Annons
Himlen är aprikosfärgad och lite suddig i kanterna av morgondiset. Klockan visar 05.32 när jag sveper bort daggen från utemöblerna med ärmen på min frottémorgonrock innan jag sjunker ner på en stol med min kaffekopp i den ena handen, och en bok i den andra. Det är knäpp tyst. Allt som hörs är några yrvakna humlor som surrar runt sommarblommorna jag planterade i våras. En skärva av stillhet innan ännu en semesterdag snart drar igång. Med lekande barn runt poolen, våta handdukar på tork, högljudda syskonbråk om badleksaker och en rödhårig åttaåring som absolut inte vill låta sig smörjas med solskyddsfaktor. Det är luncher som ska lagas, saft som ska blandas och ja… allt det där som hör mammarollen till. Men morgonen, innan alla vaknar, den är min.
När jag var anställd på reklambyrå fick vi alltid en sommarpresent som uppmuntran innan man gick på semester. En väldigt uppskattad gest och tradition jag har hållit fast vid, även som egen företagare. Årets sommarpresent till mig själv blev de här väggskulpturerna från danska Laoru Laoru som nu hänger på en väggsnutt i vår hall. Så glad för dem! 
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se
Jag hör mig själv börja snörvla när PR-konsulten undrar hur jag mår. Frågan är ställd som en ren artighetsfras, men den öppnar en dammlucka på glänt. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Tvärtom. Den nya boken ligger i fas med tidplanen, redaktören har varit helt fantastisk och det nya förlaget har ett engagerat team som backar upp mig – precis som jag drömde om. Ändå rinner tårarna okontrollerat när det blir prat om bokningar i tevesoffor, offentliga framträdanden och filminspelningar för att marknadsföra mina böcker i höst. Men du har ju gjort det så många gånger förr? Ja, precis. Just därför vet jag exakt hur dåligt jag mår av det. Före, under, efter.
En journalist ber om nya foton på mig till en artikel i Expressen Leva & bo. Jag bläddrar igenom min bildbank men hittar bara ännu fler vinklar där jag tittar bort, skruvar på mig och undviker kameran. Jag fastnar inte ens på kort när jag försöker och klarar definitivt inte av att spela in selfiefilmer för att sälja saker. Oavsett om det är kampanjer för mina annonsörer, eller för att göra reklam för de tusentals böcker jag köpt loss för att kunna bryta mig fri från mitt gamla förlag.
En vän tipsar om en text av Fredrik Backman från 2018. Han beskriver den introverta författarens vedermödor och jag sträckläser, igenkännande. Han sätter ord på känslan: Att det är ett helvete att vara blyg i en bransch där alla utgår från att man älskar att stå i rampljuset. Det är stor skillnad på att tycka om att skriva böcker och känna sig bekväm med att göra sig själv till en produkt.
“I’m either doing things that makes me uncomfortable or I’m making people disappointed.…
I either do shit or feel like shit.”
Det är tur att jag har en förläggare som kan skratta åt alltihop. Som kallar mig inredningens Greta Garbo, som säger ”att det allra viktigaste är att du får lov att vara dig själv” och uppmanar mig att ta sommaren på mig för att tänka ut andra sätt att nå ut med budskapet i mina böcker – istället för det förväntade. Själv tänker jag tyst att jag varken hade sökt jobbet, eller (än värre) hade fått tjänsten, om det hade funnits en platsannons till den självexponerande delen av mitt arbete.
Vi har vänt kalenderblad till maj. Årets härligaste, men också mest hektiska månad. Jag bröt ihop och började fulgråta igår morse när jag öppnade Laget-appen och såg alla inbokade fotbollsaktiviteter torna upp sig under de kommande två månaderna. Det är träningar, matcher, övernattningscuper och seriespel som avlöser varandra. Plus en (kanske två) träningsresor-/läger. Är såklart glad för att barnen har hittat en idrott de älskar, men känner mig ändå uppgiven ibland. Kanske mest över hetsen och traditionslösheten i denna folksport. Varken över jul, påsk, Valborg eller midsommar är det ledigt.
Boken närmar sig slutskedet och jag känner mig skör. Som man gör. Den kommer inte ut i butik förrän mitten oktober, men måste gå till tryck i slutet juni på grund av semestrar och andra ledtider. Igår satt jag i ett långt möte med min redaktör och raderade stora textsjok för att korta ner och tighta till innehållet. Nu ska allt illustreras och sedan sättas. Brottas med motstridiga känslor av att ingenting jag skrivit är bra nog och att det här faktiskt är något som saknas i branschen – på samma gång.
