Annons
Kommer ni ihåg vilket ramaskri det blev över DN-artikeln ”Vindsvåningar är ett sätt att leva”? För 10 år sedan uppfattades det oerhört provocerande att ha en så privilegierad inställning till hemmet och inredningen att man pratade om bostaden som identitetsprojekt. Klipp till idag, när det är vardagsmat och norm snarare än undantag. Nu bläddrar vi bara förbi sådana tidningsrubriker och instagramcaptions på daglig basis, utan att ens höja på ögonbrynen. Trots att vår kunskap om klimatförändringarna och den pågående miljöproblematiken är mer utbredd nu än någonsin. Har vi verkligen råd att betrakta våra bostäder som konst och uttrycksmedel, ur ett resursperspektiv? Vi går hårt åt företagen som producerar ohållbara möbler, men reagerar inte nämnvärt över kanalerna som skapar skeva ideal och ohållbara normer med sin estetik och retorik.
När jag läste den här trendspaningen och intervjun i senaste numret av Residence (ett av Sveriges mest kända inredningsmagasin) så kunde jag inte låta bli att fundera på hur världsfrånvänd mediebevakningen i vår bransch behöver bli innan vi börjar ifrågasätta den?
»Teatraliskt, det är vad svenskarna vill ha nu«, säger Robin. »Vad säger det om oss? Världen som en pjäs där vi alla är skådisar i vardagsrum och runt köksöar, det är ju samtida Shakespeare. Att inreda eller inte inreda, det är frågan.«
»Rum som scenbyggen var något nytt i det invanda, modernistiska Inredningssverige…«
»Hans hem är hans showroom…. Hans byster är konversationspjäser som präglar ett rum med stilig, vemodig spökighet.«
Utdrag ur intervju i tidningen Residence, nr 2021.
För 10 år sedan väckte sådana här uttalanden nationell uppmärksamhet, idag är det ingen som ifrågasätter det. Alls. 
Faksimil: Stadsmissionens guldäggsbelönade annons från 2011, en parafras på DN’s artikel som väckte stor uppståndelse för 10 år sedan.
Läs mer om Trendensers Personuppgiftspolicy och Cookiepolicy.
Kommentarer till denna artikel publiceras direkt utan föregående granskning eller annan åtgärd av Trendenser AB. Det innebär att den som kommenterar själv ansvarar för innehållet i kommentaren. Vi uppmanar dig att använda vänlig ton, ett civiliserat språk, uppföra dig väl och följa tillämpliga lagar.
Svenskt tenns rosettformade krok i mässing står på min önskelista och när jag skulle googla en länk för att skicka till tomten dök en annan variant upp… Den första modellen formgavs av Svenskt tenns grundare Estrid Ericson och är handgjord, så varje exemplar är unikt i sitt slag. Rosetterna kan variera något i utseende och […]
Första söndagen i december och äntligen dags att tända det första adventsljuset. Men innan jag gör det kommer här ett svep med inredningsnyheter från inredningsbranschen! I slutet av november öppnade inredaren Marie-Louise Sjögren upp sin nya butik på Grev Magnigatan 6 i Stockholm. Nu har hon även webbshop och en egen serie keramik och textilier. Elsa […]
Peppen inför första advent är hög och jag har redan börjat smyga in några juldekorationer. Längtar så mycket efter julstämningen, julljusen och dofterna och att få uppleva allt det i vårt nya hus. På tal om dofter så förknippar jag kanel och stjärnanis med min egen barndom, så en av de absolut första sakerna jag […]
Trendenser.se drivs av Frida Ramstedt och är en av Nordens största ämnesbloggar om inredning och design. Bloggen uppdateras dagligen med inspiration, nyheter och trender för livet i hemmet.
Kommentarer
Lol vad är det för artiklar??? Det känns som McD-versionen av hamburgare, uppfyller alla krav på en burgare men fullt av luft. Dessutom känns det så ointressant att se någon använda pengar för att visa vilket dyrt boende de har, med pappa artist och mamma inredare. Förvisso är det väl likt modejournalistiken, där Diet Prada och Amy Smilovics instakonton ger mer matnyttigt (framförallt kritiskt!) än ett nummer av vilken tidning som helst.
