High five till min inre 7-åring

När jag började blogga om inredning för 15 år sedan så var det inte för att jag längtade efter att stå i rampljuset. Tvärtom. Jag var ganska blyg och drogs till bloggandet för att det gav mig möjlighet att djupdyka i ämnet inredning – relativt anonymt – skyddad bakom min datorskärm.

Idag är det få som förstår det perspektivet.

Numera tar annonsörer och samarbetspartners för givet att man vill stå framför kameran som influencer. Inte bakom den. Men så känner inte jag. Och det gör att jag ofta möts av höjda ögonbryn och förvånade miner när jag tackar nej till välbetalda uppdrag för att kampanjerna lägger för mycket fokus på mig och inte på ämnet jag skriver om.

Men nu när min bok har sålts till så många länder finns det inte mycket att be för i den frågan. Jag kan inte frikoppla mig själv där. Det är bara att spänna fast sig och åka med. Inte för att jag är mer sugen på att synas nu, utan för att jag vet att det är ett måste och en förutsättning för att jag ska kunna nå ut till så många fler för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga – som jag inte upplever att någon adresserar i inredningsbranschen just nu.

Jag tar helg efter en surrealistisk vecka. Jag har gjort intervjuer och internationell PR. Min bok (och mitt hem) kommer bl a att synas i The Times, The Guardian och The Observer. Jag har spelat in engelska reklamfilmer, pluggat in manus för livesändningar worldwide och gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle våga. När jag tittar mig själv i spegeln kan jag inte låta bli att high fivea Frida 7 år. Hon som knappt vågade räcka upp handen i skolan och som rodnade när hon väl fick ordet. Om det är något jag vill säga till henne så är det; Du kan visst. Bara du bestämmer dig för det. Och var inte så himla hård mot dig själv. Done is better than perfect.