Jag kan bara applådera de senaste veckornas mediauppbåd kring hashtaggen #metoo som synliggjort den unkna kvinnosyn och objektifiering som fortfarande existerar i vårt samhälle. Det är hemskt att vi ska behöva diskutera sådant 2017. Steget från den debatten till inredningsbranschen kan ju tyckas ganska långt, men jag skulle vilja ta tillfället i akt att inflika en liten reality check här. Eller en uppmuntran till självrannsakan för oss alla. För hur står det egentligen till med den kvinnliga objektifieringen i hemmet?
Ta en titt på Hemnet, eller i valfri blogg eller inredningsmagasin. Hur ser det ut på väggarna? Bilder på halvnakna tjejer som visar tuttarna eller rumpan eller tittar in i kameran med sug i blick är mer regel än undantag. Det är inga konstigheter. Det är fotokonst. Jag är inte ett dugg bättre själv som har Helmut Newtons och Kate Moss böcker framme i små stilleben här hemma, till vår 4-åriga sons beskådan.
Och hur kommer det sig egentligen att ”sexig tjej som säljer grej” skapar ramaskri när det kommer till annonser för fälgar eller bilar, men verkar gå obemärkt förbi när det kommer till bäddset, krukor eller bänkskivor. Jag bara undrar. Hur tänker vi kring detta?
/BILD RADERAD AV UPPHOVSRÄTTSLIGA SKÄL/
Kampanjbild för haussade Dirty Linen. Vad vill man säga med den bilden undrar jag?
När jag var tonåring med dålig självbild så var modemagasinens retuscherade och supersmala modeller kanske inte den bästa medicinen för att få mig på bättre tankar. Ändå läste jag envetet de där tidningarna. Man ville ju hänga med och ha koll. Och även om jag kände mig nedslagen emellanåt fick man ju faktiskt en hel del inspiration också.
Debatten som pågick i media där modellerna själva skojade i intervjuer och sa att ”Inte ens Cindy Crawford ser ut som Cindy Crawford när hon vaknar på morgonen…”. var nog en välkommen väckarklocka för mig och många tjejer som rörde sig i gränslandet kring ätstörningar och utseendefixering. Valet av knarksmala modeller och hård retuschering var ju också föremål för ständigt ifrågasättande så långsamt sjönk det nog in i mig och mina kompisar att alla jämförelser mellan hur ett plagg såg ut på mig och modellerna i tidningarna bara var att glömma. Det var ju inte på riktigt.
Kanske är det mot bakgrund av min egen tonårshistorik som jag blir så ledsen nu när jag får mail av bloggläsare som påvisar samma slags ledsna uppgivenhet, fast mot sina egna hem. I övrigt kloka och rimligt resonerande vuxna jämför sina helt ”normala” bostäder mot vår tids ideal som visas upp i inredningsmagasin och på internet och känner samma slags tonårsmässiga frustration över att de inte ”får till det”.
Men vet ni varför?
De hemmen finns inte.
Prylarna finns för all del. Många stylister tar ju med sin en hel skåpbil med ”det sista piffet” och ”den röda tråden” när det ska plåtas hemma-hos-reportage (men de tar även med sig allt tillbaka om det är en tröst). Det fenomenet börjar bli allmänt känt nu, inte minst tack vare utbredningen av begreppet ”hemnetstyling”. Alla kan ha ett fint hem i fem minuter och från rätt vinkel. Vad man däremot inte talar lika högt om är bildbearbetningen. Hur foton ljusas upp. Kablar, spikhål och eluttag retuscheras bort. Saker flyttas och spegelvänds. Fönster ibland byter (!) plats. Färger justeras och tavlor ändras…. Nu vågar jag inte hänga ut något enskilt magasin, eller reportage – men jag har sett många, många sådana genom åren. För att exemplifiera har jag fuskretuschat en egen bild som exempel. Kanske kan det hjälpa dig att se lite snällare på dina egna förutsättningar?
Jag måste inleda med att lugna oroliga läsare angående rubriken. För nej, jag har inte tänkt börja ta betalt för att ni ska få fortsätta följa mig här på Trendenser. Det är ju det som är det fina med bloggar och instagramkonton. Det kostar inga pengar att ta del av inspiration på internet jämfört med exempelvis proffsiga papperstidningar och glossiga magasin. Men just därför tycker jag att vi (ja, både du och jag – alla vi) som läser och följer konton på nätet alldeles gratis borde bli lite bjussigare med våra tummar.
Det uppfattas säkert som en förmäten sak att be vuxna människor om. Att trycka och tycka lite mer. Jag förstår det. Inte minst av alla som inte själva sitter bakom ett tangentbord och försöker komma på inspirerande saker att skriva om varje dag – året runt. Men för oss som gör det, i ur och skur, så är just interaktionen med er läsare himla värdefull. För att inte säga allt. I alla fall om vi ska orka (och i vissa fall kunna) fortsätta.
