Annons
Lördag eftermiddag och jag har precis slagit mig ner vid köksbordet med en kopp kaffe och en utopisk förhoppning om att få läsa klart DI Weekends intervju med nobelpristagaren i ekonomi. Något som hade varit helt otänkbart en vanlig helg, men just idag ligger resten av familjen utslagna i en förkylning så det finns en liten chans att det går vägen.
Det har varit en konstig vecka. Dels på grund av husvisningen som gjorde att min tidigare så tydliga målbild kom på kant (pga ett avsevärt större renoveringsbehov än vi hade trott… med följdfrågor som; Vill vi? Vågar vi? Vad är det värt? Kommer det innebära att priset för drömhuset är att ägna barnens barndom åt dränering, takbyten och ett oberäkneligt byggprojekt?). Men också pga ett oväntat cancerbesked i vänskapskretsen som öppnade en dammlucka av obearbetade känslor inuti mig. Livet är så kort och så skört. Hur gör man egentligen det bästa av det?
Genom att våga mer och ta större risker för att jaga sina drömmar så man inte ångrar sig. Eller genom att göra tvärtom och njuta lite mer och vara tacksam för det man redan har – medan man kan? Om man ska tro Richard Thalers teori om hur ekonomiska beslut och beteenden dansar med varandra så agerar vi oftast irrationellt. Men jag är nyfiken. Hur tänker du?
Läs mer om Trendensers Personuppgiftspolicy och Cookiepolicy.
Kommentarer till denna artikel publiceras direkt utan föregående granskning eller annan åtgärd av Trendenser AB. Det innebär att den som kommenterar själv ansvarar för innehållet i kommentaren. Vi uppmanar dig att använda vänlig ton, ett civiliserat språk, uppföra dig väl och följa tillämpliga lagar.
Den här veckan har Milanomässan gått av stapeln i Italien och även om detta nyhetssvep mest handlar om den nordiska inredningsbranschen så har den ändå bjudit på en del att rapportera. Tack sociala medier för att man kan följa det hela på distans numer! Svenska Kasthall hade en utställning i Milano som mixade mode och […]
Inlägget är betald reklam för Myrins Textil Efter mitt inlägg om inredningen i Trivselhus visningshus fick jag väldigt många frågor om gardinerna. De köpte jag från Myrins textil i Göteborg, som både tog alla mått, sydde upp och monterade gardinlängderna åt oss på plats. Myrins textil har egna sömmerskor som syr upp måttanpassade gardiner på […]
Bloggandets eviga moment 22. När det är tyst här, i den digitala världen, händer det oftast som allra mest i verkligheten. Man hinner bara inte med att uppdatera för att det är fullt upp. Här kommer ett svep med bilder från veckan som gått. I måndags körde jag ett PR-race via Zoom och Teams. Intervjuades […]
Trendenser.se drivs av Frida Ramstedt och är en av Nordens största ämnesbloggar om inredning och design. Bloggen uppdateras dagligen med inspiration, nyheter och trender för livet i hemmet.
Kommentarer
Beklagar det hemska beskedet du fått.
Precis dessa tankar som jag senaste tiden funderat på, du satte det så bra i ord – ska jag våga mer och ta större risker för att jaga mina drömmar eller tvärtom, njuta lite mer och vara tacksam för det jag har. Önskar jag hade ett bra svar, Men det har jag inte.
Jag och min man har dock tagit ett stort steg i beslut om flytt till ny stad, nu ska vi bara hitta hus där och jobb till mig och ordna allt som det innebär när barn är involverade – så vi tänker våga mer för att nå drömmen om boende vid hav och skog! Får se om allt går i lås och om vi väl där trivs bättre.
Lycka till med era beslut!
Intressant frågeställning och reflektion. Har inget bra svar men dundrar över samma frågor. Växla upp eller växla ner?
Jag tror att man ska ha drömmar och mål, men som någon vis person sa är det inte målet i sig som är det stora utan resan dit. Under resans gång tror jag på att vara ödmjuk inför livet och allt det för med sig, både glädje och sorg. Det finns inget som säger att man inte känner sig tacksam eller njuter bara för att man har siktet inställt på horisonten där något annat väntar.
