Annons

Kategori: Fridas personliga

Hyacinterna och doftkodssystemet


Eftersom jag var så tidig på det i år har flera av mina hyacinter redan blommat över. Därför stannade vi till vid Blomsterstugan i Bua på väg från utomhusjulfirandet med mina svärföräldrar. Det är ett obemannat växthus där man kan köpa blommor från odlare i närheten – som ett slags självplock. Man får strosa fritt i gångarna, läsa på skyltarna, samla ihop det man vill ha i en korg, räkna ut totalbeloppet och swisha till ägaren. Jag träffade inte en människa där, men lärde mig desto mer om kvalitetsskillnaden på olika hyacintlökar.

De lökar jag köpte idag är nästan dubbelt så stora som dem jag hade sedan tidigare. Förr kunde en hyacint tydligen ha upp emot 75 klockor. Numera är de betydligt glesare och har oftast bara 25 klockor eftersom de är så hårt uppdrivna för att komma ner i pris så att de kan säljas billigt i mataffärer och lågpriskedjor.

Det finns också ett doftkodsystem för hyacinter som markerar vilka sorter som doftar mest respektive minst. Kanske fler än jag som har missat den detaljen? Kika efter markeringen på krukan och räkna symbolerna så köper du inte grisen i säcken, oavsett vilken variant du är på jakt efter.

♠ = svag 
♠♠ = medel
♠♠♠ = fyllig

Allt för att alla ska kunna vara med – nästa år.


Det märks att det ligger en anspänning i luften. Kanske är det oron som skaver, eller en irritation som puttrar och pyr hos dem som tar ansvar och gör uppoffringar medan andra tar sig friheter. Jag vet inte – men jag har fått ovanligt många frågor om hur vi kommer att fira jul i år? Det känns lite märkligt för jag brukar ju inte redovisa det i detalj i mina flöden, men jag har å andra sidan inga problem att berätta hur vi resonerar.

Jag har inte träffat min pappa på hela 2020 och jag saknar min syster och hennes barn som bor i Umeå otroligt mycket – men nej, det blir naturligtvis ingen resa upp dit eller något firande med släkten i Norrland detta år. Vi kommer inte ens att fira julaftonen med Niklas föräldrar, trots att de bor i Kungsbacka precis som oss. Vi ska ses utomhus och byta julklappar imorgon, men på julafton blir det bara vi fyra och eventuellt Niklas syster och hennes man som redan haft covid-19, men Anna är gravid så vi är beredda på att det kan ändras in i det sista.

Ja, det blir en annorlunda jul. Nej, det är ingen som tycker det är roligt. Men allt för att alla ska kunna vara med nästa år. Och många fler därtill.

Jul och barndomsminnen?


Luciavakan 2020. Klockan har passerat midnatt och jag har precis satt mig ner vid köksbordet efter att ha städat undan ett stort lussebullebak som drog ut på tiden. Det är becksvart ute och huset är nedsläckt så när som på adventsljusstakarna i våra fönster. Diskmaskinen surrar, den rostfria bänken är blankad och hela familjen sover. Alla – utom jag.

Mina tankar slår kullerbyttor inombords. Allt det jag tittar på nu, allt det som är här, kommer ju att bli mina barns barndomsminnen.

Det är omöjligt att ta in.

Min blick vandrar från ljusstakarna i våra fönster. Till julkudden i kökssoffan. Till tomtarna jag budade hem från Tradera häromveckan. Allt det tillsammans bildar ju kulissen till deras uppväxt.

Jag minns min egen barndoms julpynt som tryggt återkom år efter år. Och jag jämför det med dagens föränderliga tendenser. Vi har inga upplysta kyrkor som spelar melodier, inga julkrubbor, inga bokmärken i kristyr med motiv av änglar och Jesusfigurer, inga heliga traditioner alls… istället skrivs det oftast om julen utifrån årets trender eller årets julfärger, årets pynt, årets <insert vad som känns snyggt och rätt just nu>. Inget fel i det, men det är annorlunda mot vad många av oss som är vuxna idag själva växte upp med.