Nu, när jag skriver detta är det lördag morgon. Klockan är strax efter 9 och jag är redan sminkad, påklädd och klar. Jag nämligen strax ge mig iväg för att jobba i butik! // Reklam för egen verksamhet // Nordiska Galleriet i Göteborg / Mölndal har en kampanj för utemöbler i helgen och har anlitat mig för att vara på plats och ge deras kunder kostnadsfri rådgivning mellan kl 11-15. De 30 första kunderna som handlar för 10 000 kr eller mer får en goodiebag värd 3000 kr (som bland annat innehåller ett signerat ex av min senaste bok Handbok i möblering). Jag är alltid nervös för att det ska bli glest med folk när jag bokas för event, speciellt i maj när det är så mycket annat som lockar, så kom gärna ut och säg hej. Och ta med många bilder på din uteplats eller ditt inredningsprojekt så hjälper jag dig gärna att bolla idéer, utan kostnad. Peppande kramar emottages däremot tacksamt.
Det är så tyst att det nästan är öronbedövande. Alla sover. Det enda som hörs är barnens lätta snusande och prasslet från duntäcket när någon vänder sig om. Här finns ingen trafik som brusar, ingen ordentlig mobiltäckning, inget internet och inga notiser som plingar. Jag har njutit av en helt ledig påsk i familjens fjällstuga – med skidåkning, långpromenader på isen, frisk luft och rosiga kinder. Utan att tänka på content, utan att klämma in lite jobb också och utan att besvara några mail i smyg. För första gången på många, många år.
Den enda instagramvärdiga bild jag tagit, förutom foton till familjealbumet, är nog denna som jag knäppte sent en natt när Norrskenet dansade över Artfjället och Umasjö. Jag smög upp i pyjamas, stack ner fötterna i ett par skoterstövlar och blev ståendes under stjärnhimlen. I en svindlande känsla av att vara pytteliten och en del av något mycket större – på samma gång.
Det får bli mitt vykort. Från en vilsam vecka i Västerbotten.
Min första bok Handbok i inredning och styling är helt slut i lager i Sverige just nu och vi samlar oss för ett nytt tilltryck. För 16:e gången! Det är en svindlande tanke. På köksbordet ligger en solfjäder av olika utskrifter från repron och ett gäng varianter av omslaget från andra delar av världen. Jag hämtade det senaste provtrycket för knappt en timme sedan och nu verkar vi äntligen vara i hamn. Efter att ha testat oss igenom en rad olika nyansskillnader för att hitta den perfekta ersättaren till linnetyget som har blivit discontinued (eftersom företaget som tillverkar det gått i konkurs). Jag tänker på hur stressad jag hade varit över en sådan sak för 5 år sedan. Hur lätt jag tippade över kanten och hamnade i obalans. Jag ska inte säga att jag är oberörd nu, men jag tar det hela med betydligt större ro. Allt löser sig.
Det klagas mycket på åldrandet i de kanaler jag följer, och jag faller lätt in i det själv. Men allt blir ju faktiskt inte sämre med åren. Jag har fått större tillit och kan luta mig mot erfarenheter som ger ett annat lugn i situationer som hade jagat upp mig innan. Jag försöker i alla fall trösta mig med det, nu när huden runt ögonen blir tunnare och jag inte riktigt känner igen ansiktet på pressbilder och foton som tas. Ska jag hålla på och döma och jämföra mig själv mot mitt yngre jag (eller mot andra i samma yrke, som forfarande är unga) så får jag inte glömma att väga in de sämre aspekterna av den tid som varit också.
Mars har alltid varit en födelsedagsmånad i mitt liv. Min lillasyster och jag fyller år med en veckas mellanrum och sedan 16 år tillbaka lever jag med ännu ett marsbarn. Men det har aldrig hindrat oss från att fira alla ordentligt. Jag vet att det anses både fåfängt och lite oklädsamt att glädjas åt sin egen födelsedag (framförallt ju äldre man blir) men det struntar jag i. Jag är så himla tacksam för varje år jag får hänga kvar och för att det mesta bara blir bättre och bättre. Visst kommer det nya utmaningar med varje fas i livet, men man får inte glömma att man också växer ifrån väldigt många andra bekymmer.
Här lyser solen och jag har parkerat mig i min läsfåtölj med två rejäla bitar av min favorittårta i magen. Det ena barnet är på fotbollscup och det andra har anmält sig till en extraträning, men blev precis upphämtad så jag fick plötsligt två helt oplanerade timmar för mig själv (tack snälla för det Malband!). I ett av paketen jag fick av familjen imorse låg födelsedagsboken jag hade önskat mig och jag är redan mitt uppe i en annan väldigt bra debutroman som jag började på häromdagen – så mitt största dilemma i skrivande stund är vilken av dem jag ska dyka in i. Älskar den känslan. Jag kunde inte ha fått en bättre födelsedagsförmiddag.