Ett cancerbesked måste vara bland det värsta man kan få. Jag tror att den personen har ett mål när chocken lagt sig: att bli frisk. Resan dit blir säkert fylld av både glädje, sorg, ödmjukhet, ilska, oro, hopp, förtvivlan och alla känslor och tankar man kan ha. Men utan målet och hoppet om att fixa det skulle kanske den sjuke inte överleva?
Min tanke är att drömmar och mål, tacksamhet och att kunna njuta, går hand i hand. Båda behövs.
Så fint att du lyfter detta dilemma som vi garanterat är mänga som funderar kring. Är kluven mellan förnuft och känsla i så många sammanhang och har ärligt talat ifrågasatt hur ni bloggare lever som alltid verkar jobba och jaga. Fint att du delar med dig och visar att du också tvekar ibland.
Att ha mål i livet är ett måste för mig men resan dit är lika viktig! Det viktigaste är att man får en bra balans! Att man hinner njuta av det lilla och det enkla. Att man hinner uppleva det som är viktigt – familj och vänner. Att köpa sitt drömhus är ett mål som kan mycket väl vara värd all möda bara man kan stanna under tiden och njuta av det som erbjuds! Vi är alla tacksamma och glada över att vi får må bra och vara friska men det innebär inte att man måste ge upp sina mål i livet utan vara tacksam över att man kan utföra dem! Trevlig lördag❤️
Jag och min man drog oss nyss ur en budgivning där vi hade ledande bud just av anledningen att vi var oroliga hur det skulle påverka vår relation och familjesituation. Vi insåg att vi inte var beredda att låta alla våra pengar gå till ett hus med akuta renoveringsbehov (mögelskador, dränering, takbyte och renovera samtliga rum på 280kvadrat). Utsikten att inte ha råd att resa de kommande åren utan istället ägna all vår lediga tid till huset kändes som en för stor uppoffring för oss. Men det var ett otroligt svårt beslut eftersom vi såg husets fantastiska potential.
Några veckor senare köpte vi ett annat hus med helt andra förutsättningar och jag är så glad att vi resonerade som vi gjorde.
För mig är svaret enkelt -växla ner! Var rädda om varandra.
Hej Frida!
Tack för en inspirerande blogg.
Spännande att du stannar upp och reflekterar i syfte att göra medvetet val.
Jag upplever att mycket av min egen och andra människors uppmärksamhet idag, är utanför oss själva och vi är ofta på väg mot ett fantasi om framtiden och missar det innevarande ögonblicket. Det som faktiskt är det enda verkliga som finns.
Det är väldigt mycket görande och ganska lite varande..
Jag tror att om var och en frågar sig själv om vad som viktigt i livet, målet, vad som är värdefullt, så skulle svaret ofta bli att må bra, att vara lycklig. Att sedan göra aktivitetsval utifrån detta perspektiv är ju klokt:-)
Om ett nytt hus och med det som följer med runt detta, skulle vara det som bidrar till att skapa välmående och lycka för dig och din familj, go! Eller kanske är det något att släppa taget om för att bidra till välmående? Var noga med din energibalans?.
Önskar dig gott/Nadja
Du förvånade faktiskt mig med din husdröm, jag vet inte riktigt varför men trodde kanske du skulle vilja lägga dina pengar, tid, energi på ett annat typ av projekt. Inte ett privat hem. Ja, jag skulle nog bli mindre förvånad om du skulle inreda det till ett litet hotell… eller nån kombinerad verksamhet. Huset är ju långt ifrån din stil inuti, hade kanske varit annorlunda om det varit välbevarad i originalstil…
Det viktiga i livet är väl att veta vad som gör en lycklig och göra det.
För mig är svaret växla ner. Fokusera på familj.
PS finns tecken på bostadsbubbla… som att flera stora svenska byggbolag bestämt att ej bygga redan projekterade bostadsrättsprojekt.
Ibland är det kanske bra att stanna upp och tänka till. Skulle drömlivet, drömhuset fungera även om livet vänds upponer?
