Min vecka i tvära tankekast

När ytterdörren slog igen bakom flyttkillarna efter att de hade burit in 27 flyttkartonger i Trendensers nya lokal plus två stora soffor, sex skrivbord, 20 konferensstolar, sju års bokföring och en ansenlig mängd materialprover… Ja, ni fattar. Mycket. Saker. Så sjönk jag ihop till en liten hög på lagergolvet. Var skulle jag ens börja? Trots allt pirr och all förväntan som ligger i luften just nu så finns det också en känsla av vemod och att jag tagit mig an en övermäktig uppgift. Min närmsta kollega valde lite oväntat att säga upp sig, precis i samband med uppstarten av allt det här nya. Jag tyckte så mycket om henne och såg det inte alls komma och måste erkänna att det har tagit mig hårt. Jag har inte haft särskilt många pojkvänner eller mycket hjärtesorg i mitt liv, men har nog fått ta igen det i yrkesmässiga relationer. Jag är inte bra på avsked och avslut, speciellt inte från människor jag gillar. Jag brottas mycket med Varför? och Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Och värst av allt, tankarna som cirklar kring: Är jag helt fel ute? Det bubblar upp då och då. Det där. Självtvivlet. Samtidigt finns det ju ingen annan väg ut nu än att ro båten i land. Att ge upp är absolut inte ett alternativ. Då kommer jag ju aldrig att få veta hur det kommer gå.



”Det blir fyrahundrasextio kronor”. Den stora bunten av kvistar och tulpaner som jag precis hade köpt fladdrade i vinden när jag skyndade tillbaka till kontoret för att sätta allt i vatten. Ett par timmar och några hopvikta flyttkartonger senare var jag redan på lite bättre humör. Jag diskade rent en stor glasvas och ställde ut blommorna på bordet i det enda rum som blivit någorlunda klart. Ivrig att göra fint, så att det tråkiga sorterandet skulle bli lite mera njutbart. För trots att allt inte blivit riktigt så som jag först hade tänkt, så vill jag ändå tro att det är vägskäl och milstolpar som dessa jag kommer att minnas när jag tänker tillbaka på mitt arbetsliv på ålderns höst. Så varför inte ta vara på tiden – medan den väl är? Det finns förstås massor kvar att göra, men om jag blundar för det som tornar upp sig där inne på lagret för en stund, så kan jag ändå vila i min inre målbild. Där råder inga tvivel. Jag vet ju exakt vad jag vill ska hända här inne framöver och det är upp till mig att se till att det blir verklighet.