Annons
Jag står barfota på en solvarm klippa när jag fiskar upp mobilen från min klänningsficka för att ta en snabb minnesbild. Det doftar salt och tång från havet. Picknicken som vi burit med oss är uppdukad, bubblet ligger på kylning och vi väntar spänt på födelsedagsbarnet som snart ska överraskas under sin kvällspromenad. Ni som har följt mig länge kanske minns Lovisa? Hon som tipsade Cult, min första arbetsgivare i Göteborg om min blogg och övertygade dem att anställa mig efter mina studier. Vilket ledde till att jag flyttade från Norrland till Västkusten och rotade mig på en ny plats, där jag senare träffade min man, födde två barn och fortfarande bor kvar. Vi blev kollegor och har varit vänner i snart 20 år. Nu har hon precis fyllt jämnt och vi är här för att fira henne. Men det är jag som känner tacksamheten bubbla i bröstet där jag står. För insikten är lite svindlande. Lovisa är en vägskälsperson i mitt liv. Tänk så mycket jag helt hade kunnat gå miste om, ifall våra vägar aldrig hade korsats. Tack för det Lollo och grattis igen!
I höst firar jag 20 år (!) som bloggare. Helt galet, det är knappt jag förstår det själv, men jag tänkte att det kunde vara en anledning god nog för att haka på bloggenkäten som cirkulerar just nu. Den publicerades först av Flora och har fått ringar på vattnet hos bland annat Underbaraclara och Krickelin. Lästips!
Varför började du blogga?
Det känns som att jag har berättat den historien tusen gånger nu, men kanske är det någon nytillkommen läsare som missat. Året var 2005. Jag pluggade de sista kurserna på civilekonomprogrammet med inriktning mot marknadsföring och var på en utbytestermin i Kanada. Det var dags att välja ämne för min examensuppsats i International marketing och jag ville så himla gärna få in en fot i inredningsbranschen. Året innan hade jag varit på studiebesök vid IKEA’s huvudkontor i Kina, när jag läste ett annat utbytesprogram vid Fudan University i Shanghai och jag tänkte att vi kanske kunde skriva om hur IKEA använde internet där, som en del av sin marknadsföringsstrategi (ja, ni hör ju hur länge sedan detta var). Men man var tvungen att ansöka ungefär som ett jobb, skicka in personligt brev och sälja in sig själv. Mitt CV kändes lite tunt och jag hade inget som kunde bevisa mitt ovanligt stora intresse för inredning. Det var då jag fick jag en snilleblixt: varför inte börja blogga om ämnet? Ebba Von Sydow hade precis startat en av de första modebloggarna på Expressen, men jag hittade ingen om inredning. Att skriva om det på regelbunden basis skulle ju både dokumentera mitt intresse och göra att jag lärde mig mer både om sociala medier och om den bransch jag ville rikta in mig på efter examen. Så jag såg det lite som en egen utbildning vid sidan av utbildningen.
Vilka bloggplattformar har du varit på?
Jag har tackat nej till alla erbjudanden från tidningar och plattformar som velat köpa över mig som bloggare genom åren. Det har varit allt från inredningsmagasin till stora dagstidningar som Aftonbladet. Nu senast var det Vogue Scandinavia som erbjöd mig att bli deras inredningsredaktör, när de startade upp. Jag har varit frestad ett par gånger men alltid kommit ner till samma sak, att min frihet är värd mer.
Vad tyckte dina föräldrar om att du bloggade som ung?
Jag vet faktiskt inte. Min mamma lever inte längre och pappa har aldrig visat något större intresse för vad jag arbetar med.
Vad känner du när du läser gamla inlägg?
