I boken Tingens bruk och prägel som konsthistorikern Gregor Paulsson och hans son Nils skrev 1956, liksom i fortsättningen Konsten att bo från 1960, beskrivs tre olika konsumtions- och boendestilar. Även om deras tankar har 65 år på nacken nu och dagens sociologer förmodligen har mer att säga om saken, så tycker jag att kategoriseringen tål att dammas av och diskuteras. Om inte annat för sin egna självrannsakans skull. Eller för att särskåda vilka influencers man låter sig påverkas av 2021. Vilken konsumtionsstil har eller uppmuntras du till av dem du följer idag?
Den ängsligakonsumenten – Drivs av rädslan för att avvika och vara annorlunda. Jämför sig med grannarna och vill passa in. Präglas av en vilja att höra till ett sammanhang och känna gemenskap, vilket skapar konformitet och likriktning. Mål: To keep up with the Joneses.
Den ivriga konsumenten – Drivs av förändring och viljan att demonstrera sin sociala och intellektuella förflyttning, eller sin förbättrade ekonomi. Konsumtionen blir ett sätt att markera sin nya identitet genom att manifestera (den önskade) förflyttningen till en annan referensgrupp med hjälp av symboler och statusprodukter från olika socioekonomiska eller kulturella samhällsklasser. Mål: To keep away from the Joneses.
Den autonomakonsumenten – har ”frigjort sig” och därmed slutat snegla på andra sociala grupper. Den autonoma konsumenten väljer självständigt efter sitt eget vetande och övervägande vad som är bäst för den enskilda individen.
Det senaste året har kantats av lockdowns och restriktioner världen över. Att näthandeln har ökat sin omsättning som en konsekvens av det kommer knappast som någon överraskning, men visste du att även onlineförsäljningen av second hand har skjutit i höjden, markant. Både inom modeochinredning. Vi har haft mer tid att rensa hemma, begränsade möjligheter att besöka fysiska butiker och inte minst mer tid att söka runt på den digitala andrahandsmarknaden. Det i kombination med en ökad miljömedvetenhet tycks ha skapat grogrund för ett nytt utbrett fenomen. Eller en ny affärsmodell om du så vill. Nämligen Thrift Flip.
Alltså privatpersoner och företag som bygger business av att gå med ”vinst i lopperiet”. Att köpa billigt och sälja dyrare är inget nytt i sig. Det är ju vad finansbranschen har sysslat med i alla tider, men nu har begreppet Traderatraders potential att bli ett nyord. Antalet konton som köper och säljer begagnade kläder och inredningsdetaljer på Tradera har ökat under 2020. Men också dem som gjort en grej av att kurera en egen loppisshop eller göra något nytt av gammalt – som de säljer vidare med vinst. Den verksamheten kan på många sätt liknas vid en företagsvärderares. För det krävs ju både kunskap, koll och känsla för att se potentialen i sådant andra scrollar förbi.
Dessutom skapar det värde, i flera led. I en tid när många vill köpa second hand i första hand men inte alltid har ögat för det. Då är det ju toppen att det finns drivna personer som gör samma sak med använda varor som butikerna länge gjort med helt nya. Det vill säga. köper in, sorterar och presenterar ett urval – som kan förenkla för andra att hitta vad de söker. Ett hållbart företagande att applådera, inte minst nu när vi behöver fler cirkulenter än konsumenter.
När jag klev ut från bilen vid parkeringen på Spinneriet imorse knastrade det under skosulorna och jag möttes av denna vackra syn. Frostigt sockriga grenar och gräs i glittrande ljus. Isande kallt förvisso, men en fröjd för ögat. Jag rensar huvudet inför helgen och ger er tre bra och tre dåliga – från min arbetsvecka som gått. Vi börjar med de trista:
3 xDåligt – Jag hyrde ut min studio förra veckan för en stor foto- och filminspelning till en känd klädkedja. Öppnade studion idag och möttes av en sorgsen syn. Min fina soffa har blivit fullständigt demolerad. Båda armstöden är knäckta nu pga vårdslöst hanterande. Jag vet ju att det går att laga, men jag bli ändå ledsen. För möbelns skull. En olycka kan förstås hända, men slarv och meningslöst slitage har jag absolut noll tålamod för. Det skär i mig när folk inte har respekt för andras saker.
