Arkiv: dec 2017

I veckan höll A La London sin årliga designmarknad i Göteborg och ett av många namn jag fastnade för var Julia Schiller Harvey och hennes alster i keramik. Hon kallar dem Havsfragment med korall- och musselliknande objekt. Men givet hennes härliga instagramkonto att döma gör hon mycket annat också och jag tror definitivt att den här keramikern från Schlätta’ är en tjej att hålla koll på i framtiden. 

Sedan Emma uppmärksammade mig på storheten i gräsvippor har jag plötsligt sett dem dyka upp överallt. På pressvisningar, i mäklarstylingar, på Pinterest, i internationella bloggar och på instagram. Vogue bekräftar min tes med en liknande spaning. Pampasgräs och torkade kvistar låter som en trend till och med mina svarta fingrar klarar av. 

Det finns ju ett uttryck i det svenska språket som kallas nyhetens behag, som syftar på att något är spännande eller roligt bara för att det är nytt. Lite underförstått; att man ska njuta av den nya känslan medan tid är. Eller åtminstone vara medveten om att det inte kommer vara just så där behagligt för all framtid. Jag har insett att mina känslor går i motsatt riktning. I alla fall när det kommer till inredning och större förändringar hemma. 

När vi har köpt en ny möbel eller satt igång en renovering så lider jag snarare av nyhetens obehag. Det har tagit ganska lång tid för mig att förstå eftersom det är så vedertaget att man ska känna eufori direkt om man har gjort ett lyckat köp eller fattat rätt beslut (till en början tvivlade jag på mig själv och blev frustrerad för att jag aldrig var nöjd) men med åren har jag insett att jag följer ett annat mönster. Jag behöver helt enkelt mer tid att vänja mig och det är väldigt sällan jag upplever kärlek vid första ögonkastet. Om jag gör det blir jag snarare misstänksam. För det är oftast de saker och renoveringar som skavt lite (på grund av att de krävt en längre tankeprocess) som jag trivs med allra bäst i slutändan. 

 

Sen kanske det här låter konstigt i vissa öron, men jag måste erkänna att jag tycker det är obekvämt när något är flong nytt. Det första jacket i den nylagda parketten, den första repan i den rostfria diskbänken eller den första fläcken på en ny möbel föregås alltid av en viss anspänning. Hack två eller tre tar inte alls lika styggt och sen ger det med sig. Men när allt är sprillans nytt och felfritt känner jag inte alls det där lyckopirret som folk pratar om, snarare ett krypande obehag. Det är först när en inredning eller större förändring i hemmet börjar kännas inlevd, använd och hemtam som jag sänker axlarna och börjar njuta av den på riktigt. Någon som kan känna igen sig i det?