Jag svarar som Krickelin här; både skam och stolthet. Utvecklingskurvan blir ju smärtsamt tydlig och väldokumenterad när man har bloggat så länge som jag gjort, på gott och ont. Jag ömmar lite för mitt yngre jag när jag läser äldre inlägg och får skamsköljningar när jag går igenom delar av arkivet. Det är nog tur att vissa pysselbilder föll bort i bytet till wordpress. Är samtidigt väldigt stolt och tacksam över allt jag har fått vara med om tack vare bloggandet.
Hur länge har bloggen varit ett jobb?
Sedan 2011. Det var då jag sa upp mig från min anställning på reklambyrån Forsman & Bodenfors där jag bland annat jobbade med IKEA som kund, för att satsa heltid på mitt eget företag. Det var också det året jag startade aktiebolag.
Hur talar du om din blogg med folk som inte känner till den?
Jag svarar samma som Clara här. Jag undviker helst att nämna det, in i det längsta. Jag pratar hellre om mina böcker, men inte för att jag skäms över bloggen utan för att det verkar enklare för dem jag pratar med. Författare är ett yrke man kan förstå. Att vara influencer (som 46-åring) förknippas med desto fler frågor och fördomar.
Blir du någonsin stressad av att du behöver dokumentera något?
Nej, jag bloggar ju inte om mitt privatliv i den utsträckningen att det någonsin varit ett problem. Är ofta med om saker som aldrig syns här. Däremot kan jag absolut känna av en inre stress under de perioder när jag inte postar så mycket. Trots att det var länge sedan jag slutade skriva blogginlägg varje dag.
Hur mycket tid lägger du på din blogg?
De senaste åren har jag tacklat av lite på publiceringstakten för att jag vill leva ett annat liv. Ett tag skrev jag flera blogginlägg om dagen och hade fler annonsörer som ställde krav på trafiksiffrorna och då fick bloggen också ta en större del av min arbetstid. Det var lönsamt, men slitsamt. Numera skriver jag mer när jag har tid över. Ett par timmar i veckan kanske? Jag ska berätta mer om vad jag sysslar med senare i höst, utöver den nya boken som lanseras i oktober.
Vilka program använder du för att kunna blogga?
WordPress och Photoshop.
Hur många inlägg har du planerade för framtiden?
Inga. Jag skriver ju en nyhetssummering varje söndag och noterar alltid intressanta saker jag springer på och hör på det temat (tidningsartiklar, branschsnackisar och pressreleaser) men resten av inläggen skrivs mest ad hoc just nu. Förr om åren var jag mer strukturerad och hade en redaktionell plan, med förberedda inlägg och backup-idéer om jag inte skulle komma på något. Nu blir det istället tyst när jag har mycket med böckerna eller när andra konsultuppdrag tar all min arbetstid.
Vad är viktigt för dig när du skriver ett inlägg?
Just nu, 2025? Att gå i en annan riktning. Många i min ålder började läsa bloggar och följa influensers för att känna igen sig. Nu verkar det vara fler som irriteras snarare än inspireras och jag gillar inte den utvecklingen. Jag vill inte vara en sån man stör sig på. Men vad ska man skriva om då? Tipsa gärna.
Känner du någonsin att du vill sluta?
Inte med bloggen men instagram och Facebook skulle jag kunna lägga ner imorgon utan att blinka, om det inte vore för att fler följer mig där än här.
Vad är det sämsta med att blogga?
När jag börjar tänka i blogginlägg. Och väljer kläder, mat, inredning etc utifrån det. The Trueman Show släng dig i väggen. Jag tror att alla som jobbar med sociala medier har gjort sig skyldiga till det någon gång, men jag gillar inte mig själv när jag hamnar där.
Något inlägg i modern tid som fått stor respons?
Min text om att inte blogga för att jag själv vill synas utan för att jag är intresserad av ett ämne fick fin respons. Tack snälla för tänkvärda mail och DM’s.
Hur förhåller du dig till Instagram i relation till bloggen? Har du Tiktok och/eller snapchat?
