Möbelkunskap: Stolsitsens avsmalnande form

Hur kommer det sig att så många designstolar har smalare sits baktill än framtill? Är inte det ologiskt eftersom rumpan oftast är bredare än låren på många människor? Den frågan fick jag tidigare idag, när jag hade hållit en föreläsning om inredningskunskap i Halmstad, och jag tänkte att mitt svar får bli ett blogginlägg också, så att fler kan ta del av det.

Stolars form designas inte enbart efter kroppens statiska mått, när vi står upp, utan främst efter hur den ser ut när vi sitter ner och inte minst hur vi brukar röra på kroppen i det läget. När man slår sig ner på en stol tenderar de flesta av oss att vinkla ut låren som ett V. Inte minst när vi senare ska resa oss upp från sittande till stående. Prova själv att resa dig medan knäskålarna ”kysser varandra” så kommer du märka hur mycket jobbigare det är.

När du sitter ned bärs din kroppsvikt i första hand upp av sittbensknölarna och ryggstödet, inte av mjukdelarna på rumpa och lår. Därför vill formgivare skapa tryckavlastning baktill och rörelsevidd framtill. Om du tänker efter så har dina knän och ben säkert ett större behov av svängrum för att du inte ska känna dig låst till en enda sittposition under en lång middag, än vad rumpan har. Sen finns det förstås alltid en estetisk aspekt. En något avsmalnande sits ger stolen en nättare och lättare känsla jämfört med en modell där sitsen är jämnbred i kanterna. Då ger ett smalare bakstycke mest effekt eftersom det är den delen vi ser när stolarna är inskjutna mot ett bord.