Inredningens Greta Garbo?

Jag hör mig själv börja snörvla när PR-konsulten undrar hur jag mår. Frågan är ställd som en ren artighetsfras, men den öppnar en dammlucka på glänt. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Tvärtom. Den nya boken ligger i fas med tidplanen, redaktören har varit helt fantastisk och det nya förlaget har ett engagerat team som backar upp mig – precis som jag drömde om. Ändå rinner tårarna okontrollerat när det blir prat om bokningar i tevesoffor, offentliga framträdanden och filminspelningar för att marknadsföra mina böcker i höst. Men du har ju gjort det så många gånger förr? Ja, precis. Just därför vet jag exakt hur dåligt jag mår av det. Före, under, efter.

En journalist ber om nya foton på mig till en artikel i Expressen Leva & bo. Jag bläddrar igenom min bildbank men hittar bara ännu fler vinklar där jag tittar bort, skruvar på mig och undviker kameran. Jag fastnar inte ens på kort när jag försöker och klarar definitivt inte av att spela in selfiefilmer för att sälja saker. Oavsett om det är kampanjer för mina annonsörer, eller för att göra reklam för de tusentals böcker jag köpt loss för att kunna bryta mig fri från mitt gamla förlag.

En vän tipsar om en text av Fredrik Backman från 2018. Han beskriver den introverta författarens vedermödor och jag sträckläser, igenkännande. Han sätter ord på känslan: Att det är ett helvete att vara blyg i en bransch där alla utgår från att man älskar att stå i rampljuset. Det är stor skillnad på att tycka om att skriva böcker och känna sig bekväm med att göra sig själv till en produkt.
“I’m either doing things that makes me uncomfortable or I’m making people disappointed.…
I either do shit or feel like shit.” 

Det är tur att jag har en förläggare som kan skratta åt alltihop. Som kallar mig inredningens Greta Garbo, som säger ”att det allra viktigaste är att du får lov att vara dig själv” och uppmanar mig att ta sommaren på mig för att tänka ut andra sätt att nå ut med budskapet i mina böcker – istället för det förväntade. Själv tänker jag tyst att jag varken hade sökt jobbet, eller (än värre) hade fått tjänsten, om det hade funnits en platsannons till den självexponerande delen av mitt arbete.