Den som är kritisk kan med rätta säga att julen har degenererats från sin egentliga betydelse. Att den fått nya värdemätare. Trend. Aktualitet. Social status. Att ha valt rätt gransort. Rätt adventsstjärna. Rätt ljusstake. Rätt mat. Rätt julklappar. Att ha tiden för en Nissedörr och dagliga hyss som barnen kan berätta om i skolan. Och i år, lägg även till ett korrekt firande. Ett sådant som FHM godkänner.

Det svindlar. Och jag undrar – vad kommer de att minnas? Med positiva känslor? Vad kommer de själva att vilja bevara från sin barndom? Och vad vill jag skicka med dem.

Hyacintvaserna


Jag lovade ju en bild på min växande samling av hyacintvaser. Här ser ni om inte hela, så en del av den. Årets tillskott står mitt i bild. Den med bubblorna längs kragen. Fyndade två för en tjuga men den andra huserar på soffbordet. Hur många hyacinter är egentligen försvarbart per kvadratmeter? Frågar åt en vän.

3 bra – 3 dåliga



När jag klev ut från bilen vid parkeringen på Spinneriet imorse knastrade det under skosulorna och jag möttes av denna vackra syn. Frostigt sockriga grenar och gräs i glittrande ljus. Isande kallt förvisso, men en fröjd för ögat. Jag rensar huvudet inför helgen och ger er tre bra och tre dåliga – från min arbetsvecka som gått. Vi börjar med de trista:

3 x Dåligt
– Jag hyrde ut min studio förra veckan för en stor foto- och filminspelning till en känd klädkedja. Öppnade studion idag och möttes av en sorgsen syn. Min fina soffa har blivit fullständigt demolerad. Båda armstöden är knäckta nu pga vårdslöst hanterande. Jag vet ju att det går att laga, men jag bli ändå ledsen. För möbelns skull. En olycka kan förstås hända, men slarv och meningslöst slitage har jag absolut noll tålamod för. Det skär i mig när folk inte har respekt för andras saker.

– Har tackat nej till ett erbjudande om att bli ambassadör för skönhetsingrepp. Alltså det var inte spam, utan en rent affärsmässig förfrågan. Jag känner att jag får vakta mina ord här, jag dömer absolut inte den som funderar på att justera något på sig själv, men fasen vad kränkande det kändes att få den frågan från någon annan. Jag hade inte velat överhöra tankegångarna när de spånade på passande influencers till den kampanjen…

– ”Black Friday spammandet”. Är det bara jag som fått mängder av reklam-sms i år? Kan jag ha köpt någonting någonstans där jag omedvetet har godkänt att man säljer mitt telefonnummer vidare, eller är det här någon ny grej? Har känt mig anfallen av erbjudanden från alla håll idag.

3 x Bra
Dagens næringsliv har förlängt mitt kontrakt med Boligskolen i deras helgbilaga! Det gör mig så oerhört stolt och glad. Men handlar inte om jobbuppdraget, även om det givetvis är en fjäder i hatten och viktig med inkomster i dessa knasiga tider. Snarare om möjligheten att få breda ut sig i Norges största affärstidning – på ett uppslag i veckan- för att diskutera inredningskunskap. Det är helt ovärderligt.

– Rättigheterna till min bok har sålts till ytterligare ett land. Next stop: Ukraina! Samma sak här som punkten ovan. För varje nytt land, innebär ju en ny marknad som nås av budskapet om vikten av logiken bakom estetiken.

– UK och US har beställt omtryck av boken. Redan! Jag behöver inte upprepa mig. Ni förstår varför jag kommer fira ikväll.

Min bästa tid är snart.


November är alltid en hektisk månad för influencers. Kanske än mer i år än någonsin tidigare eftersom alla jobb i våras ställdes in eller flyttades fram till hösten. Om ni tycker att det är tjatigt mycket reklam överallt hos dem ni följer just nu – försök ha lite överseende med anledningen till varför. Alla gör så gott de kan för att överleva detta märkliga år. Även annonsörerna.

