Annons
Det är så tyst att det nästan är öronbedövande. Alla sover. Det enda som hörs är barnens lätta snusande och prasslet från duntäcket när någon vänder sig om. Här finns ingen trafik som brusar, ingen ordentlig mobiltäckning, inget internet och inga notiser som plingar. Jag har njutit av en helt ledig påsk i familjens fjällstuga – med skidåkning, långpromenader på isen, frisk luft och rosiga kinder. Utan att tänka på content, utan att klämma in lite jobb också och utan att besvara några mail i smyg. För första gången på många, många år.
Den enda instagramvärdiga bild jag tagit, förutom foton till familjealbumet, är nog denna som jag knäppte sent en natt när Norrskenet dansade över Artfjället och Umasjö. Jag smög upp i pyjamas, stack ner fötterna i ett par skoterstövlar och blev ståendes under stjärnhimlen. I en svindlande känsla av att vara pytteliten och en del av något mycket större – på samma gång.
Det får bli mitt vykort. Från en vilsam vecka i Västerbotten.
Min första bok Handbok i inredning och styling är helt slut i lager i Sverige just nu och vi samlar oss för ett nytt tilltryck. För 16:e gången! Det är en svindlande tanke. På köksbordet ligger en solfjäder av olika utskrifter från repron och ett gäng varianter av omslaget från andra delar av världen. Jag hämtade det senaste provtrycket för knappt en timme sedan och nu verkar vi äntligen vara i hamn. Efter att ha testat oss igenom en rad olika nyansskillnader för att hitta den perfekta ersättaren till linnetyget som har blivit discontinued (eftersom företaget som tillverkar det gått i konkurs). Jag tänker på hur stressad jag hade varit över en sådan sak för 5 år sedan. Hur lätt jag tippade över kanten och hamnade i obalans. Jag ska inte säga att jag är oberörd nu, men jag tar det hela med betydligt större ro. Allt löser sig.
Det klagas mycket på åldrandet i de kanaler jag följer, och jag faller lätt in i det själv. Men allt blir ju faktiskt inte sämre med åren. Jag har fått större tillit och kan luta mig mot erfarenheter som ger ett annat lugn i situationer som hade jagat upp mig innan. Jag försöker i alla fall trösta mig med det, nu när huden runt ögonen blir tunnare och jag inte riktigt känner igen ansiktet på pressbilder och foton som tas. Ska jag hålla på och döma och jämföra mig själv mot mitt yngre jag (eller mot andra i samma yrke, som forfarande är unga) så får jag inte glömma att väga in de sämre aspekterna av den tid som varit också.
Mars har alltid varit en födelsedagsmånad i mitt liv. Min lillasyster och jag fyller år med en veckas mellanrum och sedan 16 år tillbaka lever jag med ännu ett marsbarn. Men det har aldrig hindrat oss från att fira alla ordentligt. Jag vet att det anses både fåfängt och lite oklädsamt att glädjas åt sin egen födelsedag (framförallt ju äldre man blir) men det struntar jag i. Jag är så himla tacksam för varje år jag får hänga kvar och för att det mesta bara blir bättre och bättre. Visst kommer det nya utmaningar med varje fas i livet, men man får inte glömma att man också växer ifrån väldigt många andra bekymmer.
Här lyser solen och jag har parkerat mig i min läsfåtölj med två rejäla bitar av min favorittårta i magen. Det ena barnet är på fotbollscup och det andra har anmält sig till en extraträning, men blev precis upphämtad så jag fick plötsligt två helt oplanerade timmar för mig själv (tack snälla för det Malband!). I ett av paketen jag fick av familjen imorse låg födelsedagsboken jag hade önskat mig och jag är redan mitt uppe i en annan väldigt bra debutroman som jag började på häromdagen – så mitt största dilemma i skrivande stund är vilken av dem jag ska dyka in i. Älskar den känslan. Jag kunde inte ha fått en bättre födelsedagsförmiddag.
Himlen ligger grå och tung över havet under min morgonpromenad. Vädret är ungefär lika upplyftande som världsläget. Kyligt och olustigt. Jag skyndar på stegen när jag närmar mig huset igen och det är då får jag syn på dem. Några envisa snödroppar har trängt sig upp ur den kalla jorden. De står rakryggade i dikeskanten. Tunna och sköra, men ändå opåverkade av den hårda vinden. Jag nyper försiktigt av en liten bukett och sätter de små blommorna i en vas på soffbordet. De påminner mig om våren som väntar och att det finns saker som rör sig framåt, i det tysta, även när mycket annat ser ut att ha gjort halt.
