Ögonblicket kl 18.31

Jag står barfota på en solvarm klippa när jag fiskar upp mobilen från min klänningsficka för att ta en snabb minnesbild. Det doftar salt och tång från havet. Picknicken som vi burit med oss är uppdukad, bubblet ligger på kylning och vi väntar spänt på födelsedagsbarnet som snart ska överraskas under sin kvällspromenad. Ni som har följt mig länge kanske minns Lovisa? Hon som tipsade Cult, min första arbetsgivare i Göteborg om min blogg och övertygade dem att anställa mig efter mina studier. Vilket ledde till att jag flyttade från Norrland till Västkusten och rotade mig på en ny plats, där jag senare träffade min man, födde två barn och fortfarande bor kvar. Vi blev kollegor och har varit vänner i snart 20 år. Nu har hon precis fyllt jämnt och vi är här för att fira henne. Men det är jag som känner tacksamheten bubbla i bröstet där jag står. För insikten är lite svindlande. Lovisa är en vägskälsperson i mitt liv. Tänk så mycket jag helt hade kunnat gå miste om, ifall våra vägar aldrig hade korsats. Tack för det Lollo och grattis igen!