Annons
Jag fingrade på den flera gånger i bokhandeln under hösten och var nära att slå till, men hejdade mig vid varje tillfälle och tänkte att det istället var en bra julklapp att önska sig. Och inte minst en härlig mellandagsläsning att spara sig till. Tro mig, jag blev inte besviken. Malin Haawinds Den som följer en stjärna vänder inte om är en av de bästa böcker jag läst på länge. En verklighetsbaserad, historisk roman som handlar om Ellen Keys hushållerska som sommaren 1914 fotvandrar från Skåne till Östergötland och Ellen Keys Strand vid Vättern. Även om huvudpersonen är skomakardotter och uppvuxen under enkla förhållanden drivs hon av en ovanligt stark bildningshunger som får henne att utmana sina rädslor för att komma nära de stora tankarna och tänkarna. Boken beskriver inte bara ett livsöde jag inte kände till innan. Den kastar också ljus på Tolfternas betydelse och Ellens dubbelmoral i vissa situationer (vågar man ens säga så?) och får en att reflektera över de utmaningar kvinnorna som gått före oss kämpat för, i vårt ställe. Den som är inredningsintresserad har dessutom gott om detaljer i Strands interiörer att se fram emot. Här kan du läsa en intervju med författaren.
2 januari 2024
Andra januari 2024, kl 11.30. Det är på klockslaget prick ett år sedan vi klev över tröskeln för visningen av det hus vi nu flyttat till. Ett år sedan jag hade en butik och flera heltidsanställda och vi samma eftermiddag skulle påbörja den lagstadgade inventeringen, med allt vad det innebar. Samtidigt hade vi flera stora inredningsuppdrag med tighta budgetar och projektplaner som inte behövde en inredare utan snarare ett trollspö för att gå ihop. Trycket över bröstet, känslan av att tiden aldrig räckte till och att jag ständigt låg efter – oavsett hur många extraväxlar jag lade in. Ett år sedan på dagen, då jag bara bestämde mig. För att fatta en rad modiga beslut och göra en yrkesmässig tvärvändning. I helt fel riktning för den som investerat, anställt och byggt sin identitet kring jobbet, men den enda vägen framåt för den som vill göra sig fri.
2 januari 2025
Jag tar två långa simtag ut från badbryggan och springer rätt in till bastun efteråt. Det är två grader i luften och solen glittrar i fjorden nedanför vårt hus. En skopa vatten på aggregatet och ångan bolmar upp mot taket. Jag knör mig ner på den översta laven och känner mig löjligt tacksam över att få vara just där, med min familj. På årets första arbetsdag. Vi har semester en vecka till och i år har jag ingen lokal, personal eller butiksförpliktelser som stjäl mitt fokus. Inga komplexa bygg- eller inredningsprojekt med hundratals detaljfrågor som jagar mig om nätterna. Vi lagar ugnspannkaka med rårörda lingon och bacon till kvällsmat och ställer fram glass till efterrätt för att fira. För ett år sedan plingade mobilen till av ett sent kvälls-sms från mäklaren. Säljarna hade accepterat vårt bud och vi skulle in för att skriva köpeavtal morgonen därpå. Strax därefter meddelade jag hyresvärden att jag inte ville förlänga hyreskontraktet på butiken och sen var bollen i rullning…
Ett år kan gå snabbt, men också vara allt man behöver för att göra ett välbehövligt lappkast i livet.
Gott nytt år eller god fortsättning (hur man nu ska säga, jag lär mig aldrig). Hoppas att du har haft en bra start på 2025. Vi firade hemma i år tillsammans med barnen, farmor och farfar och Niklas mostrar. Väldigt mysigt! Jag är så glad för att vi fick en fin kväll ihop och för att vi har lite mer plats nu så att alla ryms vid samma bord och både vuxna och barn kan äta tillsammans, samtidigt.
Nyårsfirandet började redan på eftermiddagen med vinterbad och bastu från bryggan. Sen lagade vi mat och körde Nyårsquiz innan vi skålade in tolvslaget. Väldigt enkelt och opretentiöst, men så himla trevligt! Idag har jag varit på gymmet för att aktivera mitt nya träningskort (hej nyårsklyscha!) och slappat i soffan medan jag kollat Garmisch-Partenkirchen och funderat på mina nyårslöften för 2025. Är dock inte riktigt klar med det sistnämnda, så ber att få återkomma i frågan.
