Dreja i keramik – min första kruka

I slutet av sommaren hängde jag med min svägerska till Therése Hagströms keramikstudio för att testa drejning för första gången, någonsin. Det var så kul. Och så svårt! Det ser ju lekande lätt ut när man kollar på film, men i verkligheten krävs ett otroligt fokus för att hålla den lilla lerklumpen på plats och få till en jämn form.



Den första krukan gick ändå hyfsat, så jag blev yr av hybris och bestämde mig för att göra en modell med hattformad kant, med målbilden att hålla en liten hyacint lagom till jul.


Redo för torkning. Föga anade jag hur mycket som återstod efter det. När formen är klar ska godset torka cirka ett dygn innan det bekickas (svarvas av) och finputsas, sedan måste allt torka till ordentligt så att det är genomtorrt, innan alstret ska in i ugnen för att brännas. Sedan ska det glaseras och därefter glasyrbrännas. Däremellan får man hålla tummarna att man knådade leran tillräckligt innan drejningen (så att alla luftbubblor försvann) och att allt går smort längs vägen, så att inget spricker under processen. Puh! När man inser hur mycket handpåläggning det faktiskt är på en enda liten sak, så får man en helt annan förståelse för prissättningen av keramik.


Men titta. Nu står min första lilla kruka här hemma på köksbänken och jag blir lika glad varje gång jag går förbi. Den känslan är obetalbar.