Mina tankar om Kapitalet

Jag läste Therese Bohmans Kapitalet direkt när den kom i slutet av september. Så ivrigt att jag slukade hela boken på en helg. Ändå har jag väntat länge med att dela mina tankar. Kanske mest för att jag velat undvika perspektivet av en skadeskjuten influencer. Men nu kan jag inte hålla mig. De senaste veckorna har boken diskuterats överallt, ändå tycker jag att analysen ofta saknar ett viktigt perspektiv.

En återkommande invändning har varit att influencerkaraktären Alice inte känns trovärdig för att hon består av pusselbitar från flera kända profiler. Det var något jag också reagerade på. Vi som följer landets största influencers på regelbunden basis utvecklar ju, oavsett om vi vill erkänna det eller inte, parasociala relationer med dem och känner snabbt igen detaljer i deras hem, klädstil, formuleringar och egenheter. När Bohman saxar fritt är det inte konstigt att personbeskrivningen stundtals upplevs lika spretig som den björnbärsbukett Alice vurmar över. I alla fall för dem som anar var Bohman plockat inspirationen. Samtidigt hade ju alternativet, att skriva om en specifik verklig person, knappast varit mindre problematisk. Andra kritiker har haft invändningar mot att influenceryrket återigen framställs i negativ dager och avfärdas som ytligt och banalt. Fair enough. Det är klart att det är jobbigt när Bohman misskrediterar mångas magnum opus. Själv tycker jag mest det är synd att analysen stannar där.

När jag läste Kapitalet var det huvudpersonen Emma som intresserade mig mest. För en sak blev väldigt tydlig. Vi som arbetar med sociala medier vill ju gärna leva i tron att vi tjänar pengar på att inspirera. Oavsett om det görs med ett vackert hem, fina kläder, spännande resor eller upplevelser som får andra att drömma sig bort. Men jag tycker Bohman sätter fingret på något viktigt. Idag består inte influencers ”kapital” enbart av förmågan att påverka sin målgrupp, utan också i förmågan att provocera den.

Det är här jag tycker att bokens titel blir intressant. Ur ett ekonomiskt perspektiv är nämligen irritation inte mindre värdefullt än beundran. Tvärtom. Det skaviga är oftast det som får läsare att reagera starkare, kommentera mera och framförallt; att nyfiket återvända. I en tid där engagemang blir räckvidd och räckvidd kan konverteras till pengar har även förmågan att skapa negativa känslor blivit en tillgång. Responsen på Kapitalet är i sig ett utmärkt exempel på den uppmärksamhetsekonomi boken får mig att fundera över. När kvällstidningskrönikörerna drar en lans för finkultur med fetmarkerade click-bait-rubriker. Det är så man tar sig för pannan.

Varför är det ingen som pekar på drivkrafterna som har jagat ut oss alla på den tunna linan mellan förakt och förundran. Vi pratar ofta om influencers ansvar för att sprida skeva ideal och att osunda konsumtionsmönster, men väldigt lite om mekanismerna bakom hela den här uppmärksamhetsekonomin. För att citera Astrid Lindgrens rumpnissar: ”Voffor gör di på detta viset?” Här tycker jag att det vore intressant att rikta blicken mot de som tjänar mest pengar på det som premieras i sociala medier. Då pratar jag inte om den digitala medelklassen, utan om de stora teknikbolagen, mediahusen och annonsörerna. Det är ju till syvende och sist de som påverkar vad som får synlighet, hur dagens reklamsamarbeten utformas, vilken tonalitet som premieras och i förlängningen också vad som blir lönsamt att dela.