Annons
Jag förstår att det kanske känns tidigt med påsk, men faktum är att det bara är tre veckor kvar och för att de specialmaterial jag har använder inte ska ha sålt slut innan du har hunnit planera årets DIY och dukningar så smygstartar jag redan nu. I samarbete med Panduro har jag testat några nya påskidéer för dig som känner att det det traditionella inte passar. Här är ett gäng superenkla idéer!
Testa ett nytt mer minimalistiskt grepp och låt långhelgens alla dukningar få guldkant med hjälp av decoupage, hobbylack, papperslera, porslinspennor och vita fjädrar. Måla frukost- eller lunchäggen i guld med en äggmålare och lite hobbylack. Eller testa metallicblad och decoupagelim! 
Idén nedan sprang jag på via Pinterest. Gör vackra fjädrar av papperslera! Knåda och kavla ut en bit lera (ungefär lika stor som en femkrona) forma den till en fjäder och klipp fjädrar med en sax, skär sedan till formen / konturerna med en kniv. Låt torka plant över natten.
Låt fjädrarna agera servett-tyngder eller gör små hål i toppen och häng dem upp-och-ner i ett påskris, eller som vi gjort i en blomsterdekoration ovanför bordet. Varva med vita tunna fjädrar för en effektfull mix. Vi fäste de tunna fjädrarna med krokar av hårdare ståltråd. Lycka till!
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se presenteras i samarbete med Panduro
Imorse blev jag uppringd av Sveriges Radio P1 för att diskutera Karin Adelskölds senaste krönika om den perfektionshysteri som råder både på sociala medier och i landets inredningsmagasin. Karin menar att det ständiga flödet av perfekta och tillrättalagda bilder skapar en ohälsosam stress och vill därför slå ett slag för stöket. ”Revolutionen börjar i skiten” säger hon och har nu låtit en tidning porträttera hennes hem utan att det vare sig städats, stylats eller plockats undan. ”Är inte en instagrambild av en tvätthög i motljus eller en kändis med en fläckig hallmatta mer effektivt än att prata om att vi måste sänka kraven?” frågar hon sig.
Jag håller inte med om det. Jag tror inte att skitiga eller stökiga bilder är lösningen på vår tids inredningshysteri. Om vi börjar fulblogga istället så resulterar det ju bara i en ångestförflyttning där vi försöker lösa ett problem genom att skapa ett annat. För vem vill egentligen bo i ett smutsigt och oordnat hem? Jag känner i alla fall väldigt få som mår bra av det, så därför vill jag inte bidra till att normalisera stöket som ett sundare inredningstillstånd än det utopiskt tillrättalagda.
Vad jag däremot kan hålla med Karin om är att vi måste lyfta frågan om att de ”perfekta hem” och” liv” som visas upp i magasin, på bloggar och i instagramflöden naturligtvis inte speglar hela sanningen. Jag tror att de flesta av er som läser renodlade ämnesbloggar förstår att det finns en annan del av den bloggarens verklighet också. Ta Trendenser som ett konkret exempel. Jag skriver ju inte om allt som händer i mitt liv på den här bloggen, bara om sådant som är inredningsrelaterat eller som kan inspirera och ge er energi på det temat. Jag väljer noga bland foton och idéer jag gillar och känner att jag kan stå för och jag hoppas att mina 205 000 unika besökare följer mig just på grund av mitt urval. Jag har aldrig lovat en deskriptiv bild av min verklighet, så att jag är selektiv i vad jag visar är nog de flesta väldigt medvetna om.
Däremot är jag inte säker på att alla är lika medvetna om de metoder som används för att få till de fina och inspirerande proffsbilder som också valsar runt i både magasin, bloggar, kataloger och reklam. Jag kan naturligtvis inte svara för alla aktörer här men visst existerar det retusch (justering av vitbalans, ändring av färger på möbler och textilier, redigering av utsikter från fönster och påstådda årstider osv) och visst finns det ”spökstylister” i kändisreportage och visst lånas det in rekvisita till många inredningsjobb – på samma sätt som man använder photoshop och ”spökskrivare” och lånade pressplagg i andra branscher. Men det har nog inte den breda allmänheten förstått och därför tror jag det uppstår en dissonans när man försöker jämföra sitt eget boende med de hemma-hos-reportage som en hel redaktion har jobbat på i veckor för att det ska kännas just så inspirerande och genomtänkt som man sällan lyckas få till det själv. Därför är jag också övertygad om att lösningen på ångestproblemet inte ligger i att skapa fulare bilder utan i att skapa en ökad medvetenhet kring de ”hjälpinsatser” som ofta görs – så att vi betraktare får en ärlig chans att förhålla oss till perfektionen i de här hemmen på ett vettigt sätt. Alltså att uppmuntra till eget kritiskt tänkande, snarare än att bombardera magasinsbilderna med dammråttor och diskberg.
Jämför gärna med modevärlden. Även om det fortfarande råder ganska osunda ideal på många håll där så vet vi ju numera att modellerna som syns på bild är stylade, sminkade, fotade i sin bästa vinkel och i det absolut bästa ljuset och att bilderna sedan har retuscherats innan de tryckts. Vi förväntar oss inte att bikinin vi ser på en supermodell i senaste Vouge ska få oss att se exakt likadana ut. Vi har lärt oss förstå skillnaden mellan tillrättalagd inspirationsbild och verklighet. Så är det inte i inredningssammanhang, ännu. Istället får vi ångest över att vårt eget hem inte ser ut som ett uppslag i ett inredningsreportage, även om vi har köpt (eller inte har råd med) snarlika möbler.
Och på samma sätt ringer vi ju heller inte till konsumentverket och klagar bara för att middagen vi lagat till efter Thommy Myllimäkis senaste kokbok inte ser exakt likadan ut som på bilden intill receptet. Vi fattar att det kommer krävas träning innan vi uppnår samma resultat. Så även i matbranschen har vi lärt oss förhålla oss till och bli inspirerade av foton som är uppenbart ”larger than life”. Däremot har vi inte det i inredningsbranschen, ännu. Där blir vi istället frustrerade och arga på oss själva för att vi inte omedelbart klarar av att göra proffsens jobb i våra egna hem. Men det är väl inte enbart bildspråkets fel, utan vår egen reaktion på dem.
Jag ställer mig alltså inte bakom fulbildernas lov. Däremot borde vi alla bli bättre på att medvetandegöra det osynliga arbetet bakom inspirationsbilderna i inredningsbranschen och därigenom uppmuntra ett kritiskt tänkande så att vi alla kan förhålla oss till ”perfektionen” på ett vettigare sätt. Så för att summera: Nej, jag tror inte på en ”revolution” som börjar i skiten. Ja, jag tror på en ”evolution” av ett sundare förnuft i vår tids konsumtion av inredningsinspiration.
—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–—–
Om du vill lyssna till radiodebatten i efterhand kan du göra det via den här länken på Sveriges Radios hemsida. Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet.