Det vilar något kravlöst över mellanrum. Oavsett var de uppstår. Men det vakuum som de lediga dagarna mellan jul och nyår bjuder mig på, när jag precis har avslutat och stängt ner ett helt arbetsår, kan vara den bästa veckan jag vet. Visst det ska skjutsas till träningar och fotbollscuper emellanåt, men det är inga mail som plingar, ingen jobbtelefon som ringer i örat och inga möten som skär dagarna i tårtbitar. Jag kan ta en sovmorgon om den bjuds och jag har både läslust och gott om tillfällen att försvinna in i min julklappsbok. Det är sällan jag som egenföretagare kan känna mig just så ledig som jag gör de här dagarna på året och jag stannar gärna i mellandagslunken så länge jag kan. Därför kommer det ingen nyhetssummering idag. Det har ändå inte hänt särskilt mycket branschnytt under julveckan, så vi missar inget viktigt. Söndagssummeringen är tillbaka igen som vanligt från och med vecka 1, 2025!
Förra året såg man trenden bubbla både här och där och nu har den fullkomligt exploderat. Jag pratar alltså om rosetterna. Som syns på allt. Överallt. Jag blev förtjust i tanken på att hänga en julrosett på en innerdörr och budade länge på en vadderad modell från Notrenom i Köpenhamn via Tradera, men hejdade mig när auktionen drog iväg. Slutpriset stannade på 920 kr (!) att jämföra med nypriset på svindlande 2000 DKK… Tur då att man har världens bästa svärmor som snabbt svängde ihop en egen modell av en bit tyg som blivit över när hon fållade våra sovrumsgardiner. Nu hänger denna på min garderobsdörr och mallar sig i decembersolljuset. Tack snälla Mita!
Jag har varit i Stockholm i veckan och gjort mitt sista stora uppdrag innan årsskiftet. Nu väntar en lugn december på hemmaplan. Jag ska bara ägna mig åt mina skrivprojekt och åt att ta vara på den period som normalt brukar vara den allra hetsigaste i min kalender. Har stressat och maxat dagarna fram till julafton i så många år tidigare, men nu har jag omprioriterat helt. Kör ingen julkalender (som ni märker) varken på bloggen eller instagram, har tackat nej till alla föreläsningsförfrågningar och inte bokat in några nya uppdrag förrän i mitten januari. Tid är allt jag vill ha just nu. Tid att att delta i barnens julaktiviteter och luciafiranden (utan att ramla in sist, med andan i halsen), tid att kolla på årets julprogram tillsammans, tid att baka, tid att ta en promenad mitt på dagen medan det fortfarande är ljust ute och framförallt tid över för att ha lite luft i schemat. Lyx för mig är verkligen inte dyra klockor och bilar. Lyx för mig är snarare att kunna titta på klockan och känna ”oj, är den bara xx…” eller att kunna sätta sig i bilen och bara åka dit man ska utan känslan av att det finns en massa måsten man borde passa på att uträtta samtidigt. Det kostar förstås, men det får det vara värt. Därför ser jag det också som en present till mig själv 2024. Ett bra avslut och mer (fri)tid.
Det är söndag kväll och vi har precis kommit tillbaka från en fotbollscup i Borås. Jag känner mig genomfrusen och stel i kroppen efter att ha burit runt på min systemkamera och fotograferat matcher i en kall inomhushall hela helgen, men det blev många bilder så jag ser fram emot att sätta igång med redigeringen. Har kokat en stor kopp te, virat in mig en varm filt och tänt lite ljus för att tina upp mig själv. Oerhört klyschigt, men det är ju trick som funkar så varför inte?
I fredags var jag i Göteborg på ett ärende och gick förbi en blomsteraffär som hade silkestall till salu. Passade på att köpa hem en bunt som jag satte i en stor vas på vedspisen. Jag tycker att tallkvistar är så fina att ta in som ”vinterbuketter” och i december kan man ju göra dem juligare genom att hänga på dekorationer om man vill. Är förresten väldigt glad för det här lilla hörnet i vårt kök, även om vi inte eldar i kaminen särskilt ofta. Den värmer upp rummet ändå. En tacksam plats att pynta, som får ändra uttryck efter årstid.
På tal om saker som värmer vill jag tacka för den fina responsen på det här inlägget.
Det gjorde mig väldigt glad att läsa kommentarerna.
