Annons
Mars har alltid varit en födelsedagsmånad i mitt liv. Min lillasyster och jag fyller år med en veckas mellanrum och sedan 16 år tillbaka lever jag med ännu ett marsbarn. Men det har aldrig hindrat oss från att fira alla ordentligt. Jag vet att det anses både fåfängt och lite oklädsamt att glädjas åt sin egen födelsedag (framförallt ju äldre man blir) men det struntar jag i. Jag är så himla tacksam för varje år jag får hänga kvar och för att det mesta bara blir bättre och bättre. Visst kommer det nya utmaningar med varje fas i livet, men man får inte glömma att man också växer ifrån väldigt många andra bekymmer.
Här lyser solen och jag har parkerat mig i min läsfåtölj med två rejäla bitar av min favorittårta i magen. Det ena barnet är på fotbollscup och det andra har anmält sig till en extraträning, men blev precis upphämtad så jag fick plötsligt två helt oplanerade timmar för mig själv (tack snälla för det Malband!). I ett av paketen jag fick av familjen imorse låg födelsedagsboken jag hade önskat mig och jag är redan mitt uppe i en annan väldigt bra debutroman som jag började på häromdagen – så mitt största dilemma i skrivande stund är vilken av dem jag ska dyka in i. Älskar den känslan. Jag kunde inte ha fått en bättre födelsedagsförmiddag.
Himlen ligger grå och tung över havet under min morgonpromenad. Vädret är ungefär lika upplyftande som världsläget. Kyligt och olustigt. Jag skyndar på stegen när jag närmar mig huset igen och det är då får jag syn på dem. Några envisa snödroppar har trängt sig upp ur den kalla jorden. De står rakryggade i dikeskanten. Tunna och sköra, men ändå opåverkade av den hårda vinden. Jag nyper försiktigt av en liten bukett och sätter de små blommorna i en vas på soffbordet. De påminner mig om våren som väntar och att det finns saker som rör sig framåt, i det tysta, även när mycket annat ser ut att ha gjort halt.
Det är tidig morgon och dagen börjar sakta ljusna utanför. Jag tänder en brasa i den öppna spisen och hör hur träet knäpper när lågorna tar fart. På skrivbordet framför mig ligger högar av utskrivna sidor, märkta med blyerts i marginalerna. Obegripliga krumelurer och pilsystem för en utomstående, men tydliga instruktioner från mig till mig om vad som ska göras under de kommande timmarna.
Jag befinner mig i redigeringsfasen av ett stort bokprojekt som jag har arbetat med sedan jag stängde ner butiken och lämnade tillbaka nycklarna till hyresvärden i slutet av september förra året. Jag har valt att inte prata så mycket om det än, för den här gången har manuset redan sålts till 14 länder och det finns tillräckligt många som väntar på mig. Men nu, när jag börjar få lite mer grepp om textmassan, är det som att jag vågar fälla ut skygglapparna igen.
Det är både enklare och svårare att skriva den här gången. Enklare för att jag har lärt mig vad som funkar för mig, och inte. Det är därför jag har skärmat av det mesta som varit mindre viktigt under en tid för att kunna ha fullt fokus på uppgiften. Samtidigt är det också svårare nu, när jag parallellt med manusbearbetningen sitter och gör intervjuer för tidningar som New York Times och Washington Post tack vare mina tidigare böcker. Tanken på att någon i Vita huset kanske bläddrar förbi en artikel där jag intervjuats känns inget annat än svindlande. Det är läskigt att ha en internationell publik. På gränsen till förlamande ibland.
Samtidigt är det också bokskrivandet och utlandsförsäljningen som gör att jag står stadigare nu än jag gjort på länge. Det är böckernas förtjänst att jag har råd att hålla distans till sådant jag inte längre vill vara en del av. Jag behöver inte mima till Reels och dansa i underkläder på instagram för att behaga algoritmen. Det är som att bokskrivandet har hjälpt mig byta tjänst och arbetsuppgifter – utan att jag behövt lämna företaget. Lite omtumlande, men också renande på något vis. Trots att det såklart innebär slit och tvivel emellanåt så finns det ingenstans annars jag hellre vill vara än just här. Med dagen som ett oskrivet blad framför mig, mitt i berättandet och i arbetet som är mitt eget.
Är det rimligt att vara nöjd med att man har lyckats vara ledig under sportlovet? Jag vet inte. Men det har i alla fall inte varit en självklarhet för mig tidigare år. När jag hade flera heltidsanställda och höga omkostnader kände jag press att fortsätta jobba för att hålla verksamheten flytande. Nu drabbar det bara mig om jag väljer att ta semester runt ett skollov, så jag tog tillfället i akt. Och konceptet är ju verkligen inte fel. Så skönt att få en veckas frist i februari. 
Jag firade in ledigheten med att baka semlor. Bullen ska vara fluffig, men mandelmassan kompakt. Skivad, som en Parisare i fikaformat. Eldade i vedspisen och serverade med kall mjölk. 