Det knasiga är att vi vant oss så mycket vid den här typen av svar/content/inställning att vi inte ser att det mesta vi kallar inspo idag talar utifrån; ”Jag är vad jag äger.”
Oj, vad olika man kan uppfatta saker och ting. Jag läste artiklara i residence (slutade dock innan jag var klar med båda för att jag tyckte de var så tråkigt skrivna och fick ingen inspiration, men var tvungen att läsa dem i sin helhet nu för jag blev så nyfiken :-))
Men jag förstår inte vad som är världsfrånvändande i dem. Alla har vi olika tycke och smak och det där med att inredning är teatralisk, men har den inte alltid varit det? För om man vill dra det till sin spets skulle man ju kunna säga att vi alla lever (iallafall alla oss som har valmöjligheter och tillhör de som är priviligerade) som i en pjäs? Vi använder vad vi har på oss, hur/var vi bor, vilka vi umgås med, var vi jobbar, vad vi äter, vilka tidningar/böcker vi läser, media vi konsumera osv. så gör vi alla någon typ av statement.
Kan tycka att Robins still är precis samma som Marie Nylander Olssons, bara lite mer avskalad och lite mindre ”Shabby chic”, eller vad man nu skall kalla det.
Idag när det finns så mycket kring inredning överallt kan det inte vara lätt att hitta nya infallsvinklar på hem, stilar eller hur man ska mdialt presentera det. Det visar denna bloggen om inte annat. För att inte bara bli en i mängden och visa upp inredning, nyheter, styling, konsumtion mm. som alla andra så har du valt en annan väg för att skilja ut dig från mängden (vet att det är en lite förenklad förklaring) och är det inte just det Residence försöker göra här också och visa på hem som kanske skiljer sig väldigt mycket från det vi ser just nu i många andra kanaler? Kan ju inte se att just dessa hemmen på något vis ökar på ”den eskalerande klimatkrisen och pågående miljökatastrofen” som det verkar som att du syftar på. Jag skulle snarare tycka tvärtom mot mycket annat man kan se därute.
Det var bara mina tankar kring det. Tycker det är riktigt intressant att höra/läsa hur olika man uppfattar saker och ting, det är ju så vi alla utvecklas. Jag kanske tycker helt annorlunda om 10 år, det får vi se då!
Hej! Det är mer förhållningssättet till inredning och hur vi har börjat tala om möbler som konst (som ett uttryckssätt, som ska provocera, väcka känslor och uttrycka vår identitet) samtidigt som vi säger oss vilja göra mer långsiktiga val – som jag tänker är lite problematiskt att vi blivit så bedövade inför. I alla fall om vi är uppriktiga i vår vilja att komma till rätta med dagens ohållbara sätt att konsumera möbler och inredning.
Jag tror det är en liten klick likasinnade som har fått tolkningsföreträdet här när de uttalar sig svepande om vad svenskar vill ha just nu. Men ingenstans ställer journalisten en motfråga.
Om vi backar 10 år var uttalanden och reportage av den här typen stoff för nationell debatt, skapade annonser som vann guldägg och blev en parodi i ”Ljus och Fräscht”, men nu? Inget konstigt alls. Jag tycker det är fascinerande.
Skillnaden här är ju att det skrivs i en tidning som Residence och inte DN.
Nu var den föregående artikeln visserligen i publicerad i DN’s bostadsbilaga.
Men bara så jag förstår vad du menar. Är det mer rimligt att normalisera kulissbyggande och ”livet som ett skådespel” om man bara gör det till en selekterad målgrupp? Obs! Ej dömande. Genuint nyfiken på ditt resonemang.
Inte alls, håller helt med om ditt resonemang. Tror bara inte det läggs märke till i lika stor grad när det publiceras i Residence. Det var nog inte Residenceläsarna som reagerade på artikeln i DN.
Hm… intressant.