– Har tackat nej till ett erbjudande om att bli ambassadör för skönhetsingrepp. Alltså det var inte spam, utan en rent affärsmässig förfrågan. Jag känner att jag får vakta mina ord här, jag dömer absolut inte den som funderar på att justera något på sig själv, men fasen vad kränkande det kändes att få den frågan från någon annan. Jag hade inte velat överhöra tankegångarna när de spånade på passande influencers till den kampanjen…
– ”Black Friday spammandet”. Är det bara jag som fått mängder av reklam-sms i år? Kan jag ha köpt någonting någonstans där jag omedvetet har godkänt att man säljer mitt telefonnummer vidare, eller är det här någon ny grej? Har känt mig anfallen av erbjudanden från alla håll idag.
3 x Bra – Dagens næringsliv har förlängt mitt kontrakt med Boligskolen i deras helgbilaga! Det gör mig så oerhört stolt och glad. Men handlar inte om jobbuppdraget, även om det givetvis är en fjäder i hatten och viktig med inkomster i dessa knasiga tider. Snarare om möjligheten att få breda ut sig i Norges största affärstidning – på ett uppslag i veckan- för att diskutera inredningskunskap. Det är helt ovärderligt.
– Rättigheterna till min bok har sålts till ytterligare ett land. Next stop: Ukraina! Samma sak här som punkten ovan. För varje nytt land, innebär ju en ny marknad som nås av budskapet om vikten av logiken bakom estetiken.
– UK och US har beställt omtryck av boken. Redan! Jag behöver inte upprepa mig. Ni förstår varför jag kommer fira ikväll.
”Varför bloggar du inte med mer inspirationsbilder?” ”Kul med illustrationer, men kan du inte visa exempel från riktiga bostäder istället?” ”Du har ju minst inredningsbilder av alla influencers i dina flöden, hur kan du ens med att kalla dig för inredningsbloggare? ”
Jag får ofta kommentarer om att jag borde visa fler foton i mina kanaler. Jag kan förstå det önskemålet, jag älskar ju själv att scrolla genom långa härliga kurerade bildflöden och känna pirret av inspirationsrus ibland. Men vad man som läsare kanske inte tänker på det är att vi bloggare inte får ta bilder från internet och andra fotografer hur som helst.
Det har blivit lite av ett laglöst land i sociala medier eftersom många gör det ändå, men jag vill inte ta den risken. Jag bloggar ju inte via något förlag, så fakturorna för upphovsrättsintrång riktas direkt till mig. Och ja, jag har fått flera sådana och jag känner andra som också fått betala i efterhand.
Ju större ens blogg blir, desto hårdare blir tonen hos de fotografer (och stylister) som känner sig kränkta. Vilket jag också har all respekt för. Lika lite som jag skulle acceptera att ett företag använde mitt arbete – utan att jag fick någon lön för det – eller att någon gick in i en butik och lånade saker från hyllorna för att sälja dem i sin egen affär – lika orimligt är det ju att jag tar andras foton för att skapa innehåll till mina kanaler utan tillåtelse eller ersättning. Det är ju ändå en affärsverksamhet jag bedriver, eftersom jag lever av trafiken på min blogg.
Mäklarna och deras fotografer är oftast bjussiga och låter oss bloggare dela foton från bostadsannonser, eftersom det ju finns en uppsida för dem med det. Rimligt. Men kollage med okända bilder från Pinterest varken vill eller vågar jag publicera av goda anledningar. Det är olagligt.
Jag vill bara förtydliga det, så att ni förstår anledningen till varför det ser ut som det gör hos mig. Sen tar jag ändå åt mig av kritiken och ska göra vad jag kan för att förbättra mig, på andra sätt. Promise.
Har ni tänkt på att det kan finnas en risk med att låta sig inspireras av inredningsbilder från andra delar av världen – om man inte har koll på vilka regler som gäller lokalt, där man själv bor?
Det förvånar mig faktiskt att vi pratar så lite om det. Man kan ju tycka att en sådan fråga borde vara extra viktig att diskutera i en tid när inspirationsbilder rör sig gränslöst och snabbt, både online och i tryckta tidningar. Men jag har nog aldrig sett det ens nämnas i de svenska magasin och bloggar som ofta visar internationella hemma-hos-reportage. Har du?
Alla länder har ju sina lagar och byggnormer, branschregler, försäkringsföreskrifter och rekommenderade avstånd att utgå från. De baseras på den erfarenhet och de förutsättningar som gäller där föreskrifterna förespråkas, för att bl a bygglov och hemförsäkringar ska gälla. Framförallt är det kök och badrum som brukar kantas av riktlinjer som är satta för att skydda både byggnader och människors säkerhet och hälsa. Där kan praxis skilja sig åt markant mellan olika länder och världsdelar. Och just därför är det viktigt att ha kunskap om vad som gäller lokalt, om man låter sig inspireras globalt – i synnerhet när man tittar på inredning (inte styling).