Jag är för gammal för Tiktok och Snapchat, men har fått frågan om jag inte ska starta konton från flera PR-byråer och annonsörer. Det är tydligen där ”pengarna finns” nu. Må så vara, det är inte för mig.
Vad handlade ditt allra första blogginlägg om?
Lagerlings mäkleri och deras Drömlägen. Jag hade en klasskompis som precis hade köpt en lägenhet via dem och för mig som är uppvuxen i Holmsund utanför Umeå var (och är) det fascinerande att titta in i många av de fina hus och lägenheter som är till salu.
Vad är det konstigaste du har fått i ett bud?
Jag har fått många konstiga grejor genom åren, men jag tror ett tapetföretag tar priset. De skickade ut prover på en ny kollektion i form av enormt stora godisstrutar, fyllda med yttepyttesmå frigolit-bitar. Tänk över metern höga, i olika färger. När man öppnade dem fullkomligen exploderade det frigolit över hela lägenheten. Totalt antiklimax. Min man var inte jätteglad över allt skräp som vi dammsög upp i veckor efteråt, eller hur vi skulle lösa återvinningen av allt emballage efter utskicket.
Hur många blogginlägg har du skrivit totalt?
Enligt wordpress är det 6 459 stycken. Vansinnigt många, men det har ju tagit mig snart 20 år också.
Till sist. En fråga till dig som har läst ända hit:
Hur länge har du följt mig? Jag är väldigt nyfiken på varför just du en gång började läsa min blogg och vad det är som gör att du fortfarande hänger kvar.
Himlen är aprikosfärgad och lite suddig i kanterna av morgondiset. Klockan visar 05.32 när jag sveper bort daggen från utemöblerna med ärmen på min frottémorgonrock innan jag sjunker ner på en stol med min kaffekopp i den ena handen, och en bok i den andra. Det är knäpp tyst. Allt som hörs är några yrvakna humlor som surrar runt sommarblommorna jag planterade i våras. En skärva av stillhet innan ännu en semesterdag snart drar igång. Med lekande barn runt poolen, våta handdukar på tork, högljudda syskonbråk om badleksaker och en rödhårig åttaåring som absolut inte vill låta sig smörjas med solskyddsfaktor. Det är luncher som ska lagas, saft som ska blandas och ja… allt det där som hör mammarollen till. Men morgonen, innan alla vaknar, den är min.
När jag var anställd på reklambyrå fick vi alltid en sommarpresent som uppmuntran innan man gick på semester. En väldigt uppskattad gest och tradition jag har hållit fast vid, även som egen företagare. Årets sommarpresent till mig själv blev de här väggskulpturerna från danska Laoru Laoru som nu hänger på en väggsnutt i vår hall. Så glad för dem! 
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se
Jag hör mig själv börja snörvla när PR-konsulten undrar hur jag mår. Frågan är ställd som en ren artighetsfras, men den öppnar en dammlucka på glänt. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Tvärtom. Den nya boken ligger i fas med tidplanen, redaktören har varit helt fantastisk och det nya förlaget har ett engagerat team som backar upp mig – precis som jag drömde om. Ändå rinner tårarna okontrollerat när det blir prat om bokningar i tevesoffor, offentliga framträdanden och filminspelningar för att marknadsföra mina böcker i höst. Men du har ju gjort det så många gånger förr? Ja, precis. Just därför vet jag exakt hur dåligt jag mår av det. Före, under, efter.
En journalist ber om nya foton på mig till en artikel i Expressen Leva & bo. Jag bläddrar igenom min bildbank men hittar bara ännu fler vinklar där jag tittar bort, skruvar på mig och undviker kameran. Jag fastnar inte ens på kort när jag försöker och klarar definitivt inte av att spela in selfiefilmer för att sälja saker. Oavsett om det är kampanjer för mina annonsörer, eller för att göra reklam för de tusentals böcker jag köpt loss för att kunna bryta mig fri från mitt gamla förlag.
