Ute ur tunneln. Eller på väg in i den?

Strax före lunch idag gick manuset till min nästa bok iväg på slutkorrektur.
Inte till tryck, som det egentligen var tänkt vid det här laget. Men ändå. Vi är nere på kommatecken nu, innan jag äntligen kan sätta punkt för två år av intensivt skrivande, researcharbete, sena kvällar och helgjobb.
På en konstant pågående process och en livlig inre monolog. Som nu tystnar.
Det är en märklig känsla.
För mig innebär det lika delar upprymdhet och stolthet, som nattsvart prestationsångest och brusande självförakt.
Det är skitläskigt att ge ut en bok.
Men jag vågar nog påstå att det är ännu lite läskigare att ge sig på en uppföljare till en bästsäljare som har översatts till 29 språk och fått över 2400 positiva reviews på Amazon (82% har gett 5 av 5 stjärnor!).
Det är inget annat än ett kamikazeprojekt.
Ändå har jag inte kunnat låta bli, för att ämnet har känts så viktigt och roligt.
Och vad är det man säger. Att vara modig är ju inte att aldrig vara rädd. Utan att göra det ändå.
Nu är det snart gjort.
Nu är allt över.
Eller, så är det nu allt börjar.
Vi får se.
Jag ser i vilket fall fram emot att snart få berätta mer.