Annons
Minns ni det här inlägget? Häromdagen kom det ett bud och knackade på dörren, med ett fint inslaget paket från Siri Boekhout och vännerna på Designtorget. Där i låg en Tulpe-vas, som nu har tagits i produktion av svenska Skruf. Jag är så glad för att ha fått vara med på ett litet hörn när den här vasen kom till världen och hoppas att den ska få ett långt och lyckligt liv. Det kommer i alla fall mitt exemplar att få. Hamnade direkt på paradplats på vårt bord i köket och med min tulpenmanie lär den inte stå tom i vår. Petade ner så många knölar i rabatten ifjol, så snart hoppas jag att den får krama om lite närodlat också. Tack snälla för den fina presenten!
Den här veckan har jag inte bara föreläst på Formex utan också granskat offerter och bokat både snickare, målare och en ny reklambyrå. Beställt grangolv från Sorsele. Kikat på sjuttioelva olika färgkoder. Haft möten med duktiga formgivare och spånat idéer. Lagt mina allra första ordrar med produkter till butiken. Gråtit en skvätt i kaffekoppen över en omtyckt kollega som valt att lämna och känt mig lite nedslagen. Träffat flera företagare jag beundrar, som peppat och hejat på. Läst igenom ett hundratal jobbansökningar och känt mig hoppfull igen.
Det svindlar inombords emellanåt, men jag vet att jag vill. Så jag lutar mig mot det.
The work of right now.
Ett beslut i taget.
I eftermiddags letade sig den låga januarisolens strålar hela vägen in till den bakre väggen i vårt kök. Jag fiskade snabbt upp mobilen från jackfickan för att ta en bild medan jag stod och väntade på barnen som höll på att klä sig innan vi skulle iväg på utflykt. Mest för att komma ihåg datumet: den 3 januari, 2022. När jag tittade på bilden i efterhand slog det mig att väggkalendern med datumsnurra har hängt med mig i över 20 år nu, den har följt med mig genom fyra flyttar och jag hoppas den ska hänga med i minst lika många år till. Jag blir glad när jag ser den. Mangia! är ett italienskt uttryck för Ät! och något italienarna slänger sig med runt matbordet, ideligen. Som en påminnelse att äta upp maten och att njuta av tiden du äter den. För mig är kalendern snarare en påminnelse om resan då jag köpte den, och resan den har hängt med på sedan dess. Fullt medveten om att det är en inredningsdetalj som betyder mycket för mig, men som kanske mest känns kitschig för någon annan. Men vad är det man brukar säga? Ett hus utan minnen är inget hem.
Nytt år, nya intentioner brukar det ju heta. Jag har funderat mycket på mina nyårslöften och kommit fram till att jag inte vill avge något som handlar om att förändra mig själv i år. Tvärtom. Jag vill vara mig själv – istället. I en värld där vi konstant påverkas av intryck utifrån och av andras prioriteringar vill jag bli bättre på att lyssna in min egen röst, verkligen anstränga mig för att förstå vad jag behöver i olika situationer och sedan ta eget ansvar för att ge mig själv det. Både yrkesmässigt och privat. Gott nytt 2023!
I slutet av sommaren hängde jag med min svägerska till Therése Hagströms keramikstudio för att testa drejning för första gången, någonsin. Det var så kul. Och så svårt! Det ser ju lekande lätt ut när man kollar på film, men i verkligheten krävs ett otroligt fokus för att hålla den lilla lerklumpen på plats och få till en jämn form. 
Den första krukan gick ändå hyfsat, så jag blev yr av hybris och bestämde mig för att göra en modell med hattformad kant, med målbilden att hålla en liten hyacint lagom till jul. 
Redo för torkning. Föga anade jag hur mycket som återstod efter det. När formen är klar ska godset torka cirka ett dygn innan det bekickas (svarvas av) och finputsas, sedan måste allt torka till ordentligt så att det är genomtorrt, innan alstret ska in i ugnen för att brännas. Sedan ska det glaseras och därefter glasyrbrännas. Däremellan får man hålla tummarna att man knådade leran tillräckligt innan drejningen (så att alla luftbubblor försvann) och att allt går smort längs vägen, så att inget spricker under processen. Puh! När man inser hur mycket handpåläggning det faktiskt är på en enda liten sak, så får man en helt annan förståelse för prissättningen av keramik. 
Men titta. Nu står min första lilla kruka här hemma på köksbänken och jag blir lika glad varje gång jag går förbi. Den känslan är obetalbar.
1) Tur i oturen uppdagades en dold vattenskada i den nya lokalen precis innan vi hann flytta in. Det har försenat och komplicerat precis alla planer för hösten. Nu står jag med ett ben kvar i det gamla och ett ben… ute i luften? Medan jag jonglerar materialprover och hoppas på det bästa. Lite vingligt ska erkännas. Men hellre det än att ha trampat helt i klaveret tänker jag. På fredag får vi viktiga besked. Håll en tumme att allt löser sig. Snabbt.
2) Den här veckan måste jag fatta beslut om bokomslaget till min uppföljare som släpps den 25:e oktober. Efter att ha levt med den förra boken i tre år och trettio länder känns det nya inte helt oväsentligt. Vi har haft tusen skisser i luften och inget har känts självklart. Tills sent igår. Då fick jag ett mail av formgivaren som plötsligt slog an en sträng i mig. Nu är vi något på spåren!
