Midsommarblusen

Hon var enda barnet och bortskämd därav. Men det var ofrivilligen så. Därför ser jag på historien med andra ögon nu när jag själv har blivit förälder. Solen brände så starkt den där dagen att man kunde känna de varma kullerstenarna under skosulorna när vi sneddade över torget. Morfar hade precis köpt oss varsin mjukglass och vi sökte oss till skuggan under en stor markis som hängde utanför Örnsköldsviks tjusigaste damekipering. Det var då hon fick syn på den. Speglad i skyltfönstret minns jag mammas ansiktsuttryck och de vuxnas dialog om att den var fin, men också hutlöst dyr. Morgonen efter åkte morfar, som var elektriker på pappersmassafabriken i Domsjö, iväg för att köpa tidningen. När han kom tillbaka räckte han med stolthet över ett mjukt paket inslaget i frasigt silkespapper. Mamma var lika delar generad som förtjust. Sedan dess har den dansat runt midsommarstången åtskilliga varv. Varje år, som en symbol för försommar, högtidstraditioner och kalasglädje. Nu är det istället mina barn som får följa spetsarnas kant med sina små pekfingrar innan de somnar mot min axel till sorlet av de vuxnas prat och skratt. Så även om åren har gått och mamma inte längre finns kvar och dansar med oss – så gör hon det ändå, på sätt och vis – och jag tycker fortfarande att jag kan känna hennes doft i tyget när jag blundar.