Annons

Krönika i Råd och rön

”Vad tycker du? Är den här lampan verk­ligen jag?”
Det är trångt på mellandagsrean och jag svettas i min tjocka vinterjacka. Vi har aprilväder i december, Australien brinner på andra sidan jordklotet och mitt sällskap väntar otåligt på mitt svar.
Eller förlåt.
På min tolkning av en designlampa som är nedsatt med 25 procents rabatt.
Vad står den för? Än viktigare: Lirar det med hennes image?
”Var ska du ha den?” frågar jag. För att vinna lite tid.
”Jag vet inte? Kanske i sovrummet, eller i vardagsrummet, men … är den inte lite för trendig? Alltså, har inte alla en sån här nu?”

Svaret jag borde ge är enkelt. Hon behöver inte någon lampa. I alla fall inte för belysningens skull. Det hon är på jakt efter är snarare en modern skalp. Ett fynd, en kick, en känsla och något som kan bidra till att bekräfta bilden hon långsamt bygger av sig själv. Ett socialpsykologiskt fenomen. Hemmet som narrativ. Bostaden som identitetsprojekt. Jag är vad jag äger. Jag är hur jag bor…

Läs hela min text om decenniet när shopping blev självterapi i det senaste numret av Råd och rön. Du hittar artikeln online här.


Foto: faksimil från tidningen Råd & Rön nr 2 / 2020 Årgång 65

Kategorier:

Kommentarer

  • moa skriver:

    Bra och viktig krönika. Håller på att flytta och inreder med din bok i handen. Kommer inte ens att packa ner den i en låda, den får åka i väskan med nödvändiga saker. Jag vill inreda för livet. Inte hålla på att byta ut sedan, inte hålla på en massa. Är så oändligt trött på att hålla på! I stället vill jag ha tid att köpa en stor målarduk och måla en gigantisk tavla på bara känsla, plantera med mina barn, fika i en evighet en söndagsmorgon, gå långa promenader, bjuda hem folk, läsa böcker, yoga och kallbada. Inte leva i en kamp för att bli den där perfekta människan som bara är en projektion, ett fantasifoster.

  • moa skriver:

    Det gör mig så olycklig när människor säger ”jag älskar den här spegeln/soffan/färgen” och sedan byter ut det utan att blinka ett halvår senare. Tror inte att man kan älska saker. Men de kan få betyda saker för en – inte för att man nyss köpt dem och är nyförälskad. Men för att de varit med en länge, för att man lagat, donat och tagit hand om dem.

  • E. skriver:

    Det är ett så spännande perspektiv. Även på ”loppisshopping”. Vad är det vi söker i sakerna. Om vi är brutalt ärliga mot oss själva. Kan den känslan tillfredsställas på annat vis? Oerhört nyttigt att fundera på och rannsaka sig själv kring.

  • Sandra skriver:

    Wow Frida! Så bra inlägg!
    Skönt att du skriver detta när skaran ”influencers” växer, som hela tiden ska sälja på folk det nyaste o senaste för lite reklamintäkter.

  • Lisa S skriver:

    Men så intressant o skrämmande sant. Tror må GA inreder för att imponera på andr istället för att inreda så att de själva trivs. Den skall jag läsa! Lisa S

  • Marianne skriver:

    Det här är så bra skrivet Frida.
    Du är en riktig konstnär med ord

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

    Läs mer om Trendensers Personuppgiftspolicy och Cookiepolicy.

    Kommentarer till denna artikel publiceras direkt utan föregående granskning eller annan åtgärd av Trendenser AB. Det innebär att den som kommenterar själv ansvarar för innehållet i kommentaren. Vi uppmanar dig att använda vänlig ton, ett civiliserat språk, uppföra dig väl och följa tillämpliga lagar.