”Det är mer förhållningssättet till inredning och hur vi har börjat tala om möbler som konst (som ett uttryckssätt, som ska provocera, väcka känslor och uttrycka vår identitet) samtidigt som vi äger oss vilja göra mer långsiktiga val – som jag tänker är lite problematiskt att vi blivit så bedövade inför”
Ser inte varför det förhållningssättet till inredning inte gör att man kan vara långsiktig i sina val? Eller tänker du att konst och provokation innebär ständig förnyelse?
Ja. Så tolkar jag det. En provokation är ju bara livsduglig så länge den provocerar. Så snart den stagnerat till status quo behöver vi ta till nya medel för att sticka ut. Grunden till tomteblossekonomin.
Vilken spännande kommentarstråd! Och alltid lika fascinernade att man tänker så olika. Med brasklapp här eftersom jag inte läst artiklarna, men tittar jag på de ord/fraser du listade (som ett uttryckssätt, som ska provocera, väcka känslor och uttrycka vår identitet) så är det väl egentligen bara möjligen provokation man associerar med förnyelse.
Tittar man på de andra orden, som ”identitet” och ”väcka känslor”, så känns de för mig betydligt långsiktigare. Ett hem som verkligen speglar sin individ, och får denne att känna sig väl till mods när hen kliver innanför dörren, har jag svårt att förknippa med något som ständigt förändras och förnyas. Men det är bara min åsikt.
Sen tror jag att vi kanske överanalyserar något som journalisten som skrev det bara tänkte att det skulle låta ungefär ”svängigt och fräckt”. Hen har säkerligen kombinerat ett otal olika ord med varandra innan valet föll på just dessa, utan att tänka på vilka reaktioner dessa skulle trigga hos vissa läsare. Och det kan man ju iof sig ifrågasätta antar jag.
Men obestridbart är faktumet att vår konsumtion och inställning till inredning är snedvriden.
Jag tror du måste läsa artikeln för att förstå vad jag gick igång på 🙂 Jag håller HELT med dig om att hemmet ska skapas utifrån ens egna behov, säger ej emot det. Läs gärna mer om hur jag resonerar kring det, men också hur jag skiljer på att bejaka sig själv vs. att snickra på sin image (det är två helt olika saker i min värld) i min bok. Jag har skrivit ett helt avsnitt om det i inledningen till min Handbok i inredning. Du pekar på något viktigt, för det är ju just där skon klämmer för mig. Det är det viktiga självbejakandet jag tycker att vi missunnar oss själva när vi påfåglar oss och prålar med prylar (eller går in i en fiktiv roll och förhåller oss till livet som ett skådespel).
Jag kommer väl ihåg ditt inlägg från 2010 och allt rabalder runt DN-artikeln. Sedan dess har massor och inget hänt.
Jag tror att folk i alla tider har lämnat något slags avtryck på sin smak och sin ställning i samhället i sina hem, oavsett kultur, klass eller ålder. Det kommer inte att förändras för att folk blir mer medvetna om de val de gör. Denna utveckling ger istället upphov till ett annat slags statusuttryck.
”Monica köper bara inredning på second-hand och har en vacker samling konstglas i de djupa fönsternischerna.” ”Jag skulle aldrig ha kaffemaskin med kapslar.” ”Monica bjuder på en ångande kopp espresso från sin rostfria kaffeinstallation, fyndad på en utförsäljning i coronakonkursernas fotspår.” (Jag dricker inte ens kaffe, funderar bara på hur konstnarrativet skulle kunna fortsätta ”utvecklas” i inredningsvärlden trots medvetenhet om miljö osv.)
Poserande förkommer och har väl funnits i alla former i alla tider, men nu när den går tvärt emot den kunskap och de värderingar man samtidigt säger sig stå för //exempel på säljande rubrik på omslaget: Så inreder du hållbart 2021// blir det lite väl provocerande tycker jag. Jag vet inte hur stora framsteg vi förmår ta om vi slätar över med den ena handeln och uppviglar med den andra.