"It’s called human-being, not human-doing"
Jag körde på i 120 innan barn men är så glad att dessa existensiella tankar slog mig väldigt snart efter att jag fick barn. Mitt äldsta barn går nu redan i 3-an och jag har knappt hunnit blinka. Jag växlade ner (mycket) och vet att jag njutit av dem så mycket det gott. Ser de flesta runt om oss som jobbat bort sina barns barndom och de sorgliga är att de inte inser vad de missar. Livet är vardagen, och så snart skolplikten kickar in blir tiden med barnen så begränsad. Jag vill egentligen flytta till Åland och hemskola barnen, men min man är inte riktigt "där" än tyvärr. Kan ge dig ett boktips: "Våga ta plats i ditt barns liv" av en kanadensisk barnpsykolog Gordon Neufeldt. Den, samt "kärlekens roll" av en brittisk psykolog Sue (glömt efternamn, typiskt…), fick vår familj att justera våra prioriteringar. …och som det ser ut så bor ni redan i ett drömhus! 🙂
Både och skulle jag säga, men nära och kära och nuet är alltid viktigast. Jag har utmattningssyndrom, haft i 6 år, och mina prestationer har helt fått pausa. Visst längtar jag efter att kunna arbeta och förvandla drömmar till verklighet…men är man med dem man älskar och är tacksam för det man har så är man lycklig. Vi är bara djur..som gillar att skapa saker. Jag är tacksam att jag blir frisk, men min lycka/självförverkligande är inte kopplad till prestationer på det sättet mer. Kreativitet är lek, och det behövs också.
Måste bara tacka för intressant frågeställning och mkt tänkvärda/ läsvärda kommentarer i en annars ytlig bransch ??
Jag tror allt kommer till sin spets vid sjukdomar och speciellt cancer. Beklagar verkligen! Det är så lätt att säga våga och jag vet inte hur jag skulle reagerat om jag fått samma besked. Jag tror man är olika men personligen måste jag drömma och sätta upp mål. Att våga och inland kasta sig ut i det okända tycker jag är livet. Skulle jag inte göra det så skulle jag inte riktigt leva. Vi har gjort stora husaffärer några gånger (där vi varje gång nästan vänt på kronan) men i efterhand har det varit det bästa vi gjort.
Det ända jag skulle säga är känn efter vad du känner innerst inne. Köper ni det och ni skulle känna att ni gjort fel, då kan nu alltid ta ett nytt beslut. Lycka till!
Jag har haft en liknande fundering och jag kom fram till att det jag vill och drömmer om är viktigt. Men, det var inte samma sak som var bäst för min familj riktigt och jag har fått fundera mycket över good enough. Det här att jag fick pausa och tänka gjorde att andra idéer och tankar började segla upp till ytan. Idéer som jag liksom lagt åt sidan och tänkt är knasiga och omöjliga. Inte ekonomiskt men praktiskt, och jag har väl kommit på att nej, så är det inte.
Jag tror verkligen att få människor som lägger mer tid på att leva och uppleva med sin familj ångrar det efteråt. Det är nog fler som ångrar att de tex arbetade för mycket eller renoverade för mycket eller väntade för länge med saker, reste för lite etc..
Men så vet jag att barn inte alltid uppskattar resandet eller flängandet, många vill vara hemma mest leka med legot och vara med sin familj. För många barn funkar inte ens resandet för rutinernoch vardag är viktigast. Med det i åtanke har jag landat i att trots att flera delar av mitt liv just nu kan kännas som en transportsträcka där inte så många av mina drömmar jagas är min familj nöjd och jag har det verkligen good enough. Får vi bara sedan en tillflyktsort där jag kan släppa måsten, mår vi alla bättre men… ja det är ganska härligt att bara drömma också i värsta fall.
Är man entrepenör som jsg anser att du är så mår man sällan bra av bara daglig drift, utan behöver lite utmaningar och projekt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi har renoverat och utvecklat våra husdrömmar pararellt med 3 barn. Det har funkat bra så länge man reflekterar och påminner sig om vad som är viktigast, och kan sätta saker i perspektiv. Det viktigaste är att lever här och nu och man ångrar bara det man inte gjorde.
En renovering f är aldrig värt ohälsa brutna relationer eller inte tid för sinabarn…
Hej o tack för en fin blogg!
