När jag är med mina barn slår det mig ofta hur mycket de använder sina sinnen jämfört med mig. De vänder, vrider, känner, luktar och utforskar sin omgivning med primala instinkter. När slipar vi vuxna bort det beteendet? Och vad ersätter vi det med. Erfarenhet. Intelligens. Indolens?
Försök få min tvååring att äta något som luktar konstigt. Helt omöjligt. Försök få min femåring att ignorera en obehaglig odör. Går icke. ”Mamma mamma vad ÄR det som stinker?” Men försök få mig som vuxen att packa upp en ny matta, madrass eller färgad textil som luktar påtagligt starkt. Inga problem. Man vet ju att vissa typer av möbler ofta doftar fränt ett tag. Att nymålade rum behöver vädras ut, i dagar. Att bäddtextilier ska tvättas innan användning. Och visst har jag väl reagerat. Men aldrig någonsin agerat på det. Bara tyst accepterat.
Jag kan till och med gå runt i butiksmiljöer som luktar bensin och gammal Barbie utan att jag säger någonting högt om saken. Men är det egentligen rimligt? Vi uppmanas ju att använda näsan för att bedöma mat som passerat sitt ”bäst före datum” innan vi slänger den. Vi ombeds undvika parfym för att ta hänsyn till allergiker. Men vi litar inte på näsan när det kommer till sådant som ska in i våra egna hem. Trots att den är till för att indikera när något avviker från det normala.
Kommentarer
Intressant reflektion!
Bra inlägg! Jag använder näsan när det kommer till möbler och kläder. Dom snyggaste och absolut skönaste byxorna jag har köpt (näthandling) returnerandes för bensinluktens skull. Vintage Louis vuitton-väskan likaså. Möbler sniffas på i affären och på second hand är näsan en av mina främsta verktyg. Inser nu att det är en av de första sakerna jag gör när jag tittar på bostad också, sniffar i alla hörn och vrår. Det kommer från min mamma som är väldigt allergisk. Hon fick vända i dörren om ”det luktar mögel i huset”. Allt med någon dålig lukt åkte ut direkt. Samma allergi har också format en vädringsmani. Varje morgon och varje kväll ska huset snabbvädras annars kryper det i mig för att det är så dålig luft. Vilket det egentligen inte är.
Jag förundras över hur användningen av ordet ”doft” ändrats på senare tid. För mig är doft positivt laddat, medan lukt är neutralt (för vissa har det en negativ betydelse) och odör eller stank är klart negativt. Nu ser en ofta t.ex. ”svettdoft”, eller som här, ”illaluktande doft” och ”doftar fränt”. Varför denna glidning i betydelse? Håller orden lukt, stank och odör på att försvinna ur vårt kollektiva medvetande, så att vi endast har doft att ta till?
Detta stämmer inte på mig längre. Använder även näsan för inredning. Ex: för 10 år sedan när jag flyttade hemifrån köpte jag en vit ”ryamatta” från Ikea. Kom hem, tog bort plasten och rullade ut mattan. Men den luktade…. bensin/starkt lösningsmedel :/
Sedan dess läste jag på om mattor och har aldrig sedan dess köpt en matta som luktar på det viset. Sonen på två år behövde en mjuk o stor lekmatta. Det sista var att den skulle komma från ngn stor billig kedja.. kostade på oss en stor härlig ullmatta från HIMLA.
Usch, så sant. Det är ju hemskt att man nye tar det på allvar.
Hmm, intressant vinkel. Jag har aldrig reflekterat över detta… En ny matta tex luktar ju inte gott direkt!
Tina – Språket i P1 hade den frågan uppe för några år sedan: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/368787?programid=411
När jag kom hitt till Sverige för typ 20 år sedan, reagerade jag starkt på dessa dofter i butiker och på att maten var väldigt sött…. t.o.m allt kött var sött!!! Lindex och Kappahl luktade som värst, kunde knappt gå in i dessa butiker, mådde illa. När jag pratade om detta med nära och kärra tittade dem konstigt på mig….
Idag 20 år senare, är dessa dofter inte så tydliga för mig längre, som även sockrade skinka och köttbullar.
Kan det vara så att man vänjer sig vid dofter så som vid sockret? Man måste sluta äta sött, först då kan det bli ganska äckligt med för mycket sötma.
Anna, tack för tipset! Intressant. Forskaren i programmet sa att eftersom man lär sig språket som ung är det vanligt att alla förändringar betraktas som dåliga. Det stämmer i högsta grad in på mig! 🙂
Jag jobbar på ett stort möbelvaruhus där det säljs trall under sommarsäsongen. När jag packar upp trallen som är tillverkad av plast luktar de oerhört starkt och motbjudande. Det byggs upp en irritation inom mig att företaget som har en miljövänlig image utåt ändå fortsätter att ta fram flera produkter i plast och konstgräs som inte är speciellt hållbart.