Mentorskap och tankar om framtiden

Innehåller information om egen verksamhet

Sommaren efter studenten minns jag som ovanligt varm. Jag cyklade alltid på den skuggiga sidan av Rådhusallén på väg till jobbet och trampade långsamt för att inte bli svettig i mina finkläder. Mitt första arbete efter gymnasiet var som anställningsnummer #09 på inredningsbutiken Oz Interiör i Umeå och jag var omåttligt stolt. Nere på lagret, där jag spenderade merparten av min tid med att packa upp varor, var luften alltid sval och hade en svag doft av jord och rå potatis. Men det bekom mig inte det minsta. Jag var i himlen. Trots att jag både bokstavligt och bildligt fick börja längst ner i källaren. Två våningar under den omtalade möbelutställningen.

En morgon när jag kom till jobbet installerades ett stort hyllsystem på plan ett, som vi fick i uppgift att fylla till brädden med Lexingtons badlakan, handdukar och bäddset i raka rader. Ett nytt svenskt varumärke, med en amerikansk flagga i sin logotyp? Vi pratade om det på fikarasten. Om det fina konceptet. Och om kunderna som kom in och handlade allt större mängder. Ett halvt dussin badlakan och handdukar adderade upp till en svindlande summa för en nittonåring. Själv köpte jag två små gästhanddukar till min första lägenhet och skakade förläget på huvudet när min kollega frågade om hon skulle slå in dem som en present. ”Nej tack, de är till mig.”

I veckan hade jag mitt första mentorskapsmöte med Kristina Lindhe. Grundare och CEO till Lexington som idag är börsnoterat och har drygt 900 återförsäljare i 20 länder. Det här inlägget är inte reklam för dem men jag tänker att det är viktig bakgrundsinformation – för att sätta mitt mentorskap med Kristina i perspektiv. Jag har ju följt hennes resa på håll sedan starten och nu hjälper hon mig i min. 


Jag kommer inte att kunna återge allt vid pratar om under våra möten, av hänsyn till både projekt och personalfrågor. Men det här är tre tankar jag tog med mig från vårt samtal häromdagen – som kanske kan inspirera fler.

If you don’t want to burn out,
stop living like you’re on fire.
– Brene Brown

Som egenföretagare är det lätt att fastna i de små detaljerna, men också i tron att hastigheten som man löser uppgifterna på är ens enda styrmedel. Men om ett företag ska växa behöver man tänka större, inte jobba dubbelt så mycket. De som arbetar bäst har inte bråttom. En konkret hemläxa för mig är därför att delegera mera. Att skala bort arbetsuppgifter, inte att lägga till mer och mer.

I en förändringsprocess är de nya ramarna lika viktiga som den nya målbilden.

I mindre företag känns formalia ofta fånigt och lite högtravande. Varför ska man ha mallade rutiner när man bara är några få. Men i en förändringsprocess är det minst lika viktigt att sätta nya, tydliga ramar och riktlinjer för det löpande arbetet – som att ha en entusiasmerande målbild. Nu har jag ju en platsannons ute för en produktionsledare och det är ett ypperligt läge att ta fram en personalhandbok, som utgår från det arbetsätt som komma skall. Och hur önskescenariot ser ut i framtiden. Inte bara vad som är och har varit viktigt tidigare.

Bra idéer är som vatten. De hittar sin väg.

Jag är inne i en fas där jag stångas med komplexa frågor som vindlar sig in i varandra och det är lätt att tappa hoppet när det trasslar ihop sig kring hur saker ska lösas. Men där lutar jag mig mot Kristinas peppande ord. Om en idé är tillräckligt stark så kommer den att hitta sin väg framåt. På ett eller annat sätt. Man måste lita på det. Precis som rinnande vatten har bra idéer en förmåga att ta sig förbi sina hinder, till slut. Den tanken tar jag helg med!

Foto: Anna Roström