Fint att du delar med dig av tankarna! Som jag ser det har du redan skrivit svaret på din fråga i inlägget ?Tror inte du vill renovera bort dina småbarnsår. Ser man bortom materiell ”lycka” så hittar du svaret.
Kram på dig!
Väldigt viktiga tankar att påminna oss läsare om, tack för det. Jag tror som många andra här, att du nog redan har svaret. Om drömhuset visat sig vara ett drömhus med förbehåll så skulle jag nog hoppat av. Drömhusfinns det många, men familj bara en. Det är något jag verkligen insett, nu på mitt tredje år som utlandssvensk. Family (blodsband eller ej) first <3
Följer med spänning, då vi står vid ett liknande val just nu (men med betydligt mindre ekonomiskt åtagande).
För min och min familjs del har vi renoverat två hus redan, och har aldrig någonsin sett en renovering som något som riskerar att spräcka vår familj. Så tråkigt att många verkar se det så. Man kan komma närmare ihop också, om man har det som gemensamt intresse och mål, och inte gör det för att man tycker att man ”måste” eller ”borde”.
Som jag ser det mår vi alla bra av att ha egna intressen som man kan bejaka. Alla har vi olika sådana. Varför tar så öpnga för givet att det är barnen och familejn man försakar vid en renovering? Tycker man det också om man gillar att träna, eller läsa, eller har något annat intresse?
Nej, jag tror inte man riskerar att förlora familjen, eller försaka familjen, om man gemensamt som vuxna i familjen gör att val att satsa på något utifrån att man _vill_. Det är inte heller så svårt att pausa en renovering om man känner att man inte vill just då.
Sedan skall man ju även ha praktiska förutsättningar för att kunna åta sig ett dylikt projekt, vilket är en annan fråga. Och detta med att följa sin dröm, eller vara nöjd med det man har, är en otroligt svår fråga. Den har jag inget svar på heller, utan funderar vidare själv…
Jag kan inte råda om något i din situation, för det är så många faktorer vi inte vet. Men jag tror många andra hade blivit väldigt glada om du hade tagit dig an ett sönderrenoverat hus med kulturellt värde och gett dess själ tillbaka.
Intressant och klokt att du tänker innan. Efter en ganska intensiv renoveringsresa sålde vi vårt hus förra våren och gjorde bra pengar. Investerade i ett sommarhus och tänkte att vi skulle ha ett lättskött nytt hus på hemmaplan (Gbg eller i närheten). Men sedan hittade vi drömhuset i längre bort än vi tänkt och hoppade av ett nybygge pga älskade huset. Original 60 ca 300 m2 för vi såg potential och ett drömhus till barnen att växa upp i etc. Flyttade sedan in 5 mån efter tredje barnet (fått tre barn på fem år) och trots att vi hade hjälp med allt var det så oerhört jobbigt och fel för oss. Vi sålde 3 mån efter vi flyttat dit och köpte ett litet nybyggt hus. Och trots att detta hus som vi nu har är litet så är det fräscht och lättskött. Vi kom fram till att fram tills yngsta barnet är iaf tre-fyra vill vi inte renovera mer. Utan få ordning och reda och struktur. Och njuta av dom små så och försöka hinna med sig själv lite
Beklagar verkligen tråkiga besked. Märker att jag mer och mer prioriterar ner materiella ting och mer prioriterar livsutrymme och frihet i form av tid och pengar. Det finns alltid projekt och perfektion att jaga men personligen har jag kommit fram till att tid med loved ones är mer värt. Kram
Intressant inlägg och värt mkt eftertanke!
Jag har kört på i 180 sista 7 åren med jobb. Bytt jobb flera gånger, avancerat och rest otroligt mycket världen över i min tjänst (stort internationellt bolag)
Ska erkänna att jag varit trött och lite sliten men ändå kört på. Det har liksom varit någon form av jakt på status (omedvetet eller ej) för man får ju en bekräftelse av hög lön, bonusar och att ha råd att unna sig saker.