För mig var förra veckan något slags rekord i antal filmproduktioner, livesändningar och fotograferingar – parallellt med allt annat jag gör. Men det är lite lättare att hantera sådana jobbpucklar när man vet vad man har bakom sig… Och framför sig! December är min bästa tid. Finns ingen månad på året då jag trivs så bra i mitt eget hem, som just då.

Igår kväll när barnen hade lagt sig kunde jag inte hålla mig längre. Jag smög ut på förrådet och hämtade in några av alla kartonger med julpynt. Sen hängde jag upp julstjärnor och tände adventsljusstakar i alla fönster, monterade upp elslingan i det lilla trädet utanför vårt radhus och satte hyacintlökar i vaser. Än har jag mycket kvar innan jag kan takta ner inför julledigheten, men jag ska banne mig inte snåla med myset fram tills dess. Tvärtom!

PS. Skatt eller skräp? Ni som har läst bloggen sedan start, känner ni igen muggen? Är det inte märkligt att de mest opretentiösa detaljerna i ens hem ofta har störst affektionsvärde. Den här reklam-muggen (med perfekt storlek för chai-te) har jag haft i 15 år. Prick på dagen sedan jag startade min blogg i ett litet studentrum i Kanada 2005. Ni förstår ju vad den bär på för minnen för mig och varför den är en skatt i mina ögon även om den förmodligen är skräp för någon annan. Har du någon sådan detalj i ditt hem? Berätta!

Min Novemberkaktus

Minns ni mormors Novemberkaktus som jag hittade, bortglömd bakom en gardin, när jag och min syster höll på att rensa ut mina föräldrars hus för två år sedan? När jag fann den var det bara några grenar som gick att ta vara på. Resten var uttorkade, bortom räddning. Så här såg den ut efter cirka ett år. Men det är uppenbarligen en livskraftig sort. Nu är det november igen och min ärvda kaktus har inte bara fyrdubblat sin storlek, den blommar jättefint. Helt enligt schemat. Och det gör mig så himla glad. Att ta hand om krukväxter som man har ärvt eller fått av personer man tycker mycket om är verkligen något helt annat än köpa nya.


Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se

High five till min inre 7-åring


När jag började blogga om inredning för 15 år sedan så var det inte för att jag längtade efter att stå i rampljuset. Tvärtom. Jag var ganska blyg och drogs till bloggandet för att det gav mig möjlighet att djupdyka i ämnet inredning – relativt anonymt – skyddad bakom min datorskärm.

Idag är det få som förstår det perspektivet.

Numera tar annonsörer och samarbetspartners för givet att man vill stå framför kameran som influencer. Inte bakom den. Men så känner inte jag. Och det gör att jag ofta möts av höjda ögonbryn och förvånade miner när jag tackar nej till välbetalda uppdrag för att kampanjerna lägger för mycket fokus på mig och inte på ämnet jag skriver om.

Men nu när min bok har sålts till så många länder finns det inte mycket att be för i den frågan. Jag kan inte frikoppla mig själv där. Det är bara att spänna fast sig och åka med. Inte för att jag är mer sugen på att synas nu, utan för att jag vet att det är ett måste och en förutsättning för att jag ska kunna nå ut till så många fler för att lyfta frågor som jag tycker är viktiga – som jag inte upplever att någon adresserar i inredningsbranschen just nu.

Jag tar helg efter en surrealistisk vecka. Jag har gjort intervjuer och internationell PR. Min bok (och mitt hem) kommer bl a att synas i The Times, The Guardian och The Observer. Jag har spelat in engelska reklamfilmer, pluggat in manus för livesändningar worldwide och gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle våga. När jag tittar mig själv i spegeln kan jag inte låta bli att high fivea Frida 7 år. Hon som knappt vågade räcka upp handen i skolan och som rodnade när hon väl fick ordet. Om det är något jag vill säga till henne så är det; Du kan visst. Bara du bestämmer dig för det. Och var inte så himla hård mot dig själv. Done is better than perfect.

