Annons
Jag fångar den med pekfingret i vardagens små mellanrum. Plitar ner stödord och stolpar i mobilens anteckningsfunktion. En dagdröm spunnen av lösa målbilder, sammanvävda till en tankemässig snuttefilt. En plats att blunda och resa till – i fantasin. Jag kan se flyttfågelstrecken mot den höga vårhimlen. Känna doften av mylla och solvarm tallskog när vi cyklar på den slingriga vägen ner mot Sandhammaren. Jag hör bränningarna på avstånd. Havet som rullar in. Den fina timglassanden som gnisslar under fötterna. Jag ser de vitkalkade husen. Gruset som frasar när jag sneddar över innergården. En brasa knäpper i kaminen. Kvällsljuset glöder och dansar över takbjälkar och brädgolv, tummade kokböcker och inbodda rum. Där finns ett stort köksbord, sovplatser till alla och gott om utrymme för nya minnen. Tiden står stilla medan vinden går i vågor genom fälten utanför. Axen böljar och bugar sig. Mjukt. Och rogivande. Långt från intrampade legobitar i hålfoten, vanliga vardagsbestyr och min stapel av flyttkartonger med arvegods som ska packas upp och hitta nya sammanhang. Inte idag, kanske inte imorgon, men absolut någon gång i framtiden. Blir mitt fantasihus i Skåne familjens nästa knutpunkt?
Många nybyggda hus och bostäder med öppna planlösningar har stora vardagsrum. När man inreder dem är det lätt att man tar mer hänsyn till rummets totala yttermått – än de optimala avstånden mellan personerna som ska umgås där. Inredare jobbar ofta med ett begrepp som kallas konversationsradie runt mittpunkten i en sittgrupp. Möblerna ska helst placeras så att det maximala avståndet på diagonalen är 2,1 – 2,8 meter när man möblerar för social interaktion. Man vill inte sitta för tätt mitt emot varandra (det kan upplevas påträngande) men man vill heller inte sitta så långt bort att man måste höja rösten för att kunna samtala. Ställ därför inte möblerna för långt ifrån varandra – även om du har gott om plats. Tänk också på att det bör vara fri sikt (i ansiktshöjd) mellan sittplatserna. Hamnar ni alltid i köket när ni har fest? Kanske är det här problemet ligger. Vid ett köksbord sitter man ju ofta så att alla kan se och höra varandra obehindrat i ett större sällskap – men i vardagsrumsmiljön har vi inte alltid inrett på det viset.