Himlen ligger grå och tung över havet under min morgonpromenad. Vädret är ungefär lika upplyftande som världsläget. Kyligt och olustigt. Jag skyndar på stegen när jag närmar mig huset igen och det är då får jag syn på dem. Några envisa snödroppar har trängt sig upp ur den kalla jorden. De står rakryggade i dikeskanten. Tunna och sköra, men ändå opåverkade av den hårda vinden. Jag nyper försiktigt av en liten bukett och sätter de små blommorna i en vas på soffbordet. De påminner mig om våren som väntar och att det finns saker som rör sig framåt, i det tysta, även när mycket annat ser ut att ha gjort halt.
Det är tidig morgon och dagen börjar sakta ljusna utanför. Jag tänder en brasa i den öppna spisen och hör hur träet knäpper när lågorna tar fart. På skrivbordet framför mig ligger högar av utskrivna sidor, märkta med blyerts i marginalerna. Obegripliga krumelurer och pilsystem för en utomstående, men tydliga instruktioner från mig till mig om vad som ska göras under de kommande timmarna.
Jag befinner mig i redigeringsfasen av ett stort bokprojekt som jag har arbetat med sedan jag stängde ner butiken och lämnade tillbaka nycklarna till hyresvärden i slutet av september förra året. Jag har valt att inte prata så mycket om det än, för den här gången har manuset redan sålts till 14 länder och det finns tillräckligt många som väntar på mig. Men nu, när jag börjar få lite mer grepp om textmassan, är det som att jag vågar fälla ut skygglapparna igen.
Det är både enklare och svårare att skriva den här gången. Enklare för att jag har lärt mig vad som funkar för mig, och inte. Det är därför jag har skärmat av det mesta som varit mindre viktigt under en tid för att kunna ha fullt fokus på uppgiften. Samtidigt är det också svårare nu, när jag parallellt med manusbearbetningen sitter och gör intervjuer för tidningar som New York Times och Washington Post tack vare mina tidigare böcker. Tanken på att någon i Vita huset kanske bläddrar förbi en artikel där jag intervjuats känns inget annat än svindlande. Det är läskigt att ha en internationell publik. På gränsen till förlamande ibland.
Samtidigt är det också bokskrivandet och utlandsförsäljningen som gör att jag står stadigare nu än jag gjort på länge. Det är böckernas förtjänst att jag har råd att hålla distans till sådant jag inte längre vill vara en del av. Jag behöver inte mima till Reels och dansa i underkläder på instagram för att behaga algoritmen. Det är som att bokskrivandet har hjälpt mig byta tjänst och arbetsuppgifter – utan att jag behövt lämna företaget. Lite omtumlande, men också renande på något vis. Trots att det såklart innebär slit och tvivel emellanåt så finns det ingenstans annars jag hellre vill vara än just här. Med dagen som ett oskrivet blad framför mig, mitt i berättandet och i arbetet som är mitt eget.
Är det rimligt att vara nöjd med att man har lyckats vara ledig under sportlovet? Jag vet inte. Men det har i alla fall inte varit en självklarhet för mig tidigare år. När jag hade flera heltidsanställda och höga omkostnader kände jag press att fortsätta jobba för att hålla verksamheten flytande. Nu drabbar det bara mig om jag väljer att ta semester runt ett skollov, så jag tog tillfället i akt. Och konceptet är ju verkligen inte fel. Så skönt att få en veckas frist i februari. 
Jag firade in ledigheten med att baka semlor. Bullen ska vara fluffig, men mandelmassan kompakt. Skivad, som en Parisare i fikaformat. Eldade i vedspisen och serverade med kall mjölk. 
Mellan fotbollsträningar, matcher, övernattande kompisar och utflykter har det sportlovspusslats. Världskartan i 1000 bitar. Utmanande! Jag hoppas hinna klart innan gränserna ritas om… Läget känns ju minst sagt skakigt nu. Önskade mig detta i julklapp från familjen. Schackspelet till höger är inköpt från Dunke Design. 
Förutom allt sportande är jag glad att vi fick till en heldag på Göteborgs Konstmuseum. Mise En Abyme. Tog en bild på tavlan som Carl Larsson målade av Opponenternas mecenater, i Fürstenbergska palatset, som nu finns återskapat på plan 6. 
Vi avslutade med tidig middag på Tavolo. Tips till andra barnfamiljer. Lite roligare än Pinchos. 
Det har även bastats och badats i snö, is och minusgrader nere vid bryggan. Norrlänningen i mig har njutit, till 110%
Och däremellan har jag bott i min nya pyjamas. Nej, det är inget samarbete, inget pressbud och ingen reklamlänk. Bara så skön! Finns att köpa här.
