Glasdroppar, årstidsbord och influencerklyschor

Jag längtar så intensivt efter påsken i år. Vi ska fira hemma hos oss och jag ser verkligen fram emot att duka upp för långlunch och ordna med äggjakt och skattkarta till barnen och deras kusiner. Jag skulle egentligen vilja börja påskpynta redan nu, men det känns lite väl tidigt så jag nöjer mig med några loppade glashängen i körsbärskvistar på sidobordet så länge. Eller på Årstidsbordet som jag först var på vippen att skriva, innan fingrarna tvärnitade på tangentbordet. Influencer-altaret såg jag att någon krönikör raljerande kallade det. Jag försöker förgäves kväva impulsen att försvara snäckan i bild också. Men den köpte jag faktiskt redan 2018 (däremot vet jag att det är fel, oavsett om den är riktig eller tillverkad i något slags snäckliknande plastmaterial). Jag kanske borde förtydliga att vi ska gå på påskmässan i Onsala kyrka också, så att ingen tror att vi firar för att pynta och äta? Eller, ska jag bara radera alltihop och lägga upp en pressbild istället? Men då kanske inlägget blir för trist och opersonligt? Äsch. Det jag ville säga var att jag längtar efter påsken, att det känns för tidigt att pynta men att jag är väldigt glad över mina loppade droppar som kan hänga där så länge. Trots att jag inte är ett dugg unik.