Mellan fotbollsträningar, matcher, övernattande kompisar och utflykter har det sportlovspusslats. Världskartan i 1000 bitar. Utmanande! Jag hoppas hinna klart innan gränserna ritas om… Läget känns ju minst sagt skakigt nu. Önskade mig detta i julklapp från familjen. Schackspelet till höger är inköpt från Dunke Design. 
Förutom allt sportande är jag glad att vi fick till en heldag på Göteborgs Konstmuseum. Mise En Abyme. Tog en bild på tavlan som Carl Larsson målade av Opponenternas mecenater, i Fürstenbergska palatset, som nu finns återskapat på plan 6. 
Vi avslutade med tidig middag på Tavolo. Tips till andra barnfamiljer. Lite roligare än Pinchos. 
Det har även bastats och badats i snö, is och minusgrader nere vid bryggan. Norrlänningen i mig har njutit, till 110%
Och däremellan har jag bott i min nya pyjamas. Nej, det är inget samarbete, inget pressbud och ingen adlink. Bara så skön! Finns att köpa här.
När vi hade kommit hem från förra årets julfirande, alla väskor var uppackade och hela familjen låg nedbäddade i sina sängar och sov, bestämde jag mig för att smyga upp och köpa en julklapp till mig själv. Ett syskon till vårt soffbord från Norrgavel i form av ett matchande sidobord att ställa intill min favoritfåtölj i vardagsrummet. Det här är en möbel jag har fingrat på i flera år men aldrig kommit till skott att köpa eftersom jag in i det sista tvekat mellan såpad eller vitoljad ek (valde till slut det senare och är så nöjd med det beslutet). Igår, efter flera veckors väntan plingade det äntligen på dörren och Postnord lyfte in ett stort paket i hallen. Perfekt leverans inför denna helg! På söndag har vi nämligen inte en enda match, träning eller fotbollscup att skjutsa till. Då är det jag som kommer tända en brasa i den öppna spisen och parkera mig tätt intill den här, med en nybryggd kopp kaffe och min senaste lånebok från biblioteket. Längtar!
Onsdag morgon den 29 januari. Dimman ligger tät över Onsalafjorden. Så pass att det knappt märks någon skillnad när jag drar upp persiennerna för att starta dagen. Känslan inombords däremot, den är en helt annan. Där är sikten glasklar. Som om hjärnans alla fönster har ställts upp på vid gavel över natten. Korsdrag och friskt syre i varenda hörn. Och ivern, den som jag inte känt på så himla länge, river nu i mig. Kaffekokaren puttrar ute i köket men jag kan inte vänta. Så fort familjen lämnat huset för jobb och skola drar jag ut kannan som ännu inte bryggt klart. Häller upp en stor kopp och styr stegen mot skrivbordet.
Sex år tog det. En evighet för den som använder sin dator dagligen, men rätt typiskt för att vara mig. Jag kan vara snabb som en vessla i vissa sammanhang – medan andra beslut kan sitta väldigt långt inne. Att byta dator, köpa en bildskärm, göra backup på alla filer och att uppgradera alla programvaror har varit just en sådan enormt segdragen process. Leveranserna har kommit i omgångar under januari och kartongerna har staplats i en uppgiven trave på hemmakontoret. I väntan på mig och min kamp mot oviljan. Men plötsligt hände det. Igår kväll packade jag upp och kopplade ihop prick allt.
Nu galopperar fingrarna över det trådlösa tangentbordet och jag myser av det rasslande ljudet. I övrigt är det helt tyst. Inga fläktar som brummar hårt och hotfullt. Inget flimmer längst upp i högra hörnet. Inga bortnötta bokstäver eller oro över filer som inte kommer att rymmas. Allt går så vansinnigt snabbt och jag får nästan svindel av omställningen. Från en sliten och oskarp 13 tums MacBookAir till en kristallklar 27 tums retinaskärm. Tre dagar kvar av årets första månad och jag kan sätta bock på ett viktigt nyårslöfte till mig själv.
Januaris första arbetsvecka var av den kyligare sorten. Minusgrader och hårda stormvindar vispade upp snön i mjuka drivor. Vintern kom med besked och la sig som ett lock av fluffig grädde ovanpå allt. Utanför fönstret har plogbilarna skottat vägarna rena, medan jag försökt plöja framkomliga stigar i min överfulla inkorg. Otroligt vad många mail som skickas ändå, trots alla röda dagar när vi påstås få vara ”lediga”. Saknar man respekt för sig själv eller omtanke för sina medspelare när man fortsätter passa bollar trots att allt är avblåst för halvlek? Jag vet inte. Jag har fortfarande en bit kvar ner till noll, men är nära nog nu. Redo för ett nytt år, på blankt blad med plats för nya tankemönster och rutiner.
