Perspektivförskjutning

Jag stod och vattnade krukväxterna när hon ringde.
En helt vanlig vardagseftermiddag, som snart skulle bli ihågkommen för alltid.
Novemberdimman låg tät på andra sidan fönsterrutan.
Plötsligt var det mina tårar som skymde sikten istället.

Är den obotlig?

Min lillasyster var höggravid med deras andra barn.
De hade precis fått beskedet att hennes man hade en elakartad tumör på levern.
Två decimeter stor. Med metastaser.
Hon jobbade själv som AT-läkare på Onkologen.
Hur tröstar man den som vet precis hur allt kommer att sluta?

Det gick alldeles för fort.
Och det var outhärdligt att stå bredvid.
Hennes tomma blick på begravningen.
Hans mammas bottenlösa förtvivlan.
Deras dotters sista sång, framför porträttet på kistan.
Det är fem år sedan i år. 

Jag hör torkarbladen på hennes bil gnissla mot rutan, trots att hon befinner sig drygt 100 mil ifrån mig. Vi pratar i mobilen på väg hem från jobbet. Hon i Umeå. Jag i Göteborg. Idag har hon fått vara den som lämnat ett metastasbesked till en ung patient och det har rivit upp jobbiga minnen.

Nu regnar det även hos mig. Men trots imman som lagt sig på rutan ser jag med ens allt lite skarpare. De små sakerna, som jag borde vara mer tacksam över glittrar till och blir klara i konturerna. Samtidigt som oron och rädslan för det där som kanske pågår i det tysta, lagt sig som ett lock på allt. Så jag frågar henne högt, innan jag hinner hejda mig:  

Är du också rädd för att dö?

Svaret kommer direkt.

Nej.
Jag är mer rädd för att aldrig ha levt.