En vän tipsar om en text av Fredrik Backman från 2018. Han beskriver den introverta författarens vedermödor och jag sträckläser, igenkännande. Han sätter ord på känslan: Att det är ett helvete att vara blyg i en bransch där alla utgår från att man älskar att stå i rampljuset. Det är stor skillnad på att tycka om att skriva böcker och känna sig bekväm med att göra sig själv till en produkt.
“I’m either doing things that makes me uncomfortable or I’m making people disappointed.…
I either do shit or feel like shit.”
Det är tur att jag har en förläggare som kan skratta åt alltihop. Som kallar mig inredningens Greta Garbo, som säger ”att det allra viktigaste är att du får lov att vara dig själv” och uppmanar mig att ta sommaren på mig för att tänka ut andra sätt att nå ut med budskapet i mina böcker – istället för det förväntade. Själv tänker jag tyst att jag varken hade sökt jobbet, eller (än värre) hade fått tjänsten, om det hade funnits en platsannons till den självexponerande delen av mitt arbete.
Vi har vänt kalenderblad till maj. Årets härligaste, men också mest hektiska månad. Jag bröt ihop och började fulgråta igår morse när jag öppnade Laget-appen och såg alla inbokade fotbollsaktiviteter torna upp sig under de kommande två månaderna. Det är träningar, matcher, övernattningscuper och seriespel som avlöser varandra. Plus en (kanske två) träningsresor-/läger. Är såklart glad för att barnen har hittat en idrott de älskar, men känner mig ändå uppgiven ibland. Kanske mest över hetsen och traditionslösheten i denna folksport. Varken över jul, påsk, Valborg eller midsommar är det ledigt.
Boken närmar sig slutskedet och jag känner mig skör. Som man gör. Den kommer inte ut i butik förrän mitten oktober, men måste gå till tryck i slutet juni på grund av semestrar och andra ledtider. Igår satt jag i ett långt möte med min redaktör och raderade stora textsjok för att korta ner och tighta till innehållet. Nu ska allt illustreras och sedan sättas. Brottas med motstridiga känslor av att ingenting jag skrivit är bra nog och att det här faktiskt är något som saknas i branschen – på samma gång.
Nu, när jag skriver detta är det lördag morgon. Klockan är strax efter 9 och jag är redan sminkad, påklädd och klar. Jag nämligen strax ge mig iväg för att jobba i butik! // Reklam för egen verksamhet // Nordiska Galleriet i Göteborg / Mölndal har en kampanj för utemöbler i helgen och har anlitat mig för att vara på plats och ge deras kunder kostnadsfri rådgivning mellan kl 11-15. De 30 första kunderna som handlar för 10 000 kr eller mer får en goodiebag värd 3000 kr (som bland annat innehåller ett signerat ex av min senaste bok Handbok i möblering). Jag är alltid nervös för att det ska bli glest med folk när jag bokas för event, speciellt i maj när det är så mycket annat som lockar, så kom gärna ut och säg hej. Och ta med många bilder på din uteplats eller ditt inredningsprojekt så hjälper jag dig gärna att bolla idéer, utan kostnad. Peppande kramar emottages däremot tacksamt.
Det är så tyst att det nästan är öronbedövande. Alla sover. Det enda som hörs är barnens lätta snusande och prasslet från duntäcket när någon vänder sig om. Här finns ingen trafik som brusar, ingen ordentlig mobiltäckning, inget internet och inga notiser som plingar. Jag har njutit av en helt ledig påsk i familjens fjällstuga – med skidåkning, långpromenader på isen, frisk luft och rosiga kinder. Utan att tänka på content, utan att klämma in lite jobb också och utan att besvara några mail i smyg. För första gången på många, många år.