Att prata högt om sina nyårslöften förpliktigar förstås, men jag känner mig stärkt av att jag lyckades hyfsat med förra årets omprioriteringar. Här är några intentioner jag försökt sätta ord på inför 2025. Fråga mig inte varför jag skrev dem på engelska, men jag blev nog inspirerad av den här bilden från Maha Rose.
Presence over productivity.
Depth over distraction.
Faster runs, slower steps.
Sharper tech, smoother flow.
Stronger ties, wider circles.
Reset and release, to renew and recieve.
Jag fingrade på den flera gånger i bokhandeln under hösten och var nära att slå till, men hejdade mig vid varje tillfälle och tänkte att det istället var en bra julklapp att önska sig. Och inte minst en härlig mellandagsläsning att spara sig till. Tro mig, jag blev inte besviken. Malin Haawinds Den som följer en stjärna vänder inte om är en av de bästa böcker jag läst på länge. En verklighetsbaserad, historisk roman som handlar om Ellen Keys hushållerska som sommaren 1914 fotvandrar från Skåne till Östergötland och Ellen Keys Strand vid Vättern. Även om huvudpersonen är skomakardotter och uppvuxen under enkla förhållanden drivs hon av en ovanligt stark bildningshunger som får henne att utmana sina rädslor för att komma nära de stora tankarna och tänkarna. Boken beskriver inte bara ett livsöde jag inte kände till innan. Den kastar också ljus på Tolfternas betydelse och Ellens dubbelmoral i vissa situationer (vågar man ens säga så?) och får en att reflektera över de utmaningar kvinnorna som gått före oss kämpat för, i vårt ställe. Den som är inredningsintresserad har dessutom gott om detaljer i Strands interiörer att se fram emot. Här kan du läsa en intervju med författaren.
2 januari 2024
Andra januari 2024, kl 11.30. Det är på klockslaget prick ett år sedan vi klev över tröskeln för visningen av det hus vi nu flyttat till. Ett år sedan jag hade en butik och flera heltidsanställda och vi samma eftermiddag skulle påbörja den lagstadgade inventeringen, med allt vad det innebar. Samtidigt hade vi flera stora inredningsuppdrag med tighta budgetar och projektplaner som inte behövde en inredare utan snarare ett trollspö för att gå ihop. Trycket över bröstet, känslan av att tiden aldrig räckte till och att jag ständigt låg efter – oavsett hur många extraväxlar jag lade in. Ett år sedan på dagen, då jag bara bestämde mig. För att fatta en rad modiga beslut och göra en yrkesmässig tvärvändning. I helt fel riktning för den som investerat, anställt och byggt sin identitet kring jobbet, men den enda vägen framåt för den som vill göra sig fri.
2 januari 2025
Jag tar två långa simtag ut från badbryggan och springer rätt in till bastun efteråt. Det är två grader i luften och solen glittrar i fjorden nedanför vårt hus. En skopa vatten på aggregatet och ångan bolmar upp mot taket. Jag knör mig ner på den översta laven och känner mig löjligt tacksam över att få vara just där, med min familj. På årets första arbetsdag. Vi har semester en vecka till och i år har jag ingen lokal, personal eller butiksförpliktelser som stjäl mitt fokus. Inga komplexa bygg- eller inredningsprojekt med hundratals detaljfrågor som jagar mig om nätterna. Vi lagar ugnspannkaka med rårörda lingon och bacon till kvällsmat och ställer fram glass till efterrätt för att fira. För ett år sedan plingade mobilen till av ett sent kvälls-sms från mäklaren. Säljarna hade accepterat vårt bud och vi skulle in för att skriva köpeavtal morgonen därpå. Strax därefter meddelade jag hyresvärden att jag inte ville förlänga hyreskontraktet på butiken och sen var bollen i rullning…
Ett år kan gå snabbt, men också vara allt man behöver för att göra ett välbehövligt lappkast i livet.
Gott nytt år eller god fortsättning (hur man nu ska säga, jag lär mig aldrig). Hoppas att du har haft en bra start på 2025. Vi firade hemma i år tillsammans med barnen, farmor och farfar och Niklas mostrar. Väldigt mysigt! Jag är så glad för att vi fick en fin kväll ihop och för att vi har lite mer plats nu så att alla ryms vid samma bord och både vuxna och barn kan äta tillsammans, samtidigt.
Nyårsfirandet började redan på eftermiddagen med vinterbad och bastu från bryggan. Sen lagade vi mat och körde Nyårsquiz innan vi skålade in tolvslaget. Väldigt enkelt och opretentiöst, men så himla trevligt! Idag har jag varit på gymmet för att aktivera mitt nya träningskort (hej nyårsklyscha!) och slappat i soffan medan jag kollat Garmisch-Partenkirchen och funderat på mina nyårslöften för 2025. Är dock inte riktigt klar med det sistnämnda, så ber att få återkomma i frågan.