Jag har så mycket att skriva om och samtidigt så lite jag kan prata om, så bloggandet stockar sig. Arbetar med projekt och befinner mig i processer som jag inte får berätta om, riktigt än. Därför snavar jag på orden. Rädd att avslöja för mycket och göra bort mig eller att säga på tok för lite och uppfattas som tråkig. Så jag håller mest tyst, för att vara på den säkra sidan. Men det är ju också rätt trist i längden. Här kommer några glimtar från min höst hittills, ur ett mer privat perspektiv. 
Vi har köpt en ny elbil och jag har äntligen blivit kompis med den så pass att jag vågar köra längre sträckor på egen hand. Har susat fram längs krokiga vägar, kantade av färgfyrverkerier i bladformat och sjungit högt till gamla playlists. Var tvungen att stanna och ta en minnesbild här; när reserutten är värd att ramas in.
På tal om ramar har jag spikat upp en tavla på hemmakontoret och tänt upp fönsterlamporna. Ser du dem i speglingen? Försöker leva som jag lär och betar av rum för rum i vårt nya hus för att få in fler ljuspunkter. Längtar tills det är fritt fram att plocka fram julbelysningen. Och på tal om det måste jag komma ihåg att köpa nya små minilampor till våra Elflugor i år. 
Ett halvår efter inflytt kom det äntligen upp en taklampa i vårt sovrum också. Inte sponsrad och inget dyrt eller känt varumärke (om någon undrar). Men väldigt glad för denna tygplafond med mässingsknopp som jag köpte hos den lokala elbutiken. 
Skulle in till Göteborg häromdagen för att möta upp en vän som var på Svenska mässan för en Tandläkarkonferens och passade på att svänga förbi Alvhem för att köpa rekvisita till ett uppdrag. Deras butik har verkligen blivit så himla mysig. Ligger på Södra vägen. Besök rekommenderas. 
Plockade även upp ett gäng tygprover till en blivande hissgardin. Kanske det finaste kuvertet jag sett på länge? Borde vara hyfsat enkelt att fixa själv. 
På tal om utflyktsmål har jag återupptäckt Hjälmeskullas Handelsträdgård, som blivit med eget café och bageri sedan jag var där sist. Tips om du är trädgårdsintresserad och har vägarna förbi. Skrev ett inlägg om det med fler bilder på @trendenser_garden
En loppiskorg kommer lastad! En snäcka, en läderklädd klassiker och en annan i pocketformat, en knasig kapsylöppnare och en handdrejad kruka i keramik. Tror att jag har slagit något slags personligt rekord i antal loppisbesök under hösten, även om jag inte alltid handlar. Strosar mest runt för att det är så meditativt. Vissa spelar golf, jag tar en loppisrunda. Inga övriga jämförelser.
På tal om att göra saker för att varva ner så arbetar jag aktivt för att inte varva upp mig, utan ta det lite mer piano. Istället för att fylla kalendern till bredden och sedan ösa på lite mer på toppen och gå igång på dopaminkicken av att klara det omöjliga. A small step for mankind, men ett väldigt stort steg för en prestationsprinsessa. 
Annars då? Den yngsta sonen hade en släng av feber för ett par veckor sedan och då gjorde jag en Cajsa Warg (man får taga vad man hava – i det här fallet min samling av keramik-kannor) och lät honom träna på att rita stilleben, i brist på bättre sysselsättning…
Och den äldsta sonen? Han spelar fotboll hela tiden. Varenda kväll och helg är det träningar, cuper, matcher och spontana extrapass. Jag hade precis packat ihop min kamerautrustning för att lägga ner fotograferandet och sälja av allt på Blocket när jag fick frågan om jag inte kunde hänga med och ta bilder på en fotbollscup i slutet av oktober. Resten är som man brukar säga, historia. Nu sitter jag istället här med ett nyvunnet fotointresse och gör prisjämförelser på längre (begagnade) teleobjektiv (EF 70-300). Eller är det nu jag investerar i en spegellös kamera? Whats next?
Jag bläddrade igenom mina bilder i mobilen igår kväll och insåg att september verkligen blev en månad att minnas. Av många olika skäl. Häng med!
Måndagen den 2 september lämnade jag tillbaka nycklarna till butikslokalen, som jag redan berättat om. Jag gjorde alla slutfakturor, drog ut den sista kassarapporten och stängde ner en satsning som förvisso varit rolig och lärorik men också fullkomligen dränerat mig på energi. Sånt tar emot att erkänna för sig själv, men jag är glad att jag satte punkt, innan det hade gått för långt. Två dagar senare vaknade jag upp här. På en liten ö i Grekland. Utan både man och barn. Jag som inte rest så på många, många år? Ett spontant beslut helt emot mina egna principer, men samtidigt det bästa jag gjort för mig själv på länge. Jag fick en vilsam vecka med ostörd sömn, gott om utrymme för egna tankar och skrivtid.