3) Lite tillspetsat skulle man kunna säga att jag är en misslyckad statsvetare i grunden. Men jag har faktiskt pluggat statsvetenskap på universitetet, varit aktiv i ett av de större ungdomsförbunden, gjorde studieuppehåll för att arbeta heltid som arvoderad politiker (under ett år) och närde en gång en dröm om att bli talskrivare. Allt det är skrinlagt, sedan länge, men mitt privata intresse för politik består. Det är också en viktig gemensam nämnare jag har med mina närmsta vänner – även om vi kan ha diametralt olika åsikter och röstar på olika partier. Vart fjärde år rensar vi kalendern före valet för att följa med i slutspurten från läktaren och sms-slingorna går varma. Den här veckan är därför helt blank på möten, föreläsningar och resor. Så. Hur ska det gå? Du röstar väl, på söndag. Fortfarande osäker? Gör en valkompass och bestäm dig.
Min kollega hade läst ett klokt citat om stress häromdagen. Det gick något i stil med att man får acceptera att det kommer perioder i livet där man måste jonglera flera bollar i luften samtidigt, men att tricket för att inte gå under är att lära sig vilka av bollarna som är gjorda av glas och vilka av dem som tål att släppas i golvet (eftersom de förhoppningsvis studsar tillbaka). Den här sommaren har jag övat mig på det. Jag är inte den som kan ha semester och samtidigt blogga varje dag, eller den som klarar av att skriva en ny bok och samtidigt mata på som vanligt i sociala medier. All heder till dem som fixar det, men jag duger inte ens som bänkvärmare i det laget. Därför fick det bli en paus här, både under juli och augusti. För min skull. Men nu är sommarlovet över, manuset är inlämnat till andra brytningen och på tisdag drar Formex-mässan igång. Med andra ord hög tid att byta om från strandklänning till kostym. Men innan dess, ett fång färska luktärter – från mig till dig. Hoppas att du har haft en riktigt skön sommar! 
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se
Familjen har gått och lagt sig för länge sen, men jag sitter uppe för att vänta ut en tvättmaskin med textilier som behöver hängas på tork innan jag vilar huvudet mot kudden ikväll. Nästa vecka åker vi till Gotland för att inreda ett visningshus och om det är något jag är smått allergisk mot så är det pressveck på sängkläder, dukar och gardiner. Det andas nyuppackat. Visst kan man stryka och steama, men för att få bort appreturen och få till en använd känsla är sköljning ofta det enda som hjälper.
I väntan på tvättmaskinspipet bjuder jag på en påse gott och blandat av sådant som snurrar i mina tankar och som inspirerar mig just nu. 
Jag har haft svårt att hitta klädinspiration i sociala medier under flera år. Jag passar helt enkelt inte i det mode som trendar hos svenska influencers med puffiga kortkorta klänningar, djupa urringningar eller cut outs. Fint på andra, men tyvärr inte på mig. Därför blev jag så glad när Michaela tipsade mig om @AmySmilovic, grundare och creative director för Tibi. Min bästa upptäckt på länge! ÄLSKAR hennes konto och content. Förutom att hon tipsar mer om helhet och hur man skapar en stil, inte om enstaka plagg, så är hon väldigt rak och ärlig. Och rolig. Kolla hennes story när tidningen In Style gjorde ett hemmahosreportage i hennes hus 2008. 
Fotat i farten när jag köpte lunch häromdagen. Penséer och physalis på morotstårta. Så fint! Det ska jag komma ihåg nästa gång jag bakar.
Mitt mantra just nu för att ta mig över en tröskel. Hjälper som mental flugsmälla, varje gång.
Jag är väldigt intresserad av inredning men har aldrig någonsin varit intresserad av att rita möbler. Förrän nu. Jag precis vad jag vill skapa och en skicklig möbelsnickare/formgivare har lovat hjälpa mig (jag skriver ner det här nu Sami, så du inte glömmer vad vi sagt 😉 ha ha..)Men skämt åsido är jag nöjd om det så bara landar i en prototyp till mitt eget hem. Så gärna vill jag ha den. Och 2023 skall det ske!
Ingen ser en blomma – egentligen, den är så liten.
Vi har inte tid.
Och att se tar tid.
– Georgia O’Keeffe
Prestationsångesten brusar i min kropp. Som en Treo man precis har släppt ner i ett vattenglas.
Till en början simmade den mest runt lite förstrött på ytan, men nu har den sjunkit ner till botten och börjat bubbla ordentligt. Sådär så att allt blivit grumligt och disigt.
Jag skriver på uppföljaren till ”Handbok i inredning” och det är prick en vecka kvar tills jag ska lämna texten till språkgranskaren. Maj pågår utanför mitt fönster och två länder har redan köpt rättigheterna, innan jag ens blivit klar med det svenska manuset. Förlaget är förväntansfulla och min agent ligger på. Det vore konstigt om det inte kändes.
Min kollega Michaela tar med mig på en promenad runt huset för att få lite luft. Jag får syn på en ensam vitsippa i gräset och tänker på Georgia O’Keeffe när jag böjer mig ner för att ta ett kort. Tid att se. Det är ju exakt det jag vill uppmuntra läsaren till, med allt jag skriver om i boken. Men också det jag behöver ge mig själv, för att hantera processen. Det stora i det lilla. Och det lilla i det stora.
En ny svensk kokbok(sförfattare) jag är nyfiken på är Processen och Sedir. Förutom att recepten och bilderna får det att vattnas i munnen är jag imponerad av hans sätt att ta sig an den ganska konservativa bokbranschen. Både layoutmässigt och konceptuellt. Inför boklanseringen ordnade han även med en 48 timmars tillfällig Popup-restaurang i Stockholm, som snabbt blev fullbokad. Så väl utfört och snyggt att man inte kan låta bli att ge honom en verbal high five. 
Foton: @sedir