Vändningen kom tidigt i år för mig då jag blev akut sjuk i blodförgiftning och höll på att stryka med. Efter det har jag mer och mer börjat nöja mig med mitt liv som det är. Jag behöver inte jaga nästa utmaning hela tiden utan det är ok att njuta av sakers tillstånd som de är.
Trist att det ofta krävs omvälvande saker för att man ska stanna upp men så var det iaf för mig. Om du känner efter ordentligt har du nog svaret på din fråga själv.
Jag försöker alltid utgå ifrån behoven som jag har. Hur vill jag leva mitt liv och när behöver jag göra vad för att det inte ska bli allt på samma gång.
Jag känner att det har blivit en så stark trend på självförverkligande och nå sina drömmar att det verkar som man ska tappa perspektivet totalt, då allt annat är ”oviktigt”.
Tack för en kanon blogg och beklagar ert besked. Har precis gått och väntat/oroat mig för samma besked nyligen men hade turen att det visade sig vara ok för vår närstående så förstår väldigt väl din tanke gång. Det finns inget enkelt svar och allt handlar om balans och att följa magkänslan precis som allt annat. För vissa är det mer rätt att växla ner och andra att satsa mer. Det enda jag kommit fram till under den här perioden är att de viktigaste är de relationer jag har runt omkring allt det andra spelar så lite roll i det stora hela men jag tänker heller inte sluta drömma och uppfylla saker heller. Tänk vad saker man kan missa. Så ja, det är den där svåra balansen! Finns det kanske en annan väg att gå som är en kompromiss, ett annat hus eller kan ni lägga bort mycket jobb så ni inte går miste om tid?
Vill skicka en peppkram och säga att du gör ett kanonjobb med bloggen!
Intressant frågeställning! Är det inte naturligt för människan att utvecklas och gå från ett projekt till ett annat? Men å andra sidan – är vårt boende verkligen det som ska vara vårt huvudprojekt. Eller är boendet bara en oas där vi kan vila och samla kraft för att orka med våra verkliga livsmål, som vi gömmer i drömmen om det "perfekta boendet"?
Mina bästa livsbeslut har alltid skett när jag har varit ute och rest med familjen. Distansen som infinner sig till allt hemma gör att man ofta blir mer klarsynt. Oavsett om de väljer boenden, karriärval, logostikförändringar osv. Lättare lyfta blicken helt enkelt.
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Jag tycker själv att den gamla anekdoten och fiskaren och affärsmannen tar mig tillbaka på rätt spår när jag inte riktigt vet vilka beslut jag ska fatta.
—
En fiskare var klar med dagens arbete och satt på stranden bredvid sin båt och tog igen sig. Då kom en framstående affärsman förbi och tittade förvånat på fiskaren som bara satt där och tittade ut över vattnet trots att klockan inte var så mycket.
– Ska du inte fiska mer idag? frågade affärsmannen.
– Nej, jag har fångat tillräckligt med fisk för idag. Nu passar jag på att njuta av allt det vackra som finns runt omkring mig. Verkligen skönt en vacker dag som den här, svarade fiskaren.
– Men du hinner ut en vända till med båten. Då kan du få dubbelt så mycket fisk!, sa affärsmannen.
– Vad skall jag med dubbelt så mycket fisk till?
– Jo, det skall jag berätta för dig sade affärsmannen ivrigt. Om du säljer fisken som blir över kan du köpa ett nät till och då kan du fånga ännu mer fisk som du också säljer och till sist har du så mycket pengar att du kan köpa en båt till. På lite längre sikt kan du ha en hel flotta med fiskebåtar, sa affärsmannen.
– Vad ska jag göra med en hel flotta med fiskebåtar till?, undrade fiskaren.
– Då kan du sälja alla alla båtarna och tjäna massor av pengar, sa affärsmannen entusiastiskt.
– Men om jag säljer allting, vad ska jag då göra?, frågade fiskaren förvånat.
– Då kan du koppla av, göra det du vill och bara njuta av livet, sa affärsmannen.
Fiskaren log med sitt stora solskensleende och svarade.
– Men det är ju exakt det jag gör.