Hur trist det än kan låta, i en process som många helst vill ska vara 100% luststyrd, så är jag övertygad om att det är jätteviktigt att även privatpersoner lär sig mer om logiken bakom estetiken så att vi förmår sålla och förhålla oss mer nyktert till den inredningsinspiration vi konsumerar idag. Om inte annat för att undvika misstag som kan bli dyrköpta, på flera sätt. Internationell inspiration ger visserligen fler idéer, men den kräver också mer kunskap.
Nej. Jag är inte tyken. Jag skriver inte om inredningskunskap för att sätta någon på pottkanten. Jag visar inte exempel för att verka duktig eller för att peka finger. Jag riktar mig inte specifikt till dig eller den du eventuellt tänker på.
Någon kanske känner sig träffad ibland, så är det säkert. Men jag har inte skrivit en hel bok och jag tog inte mod till mig och gjorde en svidande kritisk utställning på Sveriges största inredningsmässa (där jag ifrågasatte normerna i vår bransch) för att det handlar om en enda person.
Varken om dig. Eller om mig. Utan om oss.
En hel generation som har skolats i ett feltänk kring inredning. Som lägger enorma pengar på att konsumera och justera. Som så gärna vill och som verkligen försöker. Men som så sällan får lov att känna sig nöjda ändå.
Men vänta nu. Det finns väl inga rätt och fel i inredning? Jo, det gör det. Inte när det kommer till smak förstås. Känslor, dekorationer och pynt. Absolut inte. Men när det kommer till inredning. Som ska användas. Som ska lösa en uppgift och fungera. Då gör det faktiskt det. Absolut.
Jag säger inte emot att känslan i ett hem är jätteviktig. Den är ett definitivt måste för att vi ska må bra och trivas. Men när vi använder oss av det ordet som ett verbalt artilleri för att rättfärdiga sådant som skaver, håller oss tillbaka, skapar problem och fäller krokben i vardagen. Eller för att fortsätta ta in giftiga saker i vårt hem som kan skada oss och våra nära. Mot vårt bättre vetande.
Då är vi fel ute.
Då behövs det någon som vågar hålla upp en spegel och säga ”titta här”. Vad håller vi på med? Varför gör vi ens på det här viset? Finns det inte en annan väg framåt där vi både kan ha det fint och funktionellt samtidigt? Har vi inte kommit längre 2020 än att det ens ska behöva presenteras som ett motsatsförhållande?
”Vad tycker du? Är den här lampan verkligen jag?” Det är trångt på mellandagsrean och jag svettas i min tjocka vinterjacka. Vi har aprilväder i december, Australien brinner på andra sidan jordklotet och mitt sällskap väntar otåligt på mitt svar. Eller förlåt. På min tolkning av en designlampa som är nedsatt med 25 procents rabatt. Vad står den för? Än viktigare: Lirar det med hennes image? ”Var ska du ha den?” frågar jag. För att vinna lite tid. ”Jag vet inte? Kanske i sovrummet, eller i vardagsrummet, men … är den inte lite för trendig? Alltså, har inte alla en sån här nu?”
Svaret jag borde ge är enkelt. Hon behöver inte någon lampa. I alla fall inte för belysningens skull. Det hon är på jakt efter är snarare en modern skalp. Ett fynd, en kick, en känsla och något som kan bidra till att bekräfta bilden hon långsamt bygger av sig själv. Ett socialpsykologiskt fenomen. Hemmet som narrativ. Bostaden som identitetsprojekt. Jag är vad jag äger. Jag är hur jag bor…
Läs hela min text om decenniet när shopping blev självterapi i det senaste numret av Råd och rön. Du hittar artikeln online här.
Foto: faksimil från tidningen Råd & Rön nr 2 / 2020 Årgång 65
Jag fick en relevant läsarfråga om hur jag förhåller mig till Trendensers Inredningsgrupp på Facebook, som jag tänkte besvara här. Så att alla kan se och hänga med.
