Dagens mantra.

Torsdag morgon 08.19. Det duggregnar i Kungsbacka och jag sneddar över skolgården med två stora kassar i varje hand. Regnkläder till den store. Regnkläder till den lille. Gympapåse. Mellanmål till fruktstund. Ombyten. ”Oscaaaaar, vänta på mamma!!” Treåringen cyklar före mig och är så snabb på pedalerna att jag måste småspringa för att hålla hans tempo. Jag är osminkad, skjortan som sticker fram under min jacka är inte struken och jag har håret i en slarvig tofs mitt på huvudet. Jag hejar på några föräldrar och tänker att dem som ser mig nu inte har någon aning om vart jag är på väg.

Jag har sovit oroligt inatt. Eller egentligen, i tre veckor, om jag ska vara ärlig. En segdragen avtalsförhandling med förlaget i USA kommer förhoppningsvis nå ett slut i eftermiddag så att vi kan signera och gå vidare. Hemma i hallen står mina egna påsar packade. Sju klädbyten och frukt till mellanmål. Om 30 minuter ska jag sitta i sminket med mina manuskort i handen och öva på de sista formuleringarna till en filminspelning. Idag ska jag ta nya författarporträtt och filma rörliga videoklipp. Klockan 14.30 GTM livesänds sedan mitt ”Author Talk” med Penguin Books i UK där jag ska presentera mig själv och min bok för ett team på 25 personer som ska jobba med lanseringen i Storbritannien senare i höst. Jag har 30 minuter på mig att förklara varför jag tycker att inredningsbranschen är på väg åt fel håll och sälja in en lösning. På engelska.

Att påstå något annat än att jag är skitnervös vore en lögn. Jag har kaninpuls och märker att mina händer darrar när jag låser upp grinden till förskolan. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför kan jag inte bara vara lite coolare och lugnare. Jag är så trött på att jag måste bli så uppstressad av att utmana mig. När jag har vinkat av det sista barnet plingar det till av ett sms i mobilen. Två korta rader och en viktig påminnelse som träffar där den ska, det får bli mitt mantra idag.

”Alla är rädda.
Men de som är modiga gör det ändå.”