Det är tidig morgon och dagen börjar sakta ljusna utanför. Jag tänder en brasa i den öppna spisen och hör hur träet knäpper när lågorna tar fart. På skrivbordet framför mig ligger högar av utskrivna sidor, märkta med blyerts i marginalerna. Obegripliga krumelurer och pilsystem för en utomstående, men tydliga instruktioner från mig till mig om vad som ska göras under de kommande timmarna.
Jag befinner mig i redigeringsfasen av ett stort bokprojekt som jag har arbetat med sedan jag stängde ner butiken och lämnade tillbaka nycklarna till hyresvärden i slutet av september förra året. Jag har valt att inte prata så mycket om det än, för den här gången har manuset redan sålts till 14 länder och det finns tillräckligt många som väntar på mig. Men nu, när jag börjar få lite mer grepp om textmassan, är det som att jag vågar fälla ut skygglapparna igen.
Det är både enklare och svårare att skriva den här gången. Enklare för att jag har lärt mig vad som funkar för mig, och inte. Det är därför jag har skärmat av det mesta som varit mindre viktigt under en tid för att kunna ha fullt fokus på uppgiften. Samtidigt är det också svårare nu, när jag parallellt med manusbearbetningen sitter och gör intervjuer för tidningar som New York Times och Washington Post tack vare mina tidigare böcker. Tanken på att någon i Vita huset kanske bläddrar förbi en artikel där jag intervjuats känns inget annat än svindlande. Det är läskigt att ha en internationell publik. På gränsen till förlamande ibland.
Samtidigt är det också bokskrivandet och utlandsförsäljningen som gör att jag står stadigare nu än jag gjort på länge. Det är böckernas förtjänst att jag har råd att hålla distans till sådant jag inte längre vill vara en del av. Jag behöver inte mima till Reels och dansa i underkläder på instagram för att behaga algoritmen. Det är som att bokskrivandet har hjälpt mig byta tjänst och arbetsuppgifter – utan att jag behövt lämna företaget. Lite omtumlande, men också renande på något vis. Trots att det såklart innebär slit och tvivel emellanåt så finns det ingenstans annars jag hellre vill vara än just här. Med dagen som ett oskrivet blad framför mig, mitt i berättandet och i arbetet som är mitt eget.
Är det rimligt att vara nöjd med att man har lyckats vara ledig under sportlovet? Jag vet inte. Men det har i alla fall inte varit en självklarhet för mig tidigare år. När jag hade flera heltidsanställda och höga omkostnader kände jag press att fortsätta jobba för att hålla verksamheten flytande. Nu drabbar det bara mig om jag väljer att ta semester runt ett skollov, så jag tog tillfället i akt. Och konceptet är ju verkligen inte fel. Så skönt att få en veckas frist i februari. 
Jag firade in ledigheten med att baka semlor. Bullen ska vara fluffig, men mandelmassan kompakt. Skivad, som en Parisare i fikaformat. Eldade i vedspisen och serverade med kall mjölk. 
Mellan fotbollsträningar, matcher, övernattande kompisar och utflykter har det sportlovspusslats. Världskartan i 1000 bitar. Utmanande! Jag hoppas hinna klart innan gränserna ritas om… Läget känns ju minst sagt skakigt nu. Önskade mig detta i julklapp från familjen. Schackspelet till höger är inköpt från Dunke Design. 
Förutom allt sportande är jag glad att vi fick till en heldag på Göteborgs Konstmuseum. Mise En Abyme. Tog en bild på tavlan som Carl Larsson målade av Opponenternas mecenater, i Fürstenbergska palatset, som nu finns återskapat på plan 6. 
Vi avslutade med tidig middag på Tavolo. Tips till andra barnfamiljer. Lite roligare än Pinchos. 
Det har även bastats och badats i snö, is och minusgrader nere vid bryggan. Norrlänningen i mig har njutit, till 110%
Och däremellan har jag bott i min nya pyjamas. Nej, det är inget samarbete, inget pressbud och ingen adlink. Bara så skön! Finns att köpa här.
När vi hade kommit hem från förra årets julfirande, alla väskor var uppackade och hela familjen låg nedbäddade i sina sängar och sov, bestämde jag mig för att smyga upp och köpa en julklapp till mig själv. Ett syskon till vårt soffbord från Norrgavel i form av ett matchande sidobord att ställa intill min favoritfåtölj i vardagsrummet. Det här är en möbel jag har fingrat på i flera år men aldrig kommit till skott att köpa eftersom jag in i det sista tvekat mellan såpad eller vitoljad ek (valde till slut det senare och är så nöjd med det beslutet). Igår, efter flera veckors väntan plingade det äntligen på dörren och Postnord lyfte in ett stort paket i hallen. Perfekt leverans inför denna helg! På söndag har vi nämligen inte en enda match, träning eller fotbollscup att skjutsa till. Då är det jag som kommer tända en brasa i den öppna spisen och parkera mig tätt intill den här, med en nybryggd kopp kaffe och min senaste lånebok från biblioteket. Längtar!