Du har så rätt! Jag tror bara att det är så vi måste ta oss an livet. Två steg fram, ett tillbaka. Det blir ohållbart annars. Vi kan lätt uppfyllas av skam för att vi bara finns till slut, inget vi gör duger. Det blir som att vi swipe:ar med all större frenesi. Bojkotta oetiska företag, sluta köpa kläder på ”snabbklädkedjorna”, äta vegetariskt, göra oss av med bilen, skämmas för vår medfödda hudfärg, sluta föda barn…
Rensningsprocessen blir väldigt kortvarig i vissa fall, intresset för något som varit i var mans hand kan dö ut på studs. (Drevet i sociala medier-världen… Svårt att överleva om man inte är fruktansvärt stark.) Andra saker tar längre tid att få fäste. Det är svårare att se förändringen, men en dag är den där. Det är som min väninna sa till mig under en fruktansvärt tuff period i livet. ”Det blir bättre. En dag kommer du att vakna utan att behöva tänka på det. Alls.”
En dröm vore såklart att få tjuvkika tio-tjugo år fram i tiden och få lite heads up gällande alla spännande upptäckter som kommer att hjälpa oss framåt som samhälle! Jag tror att vi går en ljus framtid till mötes. ♥
Jag håller med, det hade varit fantastiskt att kunna se in i framtiden och upptäcka att allt är löst. Men tills dess är det kanske säkrast att agera utifrån det bästa vi kan göra idag. Visst innebär det uppoffringar, men i de flesta fall tror jag också det kan innebära stora vinster. Det är säkert många som lever så som det beskrivs i texten, men jag tror inte vägen till genuin lycka är att bygga en scenografisk kuliss och förhålla sig till sin omgivning som om den vore ett skådespel.
Sen måste jag också tillägga att jag tycker det är lite orättvist att skam-kortet så ofta åker fram så fort man ifrågasätter vår generations beteenden. Jag ”drar ner byxorna” lika mycket på mig själv som på andra isåfall. Min kritik riktar sig inte mot en person utan mot ett förhållningssätt vi blivit lite blinda för på sistone.
Jo, så klart! Nu pratar jag ur en samtalsterapeuts perspektiv och vad som blir följderna för privatpersoner som ska förhålla sig till allt. Som fenomen är det i sanning märkligt att den typ av intervjuer du lyfter här existerar idag, det är jag den första att medge!
Jag älskar ju det du gör för att lyfta på alla stenar i hembranschen (du når nu utanför bara inredningen) och medvetandegöra oss om sådant som de flesta inte haft någon aning om och då inte kunnat göra något åt. Det finns sedan flera vägar att gå, både som företag och som privatperson. Ett företag som inte på studs gör något åt en tillverkningsprocess som förgiftar kunderna agerar oetiskt, men en privatperson får kanske tugga i sig lite i taget. Och de här tidningarna lyfter ju en blandning av privata aktörer och företag som villhöver tjäna pengar. Två steg fram för rubriken om hållbarhet, ett tillbaka för märkligt förhållningssätt till inredning. Lite så.
Tillägg: Att uttrycka sin identitet är ett grundläggande psykologiskt behov för att särskilja individen från gruppen och signalera status (överklassen mot underklassen etc) men medlen för hur vi gör det har varierat över tid. I takt med ökad kunskapsnivå och förmåga till konsekvensanalys, men också med handlingsutrymmet. Min mormor valde säkert soffbord baserat på vad som passade sig på den tiden, men hon bytte inte soffbord varje år för att anpassa sig till nya trender. De flesta hade inte råd att bete sig så, då. Idag har vi farliga förutsättningar och en dopad ekonomi som gjuter olja på vågorna vilket gör att vi kan ta till så mycket dyrare och mer resurskrävande verktyg för att utrycka oss, provocera och söka effekt i våra identitetsprojekt.
Inredning av elfenben var status innan det blev känt vilka konsekvenser det fick. Palisander, jakaranda och koraller likaså. Nu tittar jag på mormors gamla souvernirer med frågande blick (liksom dessa intervjusvar) men förmår samtidigt inte se de volymer av varor som passerar revy på min egen och andras bloggar varje vecka, eftersom vi är blinda idag för det som förmodligen kommer betraktas som obegripligt imorgon…
Tack för att du driver denna fråga. Jag reagerade oxå på innehållet, det kändes så ur tiden. Vilket var lite kul samtidigt, för det var skrivet som en trendspaning.