Dagens mantra.

Torsdag morgon 08.19. Det duggregnar i Kungsbacka och jag sneddar över skolgården med två stora kassar i varje hand. Regnkläder till den store. Regnkläder till den lille. Gympapåse. Mellanmål till fruktstund. Ombyten. ”Oscaaaaar, vänta på mamma!!” Treåringen cyklar före mig och är så snabb på pedalerna att jag måste småspringa för att hålla hans tempo. Jag är osminkad, skjortan som sticker fram under min jacka är inte struken och jag har håret i en slarvig tofs mitt på huvudet. Jag hejar på några föräldrar och tänker att dem som ser mig nu inte har någon aning om vart jag är på väg.

Jag har sovit oroligt inatt. Eller egentligen, i tre veckor, om jag ska vara ärlig. En segdragen avtalsförhandling med förlaget i USA kommer förhoppningsvis nå ett slut i eftermiddag så att vi kan signera och gå vidare. Hemma i hallen står mina egna påsar packade. Sju klädbyten och frukt till mellanmål. Om 30 minuter ska jag sitta i sminket med mina manuskort i handen och öva på de sista formuleringarna till en filminspelning. Idag ska jag ta nya författarporträtt och filma rörliga videoklipp. Klockan 14.30 GTM livesänds sedan mitt ”Author Talk” med Penguin Books i UK där jag ska presentera mig själv och min bok för ett team på 25 personer som ska jobba med lanseringen i Storbritannien senare i höst. Jag har 30 minuter på mig att förklara varför jag tycker att inredningsbranschen är på väg åt fel håll och sälja in en lösning. På engelska.

Att påstå något annat än att jag är skitnervös vore en lögn. Jag har kaninpuls och märker att mina händer darrar när jag låser upp grinden till förskolan. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför kan jag inte bara vara lite coolare och lugnare. Jag är så trött på att jag måste bli så uppstressad av att utmana mig. När jag har vinkat av det sista barnet plingar det till av ett sms i mobilen. Två korta rader och en viktig påminnelse som träffar där den ska, det får bli mitt mantra idag.

”Alla är rädda.
Men de som är modiga gör det ändå.”

Teknikstrul och mindfullness

Om ni undrar varför det har varit ovanligt tyst här på bloggen de senaste dagarna så beror det på teknikstrul. En rysk SPAM-robot har pepprat mina gamla arkivinlägg med reklamkommentarer vilket skapat en massa onödigt arbete bakom kulisserna. Men jag hoppas det ska vara i sin ordning snart och ber om ursäkt för den oplanerade radioskuggan.

Efter min intervju med Nirvan fick jag många frågor om appen jag brukar använda för meditation och mindfullness. Jag hoppas att jag har lyckats svara alla som hört av sig via mail, men kanske är det lika bra att länka även här i bloggen för säkerhets skull – det kan ju vara fler som har haft problem att hitta David som jag tipsade om. Obs! Detta är helt obetalt och inte något samarbete, bara för att förtydliga. Jag använder Insight Timer som jag tycker jag funkar jättebra. För mig. Och om jag ska välja en favorit av lärarna där så är Davidji den jag har lyssnat absolut flest gånger på. Appen kostar inget och det finns 55 000 olika teman att välja bland. Värt att pröva om du är nyfiken.

Egentligen är jag lite obekväm med att använda ordet meditera. Det är ju laddat med så många fördomar och förväntningar och jag vet inte om mina korta tankepauser ens kvalar in där. Jag sitter inte alltid i skräddarställning på Yoga-mattan heller, utan kan lika gärna lyssna på en guidad meditation i ett slamrigt fikarum precis innan en föreläsning eller liggandes raklång i studiosoffan när jag behöver starta om och hämta hem. Jag förstår om du är skeptisk, det var jag också till en början – men jag utmanar dig att testa. Minst tio gånger. Innan du avfärdar det.


Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se

1 6 105