxe. Förlåt dåligt bloggande, här kommer summering modell Instaweekend.
1-2). Lördagens vigsel och dop ägde rum i Örgryte g:a Kyrka. 3-4) Min barndomskompis var vacker som en dag i omsydd vintageklänning (hennes farmors systers), kort pälscapé och en liten coiff med flor. Här poserandes intill Erik Cardells tjusigt grönlackade Porsche. 5.) Pinsamt men sant. Jag lyckades inte få en enda bra bild på dukningen men vi hade strösslat borden med pressade höstlöv, mässingsljusstakar och maffiga blomsterarrangemang i saltglaserade Höganäskrus av varierande storlekar (brudgummen är född i just Höganäs). 6) Jag ”höll tal” till min barndomskompis, i dubbel bemärkelse, genom att gå igenom ett antal viktiga siffror som jag förknippat med vår vänskap genom åren, här ser ni mina STORA fusklappar 7-9) Söndagen spenderades i soffan med oändliga mängder mandarinklyftor, korrläsning av nästa iPad-nummer och Byredos Tree house på soffbordet.
Idag har jag och Bodil varit på Göteborgsstylisten Louise Svenssons kontor och fotat ett porträtt som ska bli tidningsartikel. Utan att säga för mycket så var det ett lika delar inspirerande som tankeväckande möte. För tre år sedan sa hon upp sig från sin fasta tjänst i reklambranschen för att satsa 100% på sin hobby, inredningsstyling. Nu driver hon det egna bolaget Guts to Communicate på heltid med kunder som bl a Boråstapeter, Ellos, Hemtex, Aspen bad, Jensen sängar, Volvo och nyöppnade Emporia i Malmö. Det går bra för Louise, det gör det, men till skillnad från många andra som jag har träffat på i den här branschen är hon brutalärlig. Och det är just precis det som min och Bodils artikel kommer att handla om.
Jag kan nämligen uppleva att vi, väldigt ofta, serveras en förskönad bild av vad stylistyrket innebär. När man bara ser de fina bilderna och tillrättalagda glimtarna så glömmer man så lätt bort vilket hårt slit det faktiskt är bakom kulisserna. Att vara stylist är både fysiskt krävande och mentalt utmanande (eftersom man slits mellan kundernas önskemål och krav, sin egen kreativa vision och tighta produktionsbudgetar – kryddat med lite prestationsångest på det). Allt är underbart när det flyter, men det är viktigt att förstå att det också finns baksidor som få är särskilt sugna på att prata om.
Jag får dagligen mail av läsare som undrar vilka utbildningar som är de bästa om man vill jobba med inredning och styling. Och jag får ständigt frågor om hur livet som frilans fungerar och hur man ska göra om man är ung och vill få in en fot i inredningsbranschen. Allt det där ska jag nu koka ihop till en tidningsartikel, med Louise kloka tankar som hjälp. Jag håller er uppdaterade om var texten kommer publiceras. Tills dess. Lite stylistporr. För precis så här kreativt stökigt och härligt och fullproppat med allsköns rekvisita är det faktiskt Louise kontor. Precis som man föreställer sig att det ska vara!