Det konstiga med denna artikel är just att det inte framkommer på något sätt att detta gäller en liten klick oerhört privilegierade människor. Dessa projekt kostar många hundratusentals kronor och är ju långt bortom verkligheten för de flesta av oss. Spaningarna i sig stämmer nog ganska väl för den här målgruppen där (för att generalisera så klart) ofta bara den ena i förhållandet jobbar och tjänar ungefär lika mycket som de totala inkomsterna till en liten kommun. Då får den andra tid och råd till att förhålla sig till inredning på det sättet. Det är ju egentligen konstigt att det är dessa personer man skriver om. Det världsfrånvända är ju att bevaka dessa som om det gäller gemene man.
Men är det inte så många gånger med de flesta inredningsreportage i just dessa tidningar att inredningen kostar en hel del och att det är få människor som har råd med det? Men är inte reportage till för att man ska inspireras och sen kan man plocka några enstaka godbitar. Så gör jag iallafall. Just dessa två artiklar (såg att det bara finns en kvar i inlägget numera) tycker kanske inte jag att de skriker pengar. Att jobba med färg och textur behöver ju inte vara dyrt och mycket av det kan man hitta på auktion, loppis mm.
Strömsted (vars länk är borta nu) var ju också inne på att han gjorde mycket DIY och det om något verkar ju ligga i tiden, att skapa sina egna statement pieces och visa upp.
Ett sidospår kanske, men någonting som jag kom att tänka på när jag läste kommentarerna om Fridas mormors soffbord ovan: en sak som jag funderar oerhört ofta på numera är hur vi ska lyckas göra val som faktiskt är hållbara på riktigt. Jag är i fasen där familjen utökas och där vi står inför att möblera en villa. Det sista jag vill är att känna behov av att byta ut saker kontinuerligt – jag vill göra som mina föräldrar: ha kvar sina saker mest hela livet (med vissa uppdateringar såklart, byta ut det som är trasigt osv). Jag vill ha det grundläggande tänket. Samtidigt är jag en inredningsintresserad person som mer eller mindre omedvetet tar in trender. När det ”tidlösa” också blir en trend – hur sjutton vet man vad man ska satsa på? Det känns som att allting just nu säljs in med ordet ”tidlöst”. Vitt är tidlöst, marmor är tidlöst, danska designmöbler är tidlösa. Men vi vet ju alla att det vita så småningom byts ut mot beige och att de danska designmöblerna byts ut mot svensk allmoge, eller vad som helst annat. Kan man hitta en nyckel som gör att ens hem blir ”estetiskt/trendmässigt hållbart” – på riktigt? Eller handlar det om inställning, om att nöja sig med de val man gjorde, trots att trenden har gått vidare?
Tack för alla spännande reflektioner! Jag håller med er allihop och ni ringar in ungefär hur jag själv tänker kring ämnet.
Camilla, det där med att ”fästa sig” och att vårda tycker jag är extra spännande. När jag frågar min mamma hur de, som inredningsintresserade personer, lyckats inreda utan att känna ett behov att byta ut (vilket de ekonomiskt absolut skulle kunna) så svarar hon enkelt ”jag vill inte byta ut – jag fäster mig vid mina saker!”. Där tänker jag att det du skriver om att vårda sina saker kommer in, för visst bygger omvårdnadet i sig en relation med föremålen? Jag har längre till att byta ut saker som jag verkligen tagit hand om, för jag får liksom känslor för dem. Så jag tänker att fästa sig och att vårda delvis hänger ihop.
