Annons
Jag måste erkänna en svaghet. Jag kan inte kasta vackra papperspåsar. Det går bara inte. Ett fenomen som fått till följd att jag under åren har samlat på mig en hel skog med prassliga godsaker som står i givakt högst upp på en skåprad i hallen. De syns inte för blotta ögat när man kliver in, men vänder man blicken uppåt liknar de nästan en liten skyline mellan de vita skåpen och den där extra metern i takhöjd som äldre lägenheter har. Därför var det kanske inte så konstigt att jag fastnade för den här bilden hos Vosges Paris. Visst är påsen fin. Hur gör ni med tjusiga pappersemballage. Sparar eller kastar?
Ni har väl inte missat att ännu en ny version av Filippa K’s populära muggar för Rörstrand ser dagens ljus till hösten. Nytt för i år är också att serien kompletteras med större tallrikar. De senaste säsongerna har jag ärligt talat varit ganska mätt på samarbetet (och less på att se muggarna, hemma hos precis alla). Modellen har känts trött, inte minst eftersom de senaste mönsterversionerna varit så krystade och svårplacerade. Men, med den här omgången nyheter tycker jag att man har hittat tillbaka till ursprungskonceptet igen. Och utvecklat det. Jag gillar. Faktiskt.
Mäklarfrukost, söndagsfrukost, fotofrukost eller skrytfrukost. Kärt barn har många namn. Själv kallar jag det inget annat än en ren önskefrukost. I alla fall idag. Jag suktar verkligen efter lata sovmorgnar, när man har tid att slå sig ner och läsa morgontidningen till sista sidan. IKEA Livet Hemmas senaste inspirationsbilder på det temat gör inte min längtan mindre påtaglig. Men snart. Snart är ledigheten ett faktum. ”Jag ska bara” lite först, som Alfons sa. Notera förresten det smårutiga slakterikaklet.
Jag tänkte addera en ny kategori till Trendenser. Inspirerad av modebloggarnas diton. Namnet? Dagens detalj. En egen liten plats för privata ögonblicksbilder och navelskåderi från vardagen, att använda när andan faller på. Först ut, fruktstund i kontorslandskapet. Snacka om att man blir glad av att komma ihåg viktiga måsten när de skrivs på så här fruktansvärt söta saker. Päronformad post-it, någon?
På tal om nya saker att addera till önskelistan måste jag också nämna Strings Pockethyllor. När jag gjorde stylingjobbet till Poseidonfamiljen häromsistens skruvade vi upp sådana på ena kortsidan av vardagsrummet. Alldeles lagom stora hyllplan för stilleben av mindre detaljer. För att visa prov på just det arrangerade jag ett färgkoordinerat hopplock, bestående av familjens egna förrådsguld från köksskåpen. Sedan dess kan jag inte låta bli att önska mig själv samma lika. De här hyllorna skulle ju sitta lika fint hemma hos oss. Hm.. Jag säger ju det. Jag kommer bli utfattig av mitt nya jobb.
Under mina morgonpromenader mot Slottsskogen passerar jag alltid förbi nyöppnade Proviant, på Övre Husargatan, som också inrymmer ett litet showroom för PAP Sweden. Skyltfönstret bågnar med frestelser. Förutom det här snygga fodralet i skinn står där en perfekt sliten Bruno Mathson modell Jetson. Vid tillfälle ska jag ta med kameran och visa er. Tills dess, mitt senaste tillskott till önskelistan. Ett sånt här’nt vrålråk till laptopfodral skulle min 15 tums Mac Book Pro onekligen trivas i.
Via bloggen Hannas Room sprang jag på ett fint hemma-hos-reportage från Marie Claire Maison. Kolla in köket lite extra. Jag råder nämligen alla som gillar designklassiker men som har tröttnat på inrednings-tidnings-uttjatade Y-stolen, Eames plastic chairs och Fritz Hansens böjträstolar att istället satsa på Jean Prouvés modell Standard Chair till sitt köksmöblemang. I Sverige är han fortfarande relativt ”okänd”, och man kan fynda dem på auktion, men i hemlandet Frankrike är hans namn hypat som få. Och vi kommer att se mycket mer av denne framlidne talang även här, vad det lider. Var så säker.
Idag lyser flitens lampa på Geijersgatan. Vardagsrummet är belamrat med stora blåa IKEA-påsar packade för plåtning. De närmaste timmarna blir det 190 kilometer i timmen på raksträckan mot destination semester. Från och med nästa vecka tänkte jag slå ner på takten lite. Man behöver ju hämta andan ibland också. Jag hittade den här kvarglömda bilden från min Zürich-resa, när jag rensade minneskortet alldeles nyss. Slow Chair av bröderna Bouroullec. Bara namnet säger ju sitt. Give it to me.
