Vilken skärva kommer att bli berättelsen om ditt liv?

Jag är på väg ner till stan för att köpa lunch och stannar till vid en parkbänk i skogsallén för att
skaka ut en liten sten som har hamnat i min högersko. När jag står där och vinglar på ett ben slås jag plötsligt av hur något så smått kan göra så stort väsen av sig? Hur ett mikroskopiskt gruskorn till och med kan skava hål i huden och göra foten obrukbar, om det får hållas allt för länge.

Det är min födelsedag och som alltid vid dessa årsdagar är mitt huvud fullt av existentiella tankar. Jag lyssnar på en repris av OBS i P1 som handlar om livet och vad vi kommer minnas av varandra när det är över. I avsnittet ”Vilken skärva kommer att bli berättelsen om ditt liv?” pratar de om hur vår generation, som trots att vi dokumenterar och curerar så flitigt, sannolikt kommer att lämna efter oss något helt annat än de hårt beskurna minnen vi själva låter arkivera i instagrams kvadratiska herbarium. I de små rutorna finns gott om plats för storslagna händelser, men sällan utrymme för det lilla. För egenheterna som särskiljer oss från varandra. Som ofta blir det bestående känslomässiga minnet av en människa. Oavsett om vi vill det, eller inte.

Jag tittar på gruskornet igen och kastar det ilsket mot marken. Kanske för att det så tydligt påminner mig om något jag är mindre stolt över? Jag vill se mig själv som rak. Men är samtidigt oförmögen att adressera det riktigt obekväma, medan tid är. Jag håller ofta god min och står ut. För att jag vill vara den schyssta och snälla. Tills jag inte längre klarar det. Inte en endaste sekund till. Och då förmodligen upplevs precis tvärtom.

Det är min fyrtiotredje födelsedag och hög tid att bryta ett mönster. Om inte annat för att den vassa skärva som nyss glimmat till i ett ögonblick av insikt inte ska skada någon, eller fortsätta skada mig, längs den väg jag har kvar att vandra.