Javisst, det tror jag också Kajsa, att omvårdnad gör att man fäster sig vid saker, för att inte tala om sånt man tillverkat själv! Ju fler arbetstimmar, desto större kärlek 🙂
Sen kanske det har viss koppling till personlighet också om man har förmåga att fästa sig vid saker, t ex om man som jag har nostalgiska drag. Och det är ju lättare att fästa sig vid saker som laddats med affektivt värde, t ex arvegods (behöver inte vara fancy saker, kan ju vara farmors tesil som alltid stod på köksbänken). Men även saker man införskaffar själv i nyskick kan ju laddas med affektiva värden kopplade till den tid då de kom in i ens liv och vilken symbolik de har för en. Ibland tror jag att folk har blivit sämre på att identifiera sådan symbolik och vilken roll den fyller. Allt blir ju plötsligt utbytbart, även sådant där man tänker att själva grejen är att det är just den prylen och ingen annan (det mest extrema tycker jag nog är att byta ut en vigselring bara för att man hittat nåt annat man tycker är snyggare). Och då snuddar vi nog vid det som Frida skriver om, att allt blir rekvisita, kuliss och teater istället för delar ur ett riktigt och levt liv som bara är. Fast jag vet inte, man ska ju inte ge de döda tingen för stor betydelse heller. Det kanske helt enkelt bara är bäst att nöja sig 🙂
Precis. Sen tycker jag också att pratet om hållbarhet och tidlöshet för vissa blivit ett sätt att ”motivera” dyra inrednings- och materialval. Tänker mest på influencers, där det numera finns en oerhört privilegierad grupp människor som har livsstil som sitt jobb och som lyckats tjäna ihop summor som de flesta bara kan drömma om att få ihop under en livstid. Men nu kan man ju motivera sin extremt dyra renovering med hållbarhetskortet (ska ju hålla länge) eller den där lampan/mattan eller de konstanta dyra auktionsköpen = hållbart, för det är ju bra material och riktigt hantverk. Som ju förvisso håller längre en plastig kopia från en billighetsaffär, men om de är en del i en konstant konsumtion så är det ju verkligen inte hållbart egentligen. Hållbarhet är ju att konsumera mindre, använda det du har länge. Och då ska det ju vara ett material som håller länge eller som går att reparera/renovera (trä kontra mdf, t ex) osv. Sen konsumerar vi ju verkligen inredning på ett helt annat sätt än man gjorde förr. Även om varje tid hade sitt mode så verkade man tidigare inte ha behov av ett hem som identitets- och statusmarkör på samma sätt. Nu känns det som en fråga om liv och död om man råkar välja fel kulör på väggfärgen. Nåt som skiljer lite lite i nyans från kulören som den där trendiga inredningsinfluencern hade i sitt senaste helrenoverade hus. Kanske är vi för många som har det för bra, och inte har viktigare saker att lägga energi på än om soffbordet är ”the one and only” för resten av livet. Istället för att köpa ett vi gillar, i ett bra material och få det att funka under lång tid framöver, även när det inte längre passar in i vad som anses trendigt.
En av flera nycklar för att undvika en ständig utbyteskarusell är, iallafall för mig, att fästa sig så mycket vid det man redan har att man inte vill byta ut det, för då måste man skiljas från saken. Då är det lättare att stå emot impulsen att man bara måste äga en viss ny pryl, för priset blir att du måste skiljas från något annat som är dig kärt. Men annars tror jag verkligen på det du skriver om att bara nöja sig med de val man har gjort – att nöja sig är en filosofi jag för övrigt tror är nyttig att anamma även i många andra avseenden i livet.
Lite av ett sidospår kanske, men en grej jag ofta tänker på vad gäller hållbarhet och inredning är att många verkar vara väldigt vårdslösa med sin inredning och dåliga på att vårda den. Dels vad gäller kontinuerligt underhåll, dels att undvika slitage, tex att skydda bordsytor från varma koppar och fat med underlägg, slänga skyddande tyg över soffor där barnen trängs med glass och lördagsgodis, torka upp väta på köksbänkar i trä osv. Det som överraskar mig mest är all ”utomhusinredning” som lämnas framme året runt, t ex trädgårdsmöbler och grillar. Inte konstigt att man behöver byta ut dessa så ofta när de får utstå regn, vind och snö utan att skyddas ens av en presenning. Såg nyligen bilder av en inredningsprofils hem där det stod snötäckta fåtöljer i rotting på altanen… varför är man inte mer rädd om det man har? Eller är det ett sätt att skynda på slitaget så att man kan skaffa nytt?