Gosh! Vad MYCKET fint/ Johanna xoxo
Efter några års jakt på maximal utdelning längtar jag mest av allt efter ett eget, mindre liv. Jag valde att satsa, våga, göra ALLT som var möjligt och lite till, som en reaktion på möten med sjukdom, död, elände – ja livet. Nu får det räcka. Det där maxade, det kan vem som helst få. Det är bara att kasta sig över allt som kommer i ens väg. Men att våga sitta stilla och se vad man har, det är tusen gånger svårare. Och modigare. Kram.
Vill bara säga att jag uppskattade detta inlägg
Man lär sig balansgången mellan båda delarna genom livet. Både jag och min man har själva vandrat i dödsskuggans dal. Är själv en – mot alla odds – canceröverlevare och min man har en livsförkortande sjukdom som när som helst kan accelerera.vi lever med döden som granne. Jag märker att vi har ett ganska olikt förhållningssätt jämfört med de flesta vi känner på grund av vår insikt kring vår egen dödlighet. Att livet är starkt och skört. Att vara nöjd och sträva efter annat är inga motsatser. Vi har gjort de saker som vi drömt om när tillfälle givits, men vi är också bra på att se det vi har i vardagen. Att hitta den balansen kommer av svåra val och att hantera rädslor. Lycka till. Vad det än blir
Jag hakar på om Nobelpristagaren. Intressant teori och kul professor. Att han dessutom undervisar på University of Chicago där vår son just börjat som freshman är ännu bättre! Och ja, sonen planerar studera ekonomi.
Beklagar det tråkiga beskedet:( Hoppas verkligen att allt går bra.
Tack för att du satte ord på dessa funderingar som jag haft senaste året. Växla upp, jobba hårdare och försöka uppfylla yrkesmässiga drömmar, eller tvärtom – vara tillfreds och nöjd med hur bra jag faktiskt har det och ta tillvara på dessa år när barnen är små? Går det att jaga drömmar utan att försaka tex tid med familjen? Det är otroligt svårt, och lätt att tappa bort och gå vilse i vad jag själv känner tycker jag när det finns så mycket krav runtomkring men också pepp och inspiration.
Stor kram till dig, och tack för en fantastisk blogg.
Vi bor med våra två små barn i ett radhus jag älskar, vi köpte det innan barnen som vårat "förevigthus". Dock suktar man ju efter mer yta såklart. Vi hittade vårat drömhus för några månader sedan, helt fantastiskt o med ett utgångspris som gjorde att man alvarligt började fundera samt att det låg i samma område. Dock var en röst i bakhuvudet sur för jag vill liksom inte flytta. Jag vill inte ägna barnens barndom åt renovering o inte ha råd att resa, jobba deltid etc. Vi gick på visningen o det var tokfint o jag hoppas innerligt att den som köpte det inte river ut allt fint orginal 50-tal så jah kommer nog inte våga gå förbi på lång tid. Dock är jag jätteglad att jag bor där jag bor, jag vill liksom inte göra om de renoveringar o trädgårdsarbete jag gjort. Jag vill fortsätta på detta o drömmer om nytt badrum, kanske inteda vinden till mystv-rum när barnen blir större. Jag vill inte sitta med ett stort hus som jag måste vända på varenda krona för att ha råd med. Hade jag haft råd att köpa det o leja all renovering direkt hade det varit intressant.
Beklagar beskedet om din vän. Viktigt att fundera då o då vad det är för liv man lever, är det så man vill leva.
Jag förstår dig så väl.
Vi bor kvar i vårt "enkla" hus, ett standardhus som vi nu bestämt oss för att bygga ut. För att inte leva livet "jagandes" en dröm som kanske inte gör oss lyckligare. Det har krävt långt och moget övervägande. Men precis som du föll valet på att ägna småbarnsåren på just barnen, resor och de klart krävande jobb vi har.
Vänner valde den andra vägen. Barn nr två föddes och flytt nr tre inleddes, drömhus byggdes och krävde helhjärtad satsning; pengar, jobb, tid… inga resor, inte många middagar etc fick plats och över tre år gick åt med intensivt jobb. De lever nog sin dröm, men inte utan olika kostnader.
Jättesvåra val! Var och en måste göra sina. Men ibland hänfaller man nog att göra "andras val", de förväntade.