”Jag tycker att du lyfter så många bra poänger i din blogg och jag ser ett tydligt ställningstagande för hållbarhet, kvalitet och mindre hets i dina flöden. Därför undrar jag hur du förhåller dig till den diskussion/inspiration/funktion som pågår i Trendensers grupp på Facebook? Jag klandrar på inget sätt dig för dess innehåll, men det är ju ändå din plattform och jag tycker att mycket av det som diskuteras av andra (dina inlägg och repliker, åtminstone de jag sett, är i linje med dina blogginlägg) främst handlar om köpa nytt, byta ut, hitta billigare och så spinner det runt, runt utan att något förändras. (….) Ja, jag stör mig på hur plattformen används. Vet inte exakt vad jag hade förväntat mig av den, men det känns inte bra. Som sagt, förstår att du inte kan stå för allt som skrivs där, men jag vill gärna veta hur du förhåller dig till frågan.” Micaela
Jag använder sällan Facebook privat, därför var det en aha-upplevelse för mig i våras när mina kollegor visade att det finns flera svenska inredningsgrupper på Facebook som har uppåt 100 000 – 200 000 medlemmar. Där det dagligen diskuteras nya inredningsköp, vansinnesrenoveringar och slit-och-släng. År 2019. Det var ungefär som när jag blev varse om Wish. Jag blev helt ställd. Och i det läget har man två val tänker jag.
Antingen gör man det enkelt för sig och ignorerar verkligheten. Precis så som jag upplever att dagens inredningsmagasin och många influencers gör när de fortsätter visa kurerad inspiration som tilltalar en liten klick människor. Med ett konstant flöde av bostadsutopier och fantasier som väldigt få kan känna igen sig i. Samtidigt som man alienerar ”folket” förfasas man över dem bakom stängda dörrar och suckar för att de ”inte har koll”.
Eller så gör man det jobbigare alternativet. Ger sig in i ett nytt sammanhang, på en helt annan plattform – och försöker bidra till förändring. Där. Genom att lyssna av och anstränga sig för att förstå vad som efterfrågas och sedan delar med sig av sin kunskap och erfarenhet genom konkreta råd och tips – utifrån vad som faktiskt behövs i verklighetens hus och bostäder. Inte enbart utifrån hur man själv vill uppfattas.
Nej. Jag står absolut inte bakom de inlägg som handlar om att riva ut och göra om utan eftertanke.
Nej. Jag tror inte att någon vill göra felköp eller snedrenoveringar. Däremot tror jag att det är lätt hänt när etablerade inredningsmedier aldrig tar sig an vanliga problem och utmaningar.
Nej. Jag vill inte vara med och bidra till överkonsumtion. Tvärtom. Jag tänker att den här typen av Facebookgrupper har kommit till för att man faktiskt vill göra bättre och mer genomtänkta val och att det finns en möjlighet för alla medlemmar att inspirera till det – för varje ny fråga som postas.
Ja. Vi lever i en tid där ”att vara inredningsintresserad” har blivit synonymt med ”att gilla saker”. Men det problemet är lika stort i etablissemanget som hos vanliga människor. Det tar sig bara olika uttryck och vi är snabbare på att ursäkta pryltokighet, ombytlighet och vansinnesrenoveringar när de görs av någon som anses ha ”god smak”. Men det är lika kortsiktigt ångestdämpande och onödigt oavsett om det äger rum i en stuckaturdröm anno 1882 eller ett mexitegelhus från 1982….
Ja. Det kommer ta tid att få form på gruppen och diskussionerna i den. Vi är redan på god väg jämfört med liknande grupper, men jag tror att alla måste ha tålamod. Man skapar inte nya normer, beteenden och tankemönster genom att fortsätta göra som man alltid har gjort. Eller genom att enbart prata med dem som tycker likadant.
Ett av de stora samtalsämnena under gårdagens bloggträff var DN Bostads omdiskuterade och hårtkritiserade artikel ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”, som publicerades tidigare i helgen. Missade du papperstidningen kan du läsa artikeln, och de 200 kommentarerna om lyxlägenheten, på nätet. Texten är provocerande, för det här är en inredningsutopi på steroider, men det elaka som skrivs på nätet är sju resor värre så jag sparar på den egna kritiken och låter er bilda en egen uppfattning.
I vilket fall är det tveksamt om DN någonsin fått ettsåenormt ”blogg- och Twitterdrev för Bostadsbilagan tidigare. Till och med Henrik Schyffert har rutit till och det finns en Facebookgrupp med snart 500 medlemmar. Missa heller inte den sarkastiska nidversionen som en snabb kritiker publicerat. Det här blir sannolikt veckans, ja kanske höstens, fikarumssnackis bland inredningsintresserade och irriterade.