Valutan i vår värld är nämligen inte bara pengar och kronor. Det handlar lika mycket om om engagemang och feedback. Dels emotionellt förstås, som en uppskattande klapp på axeln och en känsla av att bli sedd eller bekräftad. Det behöver vi ju alla lite till mans. Men det är också viktigt rent ekonomiskt, i form av användarstatistik och ”engagement rates”. Ni betalar ingenting för det ni får, men vi mäts i hur ni beter er. Eller inte beter er. Och i många fall är det David mot Goliat. Små independentskribenter som kämpar sida vid sida med stora multinationella medieförlag som har monetära muskler och integrerade plattformar, som kan korslänka och dopa antalet sidvisningar och använda smarta tekniska tricks för att få till snygga siffror mot annonsörerna.
Vi som inte har allt det, vi har bara er läsare. Och era tummar.
Tänk gärna på det nästa gång du scrollar förbi en gilla-knapp.
Jag svarade på intervjufrågor om 2017 års trender till ett stort inredningsmagasin idag och tanken slog mig flera gånger. Nej, jag tror inte att det kommer vara färgen brunt, eller fortsatt mycket Art Deco eller fler flirtar med det murriga 70-talet vi förenas kring under nästa år. Det jag tror kommer prägla inredningssverige allra mest under kommande period är diagnosen ”inredningströttma”. Jag känner det själv, trots att det är mitt jobb. Att bieffekten av det lättillgängliga och konstanta flödet av inspiration, inredningsnyheter, åsikter och intryck på sociala medier inte bara ger energi utan också tar. För likväl som jag ibland får upp ögonen för nya inredningsprodukter, färger och former tack vare den – så kommer jag allt oftare på mig själv med att känna mig mätt och trött på vissa grejor innan de ens fått en ärlig chans. Just på grund av all inspiration. Den mättar mig. Och jag måste erkänna hur trött jag har blivit på att tröttna. En konsekvens av det är att jag vågar mindre nuförtiden. Jag satsar hellre på säkra kort. Söker efter det som känns minst kittlande och nytänkande. Väljer det enklaste eller tråkigaste om du så vill, för att jag tror att det har störst chans att undgå min egen ombytlighet.
När vi skulle rita om vårt kök häromveckan blev briefen till köksfirman att det skulle vara otrendigt, med mindre förvaringsutrymme (för att vi inte ska kunna samla på oss en massa onödiga saker) och utgå från storsäljarna: Material som funkar, som håller, som har sålt i alla tider och som man inte ledsnar på.
Nu hör jag någon viska om ängslighet och brist på stilsäkerhet. Till er vill jag bara säga, må så vara. Men jag tror sanningen är att jag är mer ängslig för min egen tröttma än för vad andra ska tycka om mina val. Och jag tror inte jag är ensam i den känslan. Jag vill inte ledsna på mina favoriter. Och lika kul som det kan kännas när man prickar rätt i ett köp eller en spirande trend (fåfängt jag vet, men handen på hjärtat vem har inte tänkt den tanken?) lika jobbigt känns det ju när en trend kommer och ”urvattnar” något man alltid har tyckt om. Den där inre stilsäkerheten och kompassen (som jag tror att alla har, men ändå brottas med lite till mans) står sig ju rätt slätt mot det eviga yttre nötandet. Dra en paralell till mat. Hur smaksäker man än är kring vad man gillar för slags maträtter så skulle man ju ändå tröttna på att äta dem till frukost, lunch och middag – varje dag. Förstår ni hur jag tänker?
Jag tror tröttheten kommer av tillgängligheten. Men får man skriva så om man driver Nordens största inredningsblogg och lever av att prata om tidens trender? Ja. Varför inte. För det här fenomenet (om jag är något på spåren) är ju isåfall en makrotrend i sig. Och det är ingen strömning jag tror att man kan blunda för oavsett om man lever på nyhetsflödet och kommersen eller inte. Man måste hitta ett sätt att förhålla sig till det. I USA pratar man om begreppet Normcore. En antirörelse inom modebranschen. Det har blivit en större utmaning att smälta in än att sticka ut och Normcore-anhängarna väljer aktivt bort synliga logotyper och uppmärksamhetskrävande plagg som skriker efter reaktioner ute på stan. Lite så känner jag nu, när det kommer till inredning. Framförallt inom mina egna fyra väggar. Jag vill inte behöva lära mig tycka om konstiga saker som pockar på min uppmärksamhet eller är obekväma. Jag vill vila från effektsökeri och image. Trivas. Landa och bli klar. Och det blir jag inte om jag utsätter mig för mer input. Tvärtom.
Jag tror inredningströttman gör att vi kommer banta antalet instagramkonton och inredningsbloggar vi följer under 2017, jag tror den kommer göra oss mer resistenta mot nya förslag på säsongsnycker och trender och jag tror den kommer överraska leverantörerna med mer bakåtsträvande konsumenter.