Onsdag morgon den 29 januari. Dimman ligger tät över Onsalafjorden. Så pass att det knappt märks någon skillnad när jag drar upp persiennerna för att starta dagen. Känslan inombords däremot, den är en helt annan. Där är sikten glasklar. Som om hjärnans alla fönster har ställts upp på vid gavel över natten. Korsdrag och friskt syre i varenda hörn. Och ivern, den som jag inte känt på så himla länge, river nu i mig. Kaffekokaren puttrar ute i köket men jag kan inte vänta. Så fort familjen lämnat huset för jobb och skola drar jag ut kannan som ännu inte bryggt klart. Häller upp en stor kopp och styr stegen mot skrivbordet.
Sex år tog det. En evighet för den som använder sin dator dagligen, men rätt typiskt för att vara mig. Jag kan vara snabb som en vessla i vissa sammanhang – medan andra beslut kan sitta väldigt långt inne. Att byta dator, köpa en bildskärm, göra backup på alla filer och att uppgradera alla programvaror har varit just en sådan enormt segdragen process. Leveranserna har kommit i omgångar under januari och kartongerna har staplats i en uppgiven trave på hemmakontoret. I väntan på mig och min kamp mot oviljan. Men plötsligt hände det. Igår kväll packade jag upp och kopplade ihop prick allt.
Nu galopperar fingrarna över det trådlösa tangentbordet och jag myser av det rasslande ljudet. I övrigt är det helt tyst. Inga fläktar som brummar hårt och hotfullt. Inget flimmer längst upp i högra hörnet. Inga bortnötta bokstäver eller oro över filer som inte kommer att rymmas. Allt går så vansinnigt snabbt och jag får nästan svindel av omställningen. Från en sliten och oskarp 13 tums MacBookAir till en kristallklar 27 tums retinaskärm. Tre dagar kvar av årets första månad och jag kan sätta bock på ett viktigt nyårslöfte till mig själv.
Januaris första arbetsvecka var av den kyligare sorten. Minusgrader och hårda stormvindar vispade upp snön i mjuka drivor. Vintern kom med besked och la sig som ett lock av fluffig grädde ovanpå allt. Utanför fönstret har plogbilarna skottat vägarna rena, medan jag försökt plöja framkomliga stigar i min överfulla inkorg. Otroligt vad många mail som skickas ändå, trots alla röda dagar när vi påstås få vara ”lediga”. Saknar man respekt för sig själv eller omtanke för sina medspelare när man fortsätter passa bollar trots att allt är avblåst för halvlek? Jag vet inte. Jag har fortfarande en bit kvar ner till noll, men är nära nog nu. Redo för ett nytt år, på blankt blad med plats för nya tankemönster och rutiner.
Att prata högt om sina nyårslöften förpliktigar förstås, men jag känner mig stärkt av att jag lyckades hyfsat med förra årets omprioriteringar. Här är några intentioner jag försökt sätta ord på inför 2025. Fråga mig inte varför jag skrev dem på engelska, men jag blev nog inspirerad av den här bilden från Maha Rose.
Presence over productivity.
Depth over distraction.
Faster runs, slower steps.
Sharper tech, smoother flow.
Stronger ties, wider circles.
Reset and release, to renew and recieve.
Jag fingrade på den flera gånger i bokhandeln under hösten och var nära att slå till, men hejdade mig vid varje tillfälle och tänkte att det istället var en bra julklapp att önska sig. Och inte minst en härlig mellandagsläsning att spara sig till. Tro mig, jag blev inte besviken. Malin Haawinds Den som följer en stjärna vänder inte om är en av de bästa böcker jag läst på länge. En verklighetsbaserad, historisk roman som handlar om Ellen Keys hushållerska som sommaren 1914 fotvandrar från Skåne till Östergötland och Ellen Keys Strand vid Vättern. Även om huvudpersonen är skomakardotter och uppvuxen under enkla förhållanden drivs hon av en ovanligt stark bildningshunger som får henne att utmana sina rädslor för att komma nära de stora tankarna och tänkarna. Boken beskriver inte bara ett livsöde jag inte kände till innan. Den kastar också ljus på Tolfternas betydelse och Ellens dubbelmoral i vissa situationer (vågar man ens säga så?) och får en att reflektera över de utmaningar kvinnorna som gått före oss kämpat för, i vårt ställe. Den som är inredningsintresserad har dessutom gott om detaljer i Strands interiörer att se fram emot. Här kan du läsa en intervju med författaren.