Den enda instagramvärdiga bild jag tagit, förutom foton till familjealbumet, är nog denna som jag knäppte sent en natt när Norrskenet dansade över Artfjället och Umasjö. Jag smög upp i pyjamas, stack ner fötterna i ett par skoterstövlar och blev ståendes under stjärnhimlen. I en svindlande känsla av att vara pytteliten och en del av något mycket större – på samma gång.
Det får bli mitt vykort. Från en vilsam vecka i Västerbotten.
Min första bok Handbok i inredning och styling är helt slut i lager i Sverige just nu och vi samlar oss för ett nytt tilltryck. För 16:e gången! Det är en svindlande tanke. På köksbordet ligger en solfjäder av olika utskrifter från repron och ett gäng varianter av omslaget från andra delar av världen. Jag hämtade det senaste provtrycket för knappt en timme sedan och nu verkar vi äntligen vara i hamn. Efter att ha testat oss igenom en rad olika nyansskillnader för att hitta den perfekta ersättaren till linnetyget som har blivit discontinued (eftersom företaget som tillverkar det gått i konkurs). Jag tänker på hur stressad jag hade varit över en sådan sak för 5 år sedan. Hur lätt jag tippade över kanten och hamnade i obalans. Jag ska inte säga att jag är oberörd nu, men jag tar det hela med betydligt större ro. Allt löser sig.
Det klagas mycket på åldrandet i de kanaler jag följer, och jag faller lätt in i det själv. Men allt blir ju faktiskt inte sämre med åren. Jag har fått större tillit och kan luta mig mot erfarenheter som ger ett annat lugn i situationer som hade jagat upp mig innan. Jag försöker i alla fall trösta mig med det, nu när huden runt ögonen blir tunnare och jag inte riktigt känner igen ansiktet på pressbilder och foton som tas. Ska jag hålla på och döma och jämföra mig själv mot mitt yngre jag (eller mot andra i samma yrke, som forfarande är unga) så får jag inte glömma att väga in de sämre aspekterna av den tid som varit också.
Mars har alltid varit en födelsedagsmånad i mitt liv. Min lillasyster och jag fyller år med en veckas mellanrum och sedan 16 år tillbaka lever jag med ännu ett marsbarn. Men det har aldrig hindrat oss från att fira alla ordentligt. Jag vet att det anses både fåfängt och lite oklädsamt att glädjas åt sin egen födelsedag (framförallt ju äldre man blir) men det struntar jag i. Jag är så himla tacksam för varje år jag får hänga kvar och för att det mesta bara blir bättre och bättre. Visst kommer det nya utmaningar med varje fas i livet, men man får inte glömma att man också växer ifrån väldigt många andra bekymmer.
Här lyser solen och jag har parkerat mig i min läsfåtölj med två rejäla bitar av min favorittårta i magen. Det ena barnet är på fotbollscup och det andra har anmält sig till en extraträning, men blev precis upphämtad så jag fick plötsligt två helt oplanerade timmar för mig själv (tack snälla för det Malband!). I ett av paketen jag fick av familjen imorse låg födelsedagsboken jag hade önskat mig och jag är redan mitt uppe i en annan väldigt bra debutroman som jag började på häromdagen – så mitt största dilemma i skrivande stund är vilken av dem jag ska dyka in i. Älskar den känslan. Jag kunde inte ha fått en bättre födelsedagsförmiddag.
Himlen ligger grå och tung över havet under min morgonpromenad. Vädret är ungefär lika upplyftande som världsläget. Kyligt och olustigt. Jag skyndar på stegen när jag närmar mig huset igen och det är då får jag syn på dem. Några envisa snödroppar har trängt sig upp ur den kalla jorden. De står rakryggade i dikeskanten. Tunna och sköra, men ändå opåverkade av den hårda vinden. Jag nyper försiktigt av en liten bukett och sätter de små blommorna i en vas på soffbordet. De påminner mig om våren som väntar och att det finns saker som rör sig framåt, i det tysta, även när mycket annat ser ut att ha gjort halt.