Väl hemma igen har jag så sakteliga börjat forma min nya vardag. Jag har bland annat gjort en del konsultuppdrag, men mer baserat på min tidigare karriär i reklambranschen. Inte som inredare. Och det har varit väldigt givande. Jag har saknat att få arbeta med det jag faktiskt är utbildad till (civilekonom) och att få jobba med personer i mer seniora roller, som utmanar mig intellektuellt – bortom form och estetik. Därmed inte sagt att jag vill sluta med det jag gör eller inte tycker om dem jag arbetar med annars, men någon kanske förstår? Behovet av att få skifta fokus och jobba med fler delar av hjärnan. Många frukost- och lunch- och fikamöten med dator på bordet har det i alla fall blivit i september just på grund av detta. 
Jag har också försökt vara mer aktiv på instagram stories eftersom det känns friare och mindre kurerat än väggposter, men jag vet inte… Kan jag med det som 40+? Känner mig kluven av den eviga jakten på uppmärksamhet i sociala medier och ”se på miiig” känslan. Gillar att följa andra där, så dömer ingen, men har svårt att hitta min egen tonalitet och tempot. Fick i alla fall många frågor om den gröna västen efter den här bilden. Den är från franska Soeur (vanlig kund, inte sponsrad!). Köpt i våras så kanske finns på Vestiaire? Tycker (på tal om ålderstrevande) att det märket har en fin stil att inspiereras av som passar både yngre och ”äldre”.
Annars då? Jag har möblerat om en hel del och flyttat runt både möbler och växter här hemma för att försöka hitta sakers rätta plats. Tycker det tar lite tid att känna in gamla möblers nya hem när man flyttar. Här trivs jag i alla fall väldigt bra, med havet på ena sidan och vår eldstad på den andra. 
På tal om havet så är jag väldigt, väldigt tacksam för att få bo så nära det nu. En spegelblank dag på badbryggan, i september. 
Har också jobbat lite med detta projekt. Den nya utbildningen Certified Design Buyer som jag är med och utvecklar tillsammans med Berghs och Svensk form. Mer info kommer i oktober/november. Kursstarten är i januari 2025. 
Sist men inte minst blev jag inbjuden till en intressant pressvisning/workshop i Småland där jag fick lära mig att reparera en möbel. Den resan förtjänar egentligen ett helt eget inlägg, så det ska jag samla mig till när jag har gått igenom alla bilder.
Sammantaget har september bjudit på ett nytt lugnare tempo, tid att testa nya saker och utrymme att utmana mig själv på olika sätt. Det hoppas jag hålla kvar vid, även i oktober.
Vaknade tidigt och drog upp persiennerna till den här utsikten. Låt mig aldrig vänja mig vid det och bli blasé. Det finns förresten en gammal skröna som hävdar att den lilla ön på bilden glömdes bort i fredsförhandlingarna med danskarna under 1600-talet. Om det stämmer har vi utsikt mot Danmark – så jag väljer att tro på det 🙂
Trogna läsare känner igen koppen… Den är snart 20 år gammal. Köpte den när jag pluggade civilekonomprogrammet och var på en utbytestermin på UNB i Kanada och bloggen var alldeles ny. Har bara ett exemplar kvar nu och vårdar den ömt. Perfekt storlek när man vill dricka en hel balja kaffe. Till exempel när man behöver tagga till inför en helgkurs i Cross-Fit som man anmält sig till i ett ögonblick av hybris. Fick många frågor om kuddarna och pläden i soffan när jag postade den här bilden på instagram stories. De har också några år på nacken och kommer från bl a Norrgavel, Aiayu, Tell me more och Åhléns. 
Belöningen efter helgens kurs, en fotbollsträning och två fotbollscuper. En bukett med (årets kanske sista?) dahlior. Note to self; nästa år ska jag satsa på många aprikosa sorter. Så glad för 1) att de som byggde vårt hus valde att installera en vedspis i köket 2) att jag sparat min gjutjärnsgryta av Timo Sarpaneva genom alla år – äntligen har den hittat sitt rätta plats!