Tack för intressanta kommentarer i detta inlägg!
Nedan är vad jag skrev på Elsa Billgrens blogg när det diskuterades trender. Aningen skarpt, men jag blir så led när trender ska analyseras som ”fenomen” och det personliga ansvaret uteblir.
Problemet med trender är konsumtionen. När alla sen är trötta på sina puffärmsklänningar, linnesängkläder eller vad det nu kan vara, gör sig av med dem och handlar nytt. Trots att inget av produkterna har förlorat sin funktion.
Om man behöver en ny soffa; Välj den soffa man tycker bäst om och lev sen med det valet. Oavsett om den är trendig eller inte. Att köpa det man behöver. Och då kan den saken vara i trendens riktning eller inte.
Vi måste för första gången i historien stå emot att byta ut saker även om vi vill. Förut har inte den stora massan haft råd att byta ut möblerna, vinterkappan, tröjan, köket etc, men sen började vi få råd att göra det allt mer och idag är det relativt ”billigt” att handla saker sett ur ett historiskt perspektiv. Idag har vi kunskap om klimatförändringar, miljö och hållbarhet och måste därför agera annorlunda!
Intressant frågeställning. Jag skulle säga att det finns inredning som håller för både ögats och tidens tand. Min farmor gick bort för två år sedan och jag kunde konstatera att hon och farfar hade samma möbler i alla år, och det mesta av möblemanget står nu hemma hos oss kusiner. Lampor från Arne Jacobsen och Verner Panton, soffbord från Dux osv, det mesta med kanske 40 år på nacken men håller både att ses på och att användas. Det är mitt absoluta ideal. Såklart kan man inte möblera sitt första hem med designklassiker men att sedan långsamt bygga upp sitt hem och känna att såhär kan jag ha det under överskådlig framtid känns som det rimliga. Det som är av bra kvalitet, med rätt proportioner och funktion fortsätter liksom att vara tilltalande.
Fast hade de möblerna stått hemma hos er om det inte var kända designklassiker? Finns mängder med gamla möbler av bra kvalitet oavsett märke. Att designen håller över tid i just dina exempel beror nog just på att de är kända som de flesta besökarna som kommer hem till er känner igen. En vanlig plast eller plåtlampa från 60-talet glädjehoppar nog mest retroentusister över.
Man duger som man är. Ingen roll man antar får en lyckligare, mer än att man om möjligt gör åskådarna/besökarna tillfreds, kortvarigt. Ridån går till slut alltid ner och saker utan betydelse faller platt och lämnar besk eftersmak. Kanske dålig ekonomi. Tomrum. Jag vet då ingen som är i närheten av att vilja leva i annat än verkligheten där teatern ses som kortsiktig underhållning och inte en livsstil. Pampiga pjäser och scensättningar, därtill ouppnåeliga för de flesta dödliga, och trött skådespeleri.. är inte bara ute, det är inte realistiskt att kunna gå hand i hand med hälsa, miljö och sunt förnuft. Det är kanske mest enstaka, uttråkade skribenter som vill väcka tanken om det. Väck en tanke, skapa ett begär.. var vaksam på det. Känn efter själva. Viljan att finnas här och nu och stå upp för vem man är och göra något bra av sin tid har kommit ur något djupare än så. Det har krävts en avgrund av sorger och tankeställare för att väcka de krafter som slumrat. Dessa krafter behöver stärkas med ytterligare medvetande kring konsumtion. Skådespeleri, kulisser, scenografi – Teater. Trevligt att besöka, men låt ridån gå ner och känn längtan Hem, till verkligheten där minnen och inredning får stå kvar på sina bord över tid, där allt inte ständigt ska rensas ut för nya upplevelser.
Den typen av texter har fått mig att sluta köpa inredningstidningar. Jag står faktiskt inte ut för jag tycker det är så gräsligt tramsigt! Jag är också inredningsintresserad, vad gör jag annars här liksom, men någon typ av klassmedvetenhet har jag faktiskt trots det och normaliseringen av lyxen gör mig illamående. Nu blir säkert någon sur men det går bra, det är jag med. Heja Frida!