Kategori: Lookalikes

Att amplar har ökat i popularitet de senaste åren råder det väl ingen större tvekan om men Anne Blacks handdrejade modell Grow Hanging med läderband har varit en del av hennes repertoar betydligt längre än lågpriskedjan Nettos porslinskruka som kommer ut i butik vecka 13, för 49 kronor. Se faksimil från Nettobladet. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur den danska kedjan fullkomligen kör över en landsmaninna genom att göra liknande produkter på det här viset, inte minst när deras prisläge slår undan benen på hennes. Vad säger du om de här, visst är de lika som bär? 

Ibland hamnar jag som bloggare i lite knivig sits, när man måste trampa någon man tycker om på tårna. Just det här är ett sådant fall, för tro mig – jag gillar verkligen gänget som tagit över insomnade Village. Ändå kan jag inte låta bli att ryta ifrån när jag ser hur de härmat en annan (och i sammanhanget liten) aktör som jag tycker mycket om, nämligen Sara Medina Lind och hennes Melo som visades för ett år sedan. Vet inte om det är en medveten kopia, men Melo var i alla fall först på marknaden – med marginal – och jag låter bilderna tala för sig själv. Eller vad säger du om de här. Visst är de här lika som bär? 

Ibland faller sig slumpen eller ödet så ”vältajmat” att man inte kan låta bli att undra hur det egentligen kommer sig. I onsdags träffade jag formgivaren Anna Elzer Oscarsson på ett möte i Skene och vi fastnade i ett flera timmar långt samtal om bland annat kopiering. Och imorse när jag surfade runt på nätet och letade uppslag till ett blogginlägg fick jag plötsligt syn på denna lookalike av hennes Dusty Diamonds. Annas burk/vas ritades 2009 och lanserades på möbelmässan i Stockholm 2010 och har sedan dess blivit omnämnd i press världen över (säljs bl a på Nordiska Galleriet, NK Glas och Porslin och Artilleriet). Anna ville göra en juvel för hemmet och hämtade inspiration från diamantens fasetteringar. Hon har ju också en bakgrund inom industriformgivning och ville ta fram en produkt där mönster och form integrerades i varandra. Resultatet blev Dusty Diamonds vars fasetteringar inte är matematiskt uträknade utan handritade, varje vinkel är vald för att mönstret ska löpa evigt runt stengodskroppen. Produktionsprocessen tog över ett år och gjordes i nära samarbete med hantverkarna på Porslinsfabriken i Lidköping. Dusty Diamond görs i Sverige och eftersom varje del måste putsas för hand så blir slutpriset därefter – mellanstorleken kostar 5500 kr. Döm därför om min förvåning när jag hittade vase Roma i Norska Martinsens vårkatalog för 2016 (på sidan 44 i denna PDF). Man tar sig för pannan. Dusty Diamonds nominerades ju till Design S-priset av Svensk Form och när en anklagelse om plagiat går upp i rätten så tittar man mycket på verkshöjden och i styrelsen som gör den bedömningen sitter representanter från just Svensk Form – så det känns som ett visst företag i grannlandet kan få det svettigt om Anna bestämmer sig för att ta detta ett steg vidare rent juridiskt. Eller vad säger du om de här? Visst är de lika som bär?

Jag har fått så många frågor om lampslingor i barnrummet efter att jag postade bilden nedan och om jag ska vara helt ärlig vet jag inte vad som är bak och fram i den frågan. Jag vet inte vem som var först på bollen (om ni ursäktar ordvits). Iris Lights är en variant, Happy Lights är en annan och som grädde på moset säljs nästan identiska lampor (även dem importerade från Thailand) via lågpriskedjan Rusta. Och visst är väl de här lika som bär, om man bortser från priset och antal bollar på tråden. 

Jag blev lite paff när jag slog upp EM’s senaste katalogutskick och hittade en kampanj för danska hyllserien Mistral (som också säljs via Ilva och en rad andra möbelförsäljare i landet). Är deras produkter inte slående lika Montanas modulsystem så säg? Till och med loggorna liknar ju varandra. Montana är ett danskt familjeföretag som grundades 1982 av Peter J. Lassen. Deras berömda hyllsystem har blivit en eftertraktad klassiker och de flexibla modulerna finns i 42 olika lackfärger samt sju olika ytor som du kan blanda och välja fritt emellan. Vägghängda, på sockel, med eller utan dörrar och insatser. Mistral springer lite på samma boll tycker jag, eller vad säger du om de här? Lika som bär? 

När hypade inredningsbutiken Artilleriet tog in soffbordet Reclaimed i sitt sortiment blev det snabbt signifikant med den eklektiska Göteborgs-stilen. Träet som används i deras soffbord kommer från antika kinesiska byggnadskonstruktioner och dörrar och har därav en naturligt sliten yta och patina. Det har synts ofta i inredningsmagasin och på Hemnet de senaste åren, så det förvånade mig inte ens när jag såg ett likadant bord bland Mios ”nyheter” för våren 2016. Samma mått och koncept. Förutom att Mios skiva är av brunbetsad furu. För visst är väl de här lika som bär? 

För ett par år sedan var de här hopfällbara korgarna i sjögräs vansinnigt svåra att få tag på. Jag minns att jag beställde mina efter mycket manklemang från en webbshop i Amsterdam, med rätt dyr frakt som följd. Hursomhelst. Under senare tid har danska Bloomingville exploaterat dem ordentligt, så nu är de inte länge lika svåråtkomligt gods. Och kanske än mindre nu när svenska kedjan Indiska lanserat en egen version i LOLLO Basket. Dryga hundralappen billigare med identiskt format. Antagligen är det ingen formgivare i väst som kan ta credd för dessa, utan säkert någon Asiatisk producent, men det förtar ju inte att de här ändå är lika som bär, trots att två olika företag skor sig på dess popuaritet. För visst är väl de här lika som bär?

 

Det beror antagligen på att jag är så insnöad på soffbord just nu (sålde ju vårat efter nyår och har inte ersatt det med något nytt ännu) och börjar kunna alla leverantörers sortiment utantill vid det här laget. Hursomhelst hajjade jag till direkt när jag såg den här ”nyheten” hos Jotex. Nog har väl Malevik vissa likheter med Norrgavels Soffbord 100 och dess tredelade ekstativ med rundade ben som lutar svagt utåt. 

Paret Charles och Ray Eames ritade originalet till den här stolen som ett bidrag i en tävling anordnad av the Museum of Modern Art på 50-talet. Sitsen är tillverkad av återvinningsbar polypropylen som är genomfärgad för att den ska bli tåligare mot slitage. Jag förstår ärligt talat inte hur Jysk kommer undan med SEM som ju så snubblande lik DAW att det känns som man ser dubbelt. Eller vad tycker ni om de här, lika som bär? 

Den klassiska glaskaraffen Linné Carafe som bl a finns att köpa på Artilleriet i Göteborg har synts på många bloggar de senaste åren och det går inte att ta miste på populariteten för denna handgjorda pjäs. Just därför har jag svårt att tro att Olsson Jenssen inte inspirerats av den när de tagit fram en näst intill identisk (det skiljer bara 1 cm på höjden) för en tredjedel av priset. Eller vad säger du om de